Ofokuserad.
Yeah, nöta in lagar, regler och vilken längd och ålder barn måste ha innan man får skjutsa dem i framsätet är inte så intellektuellt stimulerande som man kan tro.
Eller om vi säger så här. Jag har läst igenom hela studiematerialet en gång från pärm till pärm och det var inte så dumt men gång två känner jag mig högst ur fas koncentrationsmässigt och jag kommer hela tiden på mig med att dagdrömma mig bort. Så jag satte mig vid datorn och tänkte att jag skulle försöka hitta igen lite provfrågor eller liknande hos vägverket så man får lite variation i pluggandet.
Det visade sig vara svårare än man kan tro. Dels har Vägverket inte kvar sin gamla lättnavigerade sida eftersom en del av deras jobb ska övertas av nåt som heter Transportstyrelsen från årsskiftet men självklart har ju varken VV eller TS fixat klart sina websidor ännu så det är ett helvete att leta sig fram på två ofärdiga webplatser.
Så när jag slutligen hittade en mindre legal variant tänkte jag att det var väl lika att ge den ett försök då. Dock tog den ett halvt liv att ladda så under tiden slog jag igång lite webradio och började slösurfa lite. Detta genererade att jag kom fram till att min lekamen skulle må bra av att börja träna kampsport, nåt jag varit sugen på så länge jag kan minnas men aldrig kommit nån vart med av olika orsaker.
Mitt sökande landade mig på en sida som heter kampsport.se där man kunde läsa om en massa olika stilar och jag fastnade direkt för en Fillipinsk stil som heter Pekiti Tirsia Kali. Jag såg direkt att det var vad jag sökt efter eftersom många kampsporter i mina ögon känns konstlade pga. lustiga regler och liknande.
Pekiti Tirsia Kali genomsyras av en grundfilosofi att den ska fungera som självförsvar på gatan om det kniper och i verkligheten finns inga regler. Ungefär som den Israeliska Krav Maga som jag också gillar pga. "verklighetsaspekten". Nog för att Capoeira eller Wushu är vackra att titta på som uppvisningssporter men nånstans känner jag ändå att om jag ska träna en kampsport så vill jag gärna att den faktiskt också ger mig en viss känsla för självförsvar även om prio ett är att motionera mig själv och få lite mer ordning på min lekamen.
Självklart finns ju då ingen som lär ut Pekiti Tirsia här i trakterna så jag fick leta efter nåt annat istället och det är tyvärr lite tunt med variation. Krav Maga har funnits men lagt ner och nu verkar det mest vara de "vanligaste" kampsporterna som är kvar. Så vad det verkar blir det Muay Thai för mig även om den inte var riktigt vad jag hade tänkt mig.
Nästa sak som inträffade under väntan på laddningen var att mitt överkänsliga musikpolisöra uppfattade något bekant på radion... Kevin Rudolf hette mannen som enligt mitt tränade öra hade stulit både komp och vissa melodinyanser till sin låt "Let it rock" från Type O Negatives nittiotalshit "Christian Woman". En väl dold stöld men inget som gick att dölja för mig inte... Lyssna speciellt på introt till den stulna låten, det är gjort med andra sound och det men det är en nästan exakt stöld av "Christian woman".
Eller om vi säger så här. Jag har läst igenom hela studiematerialet en gång från pärm till pärm och det var inte så dumt men gång två känner jag mig högst ur fas koncentrationsmässigt och jag kommer hela tiden på mig med att dagdrömma mig bort. Så jag satte mig vid datorn och tänkte att jag skulle försöka hitta igen lite provfrågor eller liknande hos vägverket så man får lite variation i pluggandet.
Det visade sig vara svårare än man kan tro. Dels har Vägverket inte kvar sin gamla lättnavigerade sida eftersom en del av deras jobb ska övertas av nåt som heter Transportstyrelsen från årsskiftet men självklart har ju varken VV eller TS fixat klart sina websidor ännu så det är ett helvete att leta sig fram på två ofärdiga webplatser.
Så när jag slutligen hittade en mindre legal variant tänkte jag att det var väl lika att ge den ett försök då. Dock tog den ett halvt liv att ladda så under tiden slog jag igång lite webradio och började slösurfa lite. Detta genererade att jag kom fram till att min lekamen skulle må bra av att börja träna kampsport, nåt jag varit sugen på så länge jag kan minnas men aldrig kommit nån vart med av olika orsaker.
Mitt sökande landade mig på en sida som heter kampsport.se där man kunde läsa om en massa olika stilar och jag fastnade direkt för en Fillipinsk stil som heter Pekiti Tirsia Kali. Jag såg direkt att det var vad jag sökt efter eftersom många kampsporter i mina ögon känns konstlade pga. lustiga regler och liknande.
Pekiti Tirsia Kali genomsyras av en grundfilosofi att den ska fungera som självförsvar på gatan om det kniper och i verkligheten finns inga regler. Ungefär som den Israeliska Krav Maga som jag också gillar pga. "verklighetsaspekten". Nog för att Capoeira eller Wushu är vackra att titta på som uppvisningssporter men nånstans känner jag ändå att om jag ska träna en kampsport så vill jag gärna att den faktiskt också ger mig en viss känsla för självförsvar även om prio ett är att motionera mig själv och få lite mer ordning på min lekamen.
Självklart finns ju då ingen som lär ut Pekiti Tirsia här i trakterna så jag fick leta efter nåt annat istället och det är tyvärr lite tunt med variation. Krav Maga har funnits men lagt ner och nu verkar det mest vara de "vanligaste" kampsporterna som är kvar. Så vad det verkar blir det Muay Thai för mig även om den inte var riktigt vad jag hade tänkt mig.
Nästa sak som inträffade under väntan på laddningen var att mitt överkänsliga musikpolisöra uppfattade något bekant på radion... Kevin Rudolf hette mannen som enligt mitt tränade öra hade stulit både komp och vissa melodinyanser till sin låt "Let it rock" från Type O Negatives nittiotalshit "Christian Woman". En väl dold stöld men inget som gick att dölja för mig inte... Lyssna speciellt på introt till den stulna låten, det är gjort med andra sound och det men det är en nästan exakt stöld av "Christian woman".
Vad ska jag bli när jag blir stor då?
25-timmarsdygn skulle behövas ibland för att underlätta mitt liv. Nu tex. skulle jag inte gråta mig till sömns över att få några extra timmar över. För det är ju som så, desperata tider kräver desperata åtgärder.
Som väl ingen missat råder det en global kris i världen som gör att bla. min arbetsgivare (det är vad de skyller på iaf.) sparkar folk så det står härliga till. Självklart är jag en av dem som åker. För närvarande ryker folk som arbetat mer än elva år där så jag har inget att komma med när det kommer till turordningen. Jobb att söka är det inte heller nån uppsjö av direkt och enkel matematik säger att jag inte har råd att leva värdigt på a-kassan som vår fina regering tycker är ett bra styrmedel för att "stimulera" folk ut till alla jobben som inte finns.
Dock vet jag att jag alltid landar på fötterna. Hittills har jag gjort det iaf. Om det beror på tur eller vad vet jag inte riktigt men ett är säkert, i slutändan är jag alltid en överlevare av rang. Troligtvis har det ett visst samband med att jag inte är rädd för att pröva på nya saker. Jag har delat ut tidningar, jobbat på fritidsgård, bakat pizzor, repat maskiner och fordon, grävt gravar, byggt lastbilar, guidat turister, städat, lärt ut både folkvett och musik och programmerat robotar bland mycket annat genom åren.
Utan att skryta kan jag också säga att jag alltid blivit rätt duktig på det jag gjort trots att de enda utbildningar jag egentligen kan stoltsera med är tre halvdana år på gymnasiets estetiska program med musikinriktning och en svetskurs på Lernia som mest gick ut på att jag med jämna mellanrum fick frågan vad jag hade där att göra eftersom jag redan kunde de vanligaste metoderna tillräckligt väl för att lära ut dem åt mina kurskamrater. När man slår upp ordet "Lättlärd" i NE kommer man till ett foto av mig i mina tidiga tonår. Tror jag iaf. Nåt annat vore konstigt.
Men just nu känner jag att det är lite mycket på en gång. Det är nämligen som så att undertecknad trots att det egentligen inte finns några jobb ändå hittade ett erbjudande om arbete som taxi-chaufför och lyckades bli uttagen som en lämplig kandidat efter sedvanlig anställningsintervju. Till och med jag trodde att min mindre diskreta uppenbarelse med näs-smycke, mc-skägg och en massa tatueringar skulle bli ett problem i sammanhanget men tydligen inte. Min chansning gick hem. Jag kanske måste revidera min syn på hur pass fördomsfulla människor egentligen är...
Hur som helst är det som så att jag då fått lite att göra. I jobberbjudandet fanns ju självklart en hake, jag måste ha taxiförarlegitimation. Såklart. Turligt nog bjuder då arbetsgivaren på en intensivkurs, lånar ut en taxi för uppkörning och bidrar med studiematerialet men det stora ansvaret ligger ju på mig. Jag måste plugga som en tok då jag redan fått provtider hos vägverket. Så den gångna veckan har jag ägnat morgon och förmiddag åt att vara på kursen, sen har jag åkt till jobbet, arbetat och pluggat varje ledig stund och sen åkt hem för att sova några timmar. Just ja, nämnde jag att jag föv. håller på att plugga för jägarexamen på kvällstid också? Vila får man göra i graven antar jag.
Så med huvudet fullt av hur man dräper Stampe, Bambi och Hälge på bästa och mest smärtfria vis, vilotidslagstiftningen för yrkesförare och en lagom svamlig soppa av Umeå tätorts gatunamn försöker jag dessutom utföra mina sista månader på "drömfabriken" utan att somna med en svets i handen. Tro mig, ror jag det här i hamn ska jag vara sjukt stolt över mig själv under en väldigt lång tid framöver...
För trots att jag är en naturbegåvning när det kommer till att plugga så får jag för mig att det vore bra för inlärningen om jag sov några timmar ibland också. Det vore även roligt om jag hann göra mer hemma än bara säga godnatt åt katterna och sen krypa till sängs. Tex. har jag fått beställningar på ett antal tatueringar som jag borde rita upp omgående. Men då får jag låta bli att sova och det tror jag vore dumt i nuläget.
Just nu när jag sitter och skriver det här är den första tiden jag fått för mig själv på över en vecka. Jag är iofs. snortrött och borde kanske överväga att lägga mig men jag kände att jag måste göra nåt annat än sitta med näsan i en massa böcker eller jobba varje vaken minut. Så livet känns lite mer drägligt för en kort stund. "All work and no fun..." ni vet.
Så nu vet ni som sitter och väntar på mail-svar eller andra livstecken från mig. Jag har inte gått ur tiden eller sagt upp bekantskapen med er, jag är bara väldigt upptagen för tillfället. Som vanligt fast lite värre alltså.
Som väl ingen missat råder det en global kris i världen som gör att bla. min arbetsgivare (det är vad de skyller på iaf.) sparkar folk så det står härliga till. Självklart är jag en av dem som åker. För närvarande ryker folk som arbetat mer än elva år där så jag har inget att komma med när det kommer till turordningen. Jobb att söka är det inte heller nån uppsjö av direkt och enkel matematik säger att jag inte har råd att leva värdigt på a-kassan som vår fina regering tycker är ett bra styrmedel för att "stimulera" folk ut till alla jobben som inte finns.
Dock vet jag att jag alltid landar på fötterna. Hittills har jag gjort det iaf. Om det beror på tur eller vad vet jag inte riktigt men ett är säkert, i slutändan är jag alltid en överlevare av rang. Troligtvis har det ett visst samband med att jag inte är rädd för att pröva på nya saker. Jag har delat ut tidningar, jobbat på fritidsgård, bakat pizzor, repat maskiner och fordon, grävt gravar, byggt lastbilar, guidat turister, städat, lärt ut både folkvett och musik och programmerat robotar bland mycket annat genom åren.
Utan att skryta kan jag också säga att jag alltid blivit rätt duktig på det jag gjort trots att de enda utbildningar jag egentligen kan stoltsera med är tre halvdana år på gymnasiets estetiska program med musikinriktning och en svetskurs på Lernia som mest gick ut på att jag med jämna mellanrum fick frågan vad jag hade där att göra eftersom jag redan kunde de vanligaste metoderna tillräckligt väl för att lära ut dem åt mina kurskamrater. När man slår upp ordet "Lättlärd" i NE kommer man till ett foto av mig i mina tidiga tonår. Tror jag iaf. Nåt annat vore konstigt.
Men just nu känner jag att det är lite mycket på en gång. Det är nämligen som så att undertecknad trots att det egentligen inte finns några jobb ändå hittade ett erbjudande om arbete som taxi-chaufför och lyckades bli uttagen som en lämplig kandidat efter sedvanlig anställningsintervju. Till och med jag trodde att min mindre diskreta uppenbarelse med näs-smycke, mc-skägg och en massa tatueringar skulle bli ett problem i sammanhanget men tydligen inte. Min chansning gick hem. Jag kanske måste revidera min syn på hur pass fördomsfulla människor egentligen är...
Hur som helst är det som så att jag då fått lite att göra. I jobberbjudandet fanns ju självklart en hake, jag måste ha taxiförarlegitimation. Såklart. Turligt nog bjuder då arbetsgivaren på en intensivkurs, lånar ut en taxi för uppkörning och bidrar med studiematerialet men det stora ansvaret ligger ju på mig. Jag måste plugga som en tok då jag redan fått provtider hos vägverket. Så den gångna veckan har jag ägnat morgon och förmiddag åt att vara på kursen, sen har jag åkt till jobbet, arbetat och pluggat varje ledig stund och sen åkt hem för att sova några timmar. Just ja, nämnde jag att jag föv. håller på att plugga för jägarexamen på kvällstid också? Vila får man göra i graven antar jag.
Så med huvudet fullt av hur man dräper Stampe, Bambi och Hälge på bästa och mest smärtfria vis, vilotidslagstiftningen för yrkesförare och en lagom svamlig soppa av Umeå tätorts gatunamn försöker jag dessutom utföra mina sista månader på "drömfabriken" utan att somna med en svets i handen. Tro mig, ror jag det här i hamn ska jag vara sjukt stolt över mig själv under en väldigt lång tid framöver...
För trots att jag är en naturbegåvning när det kommer till att plugga så får jag för mig att det vore bra för inlärningen om jag sov några timmar ibland också. Det vore även roligt om jag hann göra mer hemma än bara säga godnatt åt katterna och sen krypa till sängs. Tex. har jag fått beställningar på ett antal tatueringar som jag borde rita upp omgående. Men då får jag låta bli att sova och det tror jag vore dumt i nuläget.
Just nu när jag sitter och skriver det här är den första tiden jag fått för mig själv på över en vecka. Jag är iofs. snortrött och borde kanske överväga att lägga mig men jag kände att jag måste göra nåt annat än sitta med näsan i en massa böcker eller jobba varje vaken minut. Så livet känns lite mer drägligt för en kort stund. "All work and no fun..." ni vet.
Så nu vet ni som sitter och väntar på mail-svar eller andra livstecken från mig. Jag har inte gått ur tiden eller sagt upp bekantskapen med er, jag är bara väldigt upptagen för tillfället. Som vanligt fast lite värre alltså.
