Barndomsminnen och eufori.
Det är lustigt hur man påverkas av sin uppväxt, på gott och ont. Just här tänkte jag dock fokusera på det goda (nåja).
Till att börja med så har vi "trygga" ljud och lukter från barndomen.
Ni vet såna förnimmelser av de svunna tiderna innan man lärde sig fula ord såsom amortering, restskatt och platt-tv och var fullständigt obrydd om allt annat än att äta, sova, skita och leka?
Såna bekanta retningar av sinnena som kan få en att känna sig fullständigt säker och tillfreds med tillvaron när de skymtar förbi i vardagsvimlet. Ni vet säkert vad jag pratar om, det kan vara lukten av en piptobak som en älskad morfar brukade röka, doften av kokkaffe som en gammelfarmor tillredde på vedspisen när hon fick besök eller ljudet av en likadan skogstraktor som ens pappa körde när man var liten. Ofta är det ganska konstiga saker det handlar om men det får vara lukten av gödsel om det vill, det har ändå samma effekt varje gång. För en tusendels sekund är man fem år igen och sitter hopkurad i mammas trygga famn där inget kan göra en ledsen eller på något vis skada en just där och då.
Mina personliga tryckpunkter är tex. lukten av röd Prince som min pappa rökte när jag var liten. Det är egentligen en rätt obehaglig doft men när jag känner den så blir jag helt i synk med kosmos för en millisekund. Likaså blir jag lite euforisk till doften av färskt Ettans lössnus (som sticker i näsan lika mjukt och behagligt som ammoniak ungefär) som min bonusfarbror konsumerade lådvis av när han bodde en våning under oss i min barndoms glansdagar. Doften av både bensin och diesel är också tidsmaskiner jag stöter på i vardagen. Misstänker att det främst är min morfar som är orsak till det. Haha! Sist men inte minst har jag två ljud och en doft som jag vet att jag delar med min näst äldsta syster, Ishav, nämligen ljudet av volymstora och förgasarmatade detroitmotorer, knackandet från gamla dieselmotorer och den speciella doften som ackompanjerade de sistnämnda innan man hade uppfunnit katalysatorer och annat tjafs som pajade upplevelsen. För det kan vi tacka både mor, far och morfar. "Oj, nu blev det visst raggarstyrning på Valianten!" är en fras signerad min kära bonuspappa Bråddjup som jag minns med glädje och tidigare nämnda känsla av trygghet som bara en liten knodd kan känna i sällskap av sina närmaste familjemedlemmar.
Men nu till kärnan i mina betraktelser... Vädret till ära har jag nämligen tagit tummen ur, pysslat med mina många bilar och som klimax på en perfekt dag dragit igång Stora Grå dvs. min -61 Oldsmobile Ninetyeight sport sedan för att göra ett kort namn långt. Den har fått stå i nästan två år i väntan på bättre tider eftersom jag sällan har för mycket fritid och aldrig mer pengar än att jag precis klarar mig. Självklart är det exakt de två saker som man behöver överflöd av om man ska hålla på med gamla bilar. Men nu är det gjort iaf. Och det är så fantastiskt hur det fungerar varje gång. En stadig slurk med bensin rakt ner i den enorma förgasaren och startkablar på batteriet så frustar de åtta överdimensionerade cylindrarna igång och en snart trettio år gammal, allmänt bitter och trött Höstmörker, spricker upp i ett fånigt léende och förflyttas 25 år bakåt i tiden som genom ett trollslag.
Just där i startögonblicket fladdrar det förbi minnesbilder ömsom från barndomens Valiant med raggarstyrning och den Kiruanska Berlinmuren som susar förbi utanför sidorutan i tidig skymning en sen vårkväll i hemstaden ackompanjerat av det taktfasta dunkandet från sex cylindrar på rak. Ömsom kommer bilden av en blå-flakead instrumentbräda med "Bel Air" i kromad skrivstil och en röd Prince-doftande pappa bredvid mig som försöker säga något jag inte hör för att ljudet av den mäktiga v-åttan uppfyller mina öron helt och trollbinder mig med sitt gurglande "vloffvloffvloffvloffvloffvloffvloffvloff".
Där och då förtränger jag att vi har en borgerlig regering, att jag kör taxi fast jag egentligen hellre vill svetsa eller tatuera, att bensinen inte har kostat under tio kronor sen jag tog mitt körkort och att det finns många ondskefulla miljöfascister där ute som tror att deras Toyota Prius är mer miljövänlig än mina landsvägskryssare bara för att de delvis kör på el och därför vill pungslå mig och alla andra bilnyttjare till döds... Just i den sekunden uppnår jag nirvana hopkurad i mammas trygga famn och absolut inget bekommer mig det minsta.
Nån timme senare vevade jag igång min dieselpråm och återigen skymtar minnen av sorglösa tider förbi där man satt i baksätet på morfars dieselpeugeot och åkte runt planlöst för att man skulle somna. Just ventilernas metalliska knackande i kombination med doften av otillräckligt förbränd diesel och gammal motorolja är som valium för min själ och jag måste ständigt ifrågasätta mitt eget omdöme som har dessa ungdomens källor ståendes på min egen tomt utan att utnyttja dem i den utsträckning de förtjänar.
Nåt annat som också förflyttar mig bakåt i tiden är tyvärr tråkiga nyheter men tack och lov inget som miljöfascisterna kan straffskatta ihjäl riktigt ännu. Det jag pratar om är självklart min andra passion i livet- musik.
På kort tid har musikvärlden berövats två stora musiker alldeles för tidigt. Först Brooklyns stolthet Petrus T. Ratajczyk (mer känd som Pete Steele, frontman för Type O Negative) den 14.de april som dog av hjärtsvikt vid föga imponerande 48 års ålder och den 16:de maj "den lille mannen med stora rösten", min absolut första och största förebild vad gäller sång inom den hårda rockens skola, Ronald James Padavona (känd som Ronnie James Dio, sångare i bla. Rainbow, Black Sabbath, Dio och Heaven and Hell) som avled av magcancer vid 67 års ålder.
Två män med ett otroligt tryck i pipan fast varandras motsatser i mycket. Pete var en bit över två meter lång och sjöng med en kraftfull baryton/bas och Ronnie sjöng en minst lika kraftfull tenor trots att han med knapp nöd nådde upp till Petes midja. Ronnie var en levnadsglad skämtare som gärna drev med bla. musikerkollegan Gene Simmons så fort tillfälle gavs men Pete var en grubblare med mycket mörk galghumor som var djupt deprimerad i långa perioder och bla. la ut ett falskt meddelande om sin egen död på bandets hemsida några år innan det faktiskt var skarpt läge.
Tyvärr har det ju varit med dessa ungdomskärlekar som med bilarna. De har nyttjats för sällan på senare år men de ger mig fortfarande ett stort léende på läpparna varje gång de avlyssnas dels för att de gjorde riktigt bra musik men också för att de förknippas med lyckliga stunder från en svunnen tid. Rainbow var det första hårdrocksband jag riktigt fastnade för tack vare min fantastiska faders välsorterade skivsamling som innehöll Rainbows första alster med Ronnie James Dio på sång. Fortfarande så här 20+ år senare blir jag fullständigt golvad av trycket i låtar som Man on the silver mountain eller 16th century greensleeves. För en liten parvel som tyckte Elvis och och Carola var hårdkokt blev Rainbow ett rejält uppvaknande och öppnade dörren till en helt ny värld som har tagit mig till den plats i tillvaron som jag ockuperar idag.
Tack kära far och mor för att ni öppnade mina ögon för Rainbow, Deep Purple, Thin Lizzy och alla andra ypperliga orkestrar som gjorde sjuttiotalet värt att minnas. Hade ni inte gjort det hade jag antagligen haft vattenkammat hår, Armanikostym och lyssnat till hissmusik på extra låg volym idag.
Type O Negative med Pete i spetsen upptäckte jag helt själv genom Headbangers ball under en period i mitt liv när jag eskalerade i min musiksmak mot brutalare och brutalare akter som growlade istället för att sjunga och såsom ungar är så tyckte man självklart att allt annat var fjolligt men Type O Negative slog an en sträng inom mig ändå. Fast jag vid den tiden tyckte att all form av ren sång var för mesar så kunde jag inte annat än erkänna att Petes djuuupa basröst var helt otroligt bra och för nån som faktiskt har studerat sångteknik var det väldigt uppenbart att den här mannen visste exakt vad han pysslade med varenda gång han tog ett andetag. Och att Type O Negative aldrig behövde kulsprutesmattrande baskaggar och avgrundsgurgel för att biffa upp sin musik var så emot min dåvarande syn på bra musik att jag nästan skämdes över att erkänna hur mycket jag älskade skivor som Bloody Kisses eller October Rust. Idag är man ju lite mognare i skallen så man kan erkänna att man gillar allt från Elvis och Anastacia till Cannibal Corpse och Meshuggah men då var det något stort över att tillåta sig att gilla ett band som inte grymtade och skrek. Och det var till 90% Pete Steeles förtjänst.
Så för att hylla och minnas de fallna hjältarna har jag här grävt fram lite örongodis på youtube som ni alla kan avnjuta på extra hög volym. Lyssna och njut...
Till att börja med så har vi "trygga" ljud och lukter från barndomen.
Ni vet såna förnimmelser av de svunna tiderna innan man lärde sig fula ord såsom amortering, restskatt och platt-tv och var fullständigt obrydd om allt annat än att äta, sova, skita och leka?
Såna bekanta retningar av sinnena som kan få en att känna sig fullständigt säker och tillfreds med tillvaron när de skymtar förbi i vardagsvimlet. Ni vet säkert vad jag pratar om, det kan vara lukten av en piptobak som en älskad morfar brukade röka, doften av kokkaffe som en gammelfarmor tillredde på vedspisen när hon fick besök eller ljudet av en likadan skogstraktor som ens pappa körde när man var liten. Ofta är det ganska konstiga saker det handlar om men det får vara lukten av gödsel om det vill, det har ändå samma effekt varje gång. För en tusendels sekund är man fem år igen och sitter hopkurad i mammas trygga famn där inget kan göra en ledsen eller på något vis skada en just där och då.
Mina personliga tryckpunkter är tex. lukten av röd Prince som min pappa rökte när jag var liten. Det är egentligen en rätt obehaglig doft men när jag känner den så blir jag helt i synk med kosmos för en millisekund. Likaså blir jag lite euforisk till doften av färskt Ettans lössnus (som sticker i näsan lika mjukt och behagligt som ammoniak ungefär) som min bonusfarbror konsumerade lådvis av när han bodde en våning under oss i min barndoms glansdagar. Doften av både bensin och diesel är också tidsmaskiner jag stöter på i vardagen. Misstänker att det främst är min morfar som är orsak till det. Haha! Sist men inte minst har jag två ljud och en doft som jag vet att jag delar med min näst äldsta syster, Ishav, nämligen ljudet av volymstora och förgasarmatade detroitmotorer, knackandet från gamla dieselmotorer och den speciella doften som ackompanjerade de sistnämnda innan man hade uppfunnit katalysatorer och annat tjafs som pajade upplevelsen. För det kan vi tacka både mor, far och morfar. "Oj, nu blev det visst raggarstyrning på Valianten!" är en fras signerad min kära bonuspappa Bråddjup som jag minns med glädje och tidigare nämnda känsla av trygghet som bara en liten knodd kan känna i sällskap av sina närmaste familjemedlemmar.
Men nu till kärnan i mina betraktelser... Vädret till ära har jag nämligen tagit tummen ur, pysslat med mina många bilar och som klimax på en perfekt dag dragit igång Stora Grå dvs. min -61 Oldsmobile Ninetyeight sport sedan för att göra ett kort namn långt. Den har fått stå i nästan två år i väntan på bättre tider eftersom jag sällan har för mycket fritid och aldrig mer pengar än att jag precis klarar mig. Självklart är det exakt de två saker som man behöver överflöd av om man ska hålla på med gamla bilar. Men nu är det gjort iaf. Och det är så fantastiskt hur det fungerar varje gång. En stadig slurk med bensin rakt ner i den enorma förgasaren och startkablar på batteriet så frustar de åtta överdimensionerade cylindrarna igång och en snart trettio år gammal, allmänt bitter och trött Höstmörker, spricker upp i ett fånigt léende och förflyttas 25 år bakåt i tiden som genom ett trollslag.
Just där i startögonblicket fladdrar det förbi minnesbilder ömsom från barndomens Valiant med raggarstyrning och den Kiruanska Berlinmuren som susar förbi utanför sidorutan i tidig skymning en sen vårkväll i hemstaden ackompanjerat av det taktfasta dunkandet från sex cylindrar på rak. Ömsom kommer bilden av en blå-flakead instrumentbräda med "Bel Air" i kromad skrivstil och en röd Prince-doftande pappa bredvid mig som försöker säga något jag inte hör för att ljudet av den mäktiga v-åttan uppfyller mina öron helt och trollbinder mig med sitt gurglande "vloffvloffvloffvloffvloffvloffvloffvloff".
Där och då förtränger jag att vi har en borgerlig regering, att jag kör taxi fast jag egentligen hellre vill svetsa eller tatuera, att bensinen inte har kostat under tio kronor sen jag tog mitt körkort och att det finns många ondskefulla miljöfascister där ute som tror att deras Toyota Prius är mer miljövänlig än mina landsvägskryssare bara för att de delvis kör på el och därför vill pungslå mig och alla andra bilnyttjare till döds... Just i den sekunden uppnår jag nirvana hopkurad i mammas trygga famn och absolut inget bekommer mig det minsta.
Nån timme senare vevade jag igång min dieselpråm och återigen skymtar minnen av sorglösa tider förbi där man satt i baksätet på morfars dieselpeugeot och åkte runt planlöst för att man skulle somna. Just ventilernas metalliska knackande i kombination med doften av otillräckligt förbränd diesel och gammal motorolja är som valium för min själ och jag måste ständigt ifrågasätta mitt eget omdöme som har dessa ungdomens källor ståendes på min egen tomt utan att utnyttja dem i den utsträckning de förtjänar.
Nåt annat som också förflyttar mig bakåt i tiden är tyvärr tråkiga nyheter men tack och lov inget som miljöfascisterna kan straffskatta ihjäl riktigt ännu. Det jag pratar om är självklart min andra passion i livet- musik.
På kort tid har musikvärlden berövats två stora musiker alldeles för tidigt. Först Brooklyns stolthet Petrus T. Ratajczyk (mer känd som Pete Steele, frontman för Type O Negative) den 14.de april som dog av hjärtsvikt vid föga imponerande 48 års ålder och den 16:de maj "den lille mannen med stora rösten", min absolut första och största förebild vad gäller sång inom den hårda rockens skola, Ronald James Padavona (känd som Ronnie James Dio, sångare i bla. Rainbow, Black Sabbath, Dio och Heaven and Hell) som avled av magcancer vid 67 års ålder.
Två män med ett otroligt tryck i pipan fast varandras motsatser i mycket. Pete var en bit över två meter lång och sjöng med en kraftfull baryton/bas och Ronnie sjöng en minst lika kraftfull tenor trots att han med knapp nöd nådde upp till Petes midja. Ronnie var en levnadsglad skämtare som gärna drev med bla. musikerkollegan Gene Simmons så fort tillfälle gavs men Pete var en grubblare med mycket mörk galghumor som var djupt deprimerad i långa perioder och bla. la ut ett falskt meddelande om sin egen död på bandets hemsida några år innan det faktiskt var skarpt läge.
Tyvärr har det ju varit med dessa ungdomskärlekar som med bilarna. De har nyttjats för sällan på senare år men de ger mig fortfarande ett stort léende på läpparna varje gång de avlyssnas dels för att de gjorde riktigt bra musik men också för att de förknippas med lyckliga stunder från en svunnen tid. Rainbow var det första hårdrocksband jag riktigt fastnade för tack vare min fantastiska faders välsorterade skivsamling som innehöll Rainbows första alster med Ronnie James Dio på sång. Fortfarande så här 20+ år senare blir jag fullständigt golvad av trycket i låtar som Man on the silver mountain eller 16th century greensleeves. För en liten parvel som tyckte Elvis och och Carola var hårdkokt blev Rainbow ett rejält uppvaknande och öppnade dörren till en helt ny värld som har tagit mig till den plats i tillvaron som jag ockuperar idag.
Tack kära far och mor för att ni öppnade mina ögon för Rainbow, Deep Purple, Thin Lizzy och alla andra ypperliga orkestrar som gjorde sjuttiotalet värt att minnas. Hade ni inte gjort det hade jag antagligen haft vattenkammat hår, Armanikostym och lyssnat till hissmusik på extra låg volym idag.
Type O Negative med Pete i spetsen upptäckte jag helt själv genom Headbangers ball under en period i mitt liv när jag eskalerade i min musiksmak mot brutalare och brutalare akter som growlade istället för att sjunga och såsom ungar är så tyckte man självklart att allt annat var fjolligt men Type O Negative slog an en sträng inom mig ändå. Fast jag vid den tiden tyckte att all form av ren sång var för mesar så kunde jag inte annat än erkänna att Petes djuuupa basröst var helt otroligt bra och för nån som faktiskt har studerat sångteknik var det väldigt uppenbart att den här mannen visste exakt vad han pysslade med varenda gång han tog ett andetag. Och att Type O Negative aldrig behövde kulsprutesmattrande baskaggar och avgrundsgurgel för att biffa upp sin musik var så emot min dåvarande syn på bra musik att jag nästan skämdes över att erkänna hur mycket jag älskade skivor som Bloody Kisses eller October Rust. Idag är man ju lite mognare i skallen så man kan erkänna att man gillar allt från Elvis och Anastacia till Cannibal Corpse och Meshuggah men då var det något stort över att tillåta sig att gilla ett band som inte grymtade och skrek. Och det var till 90% Pete Steeles förtjänst.
Så för att hylla och minnas de fallna hjältarna har jag här grävt fram lite örongodis på youtube som ni alla kan avnjuta på extra hög volym. Lyssna och njut...
