Déjà vu
1991 var jag tio år gammal och redan hyfsat intresserad av politik. Då var partiet på allas läppar "Greven och Betjäntens" lilla missnöjesprojekt Ny Demokrati som gick till val på att vilja vända upp och ner på den politiska bilden som rådde i Sverige då. Bla. förespråkade de en skärpt invandringspolitik inte helt olik den som Sverigedemokraterna vill föra idag. Med 6,7 procent av rösterna tog de sig in i riksdagen på bekostnad av miljöpartiet som blev det första partiet att åka ur riksdagen på 70 år. Resultatet blev en form av politisk cirkus där Bert och Ian spelade Allan och i slutändan inte åstadkom något av vikt alls. Det var föv. en borgerlig regering då också under ledning av Carl Bildt som vid regeringsskiftet 1994 lämnade Sverige i sämre skick än det varit på länge tack vare den dåliga effekten en borgerlig politik alltid har på ett lands långsiktiga ekonomi. Ny Demokrati fick endast 1,4 procent av rösterna i valet 1994 och har sen dess inte synts till i riksdagen igen.
Nu sitter Sverige i en politiskt dålig sits där man har gett ett brunskjorteparti plats i riksdagen igen.
Troligen mycket pga. att media och politiker hanterat situationen fel. Censur är aldrig rätt väg att gå. Så enkelt är det. Man borde ha mött dem i ordentliga öppna debatter istället och gett dem repet att hänga sig själva i.
För säga vad man vill om de som röstat brunt men jag tror faktiskt att de flesta av dem inte är såna som på fullt allvar tyckte att Hitler hade en bra grej på gång. Många är troligen unga och har ingen koll på vad SD egentligen står för och ser dem mest som ett martyrparti som alla spottar på. En del av deras väljare är antagligen främst missnöjda med de andra partiernas politik snarare än nöjda med Sverigedemokraternas politik som egentligen bara handlar om en enda fråga nämligen att minska invandringen med 90% (och de som fortfarande hävdar att de inte är främlingsfientliga efter att ha hört Jimmy Åkessons uttalanden efter valvakan bör ju tvätta öronen en gång till).
Vi som var med(vetna) 1994 minns att det inte gick speciellt bra för Sverige med både borgerlig regering och främligsfientliga vågmästare i tre år som var brukligt då. Efter valet var sossarna tillbaka vid rodret tillsammans med miljöfascisterna och partiet som bestod av folk som "aldrigvaritkommunistertrotsattdevarittillSovjetunionenpåflerastudiebesök" som ivriga sidekicks. Ut åkte Ny Demokrati med en skräll och många medlemmar och anhängare sökte sig till andra partier som tex. Sverigedemokraterna.
Då (1991) som nu höll Sverige på att ta sig ur en djup ekonomisk kris med hög arbetslöshet och ett växande missnöje med sakernas tillstånd som troligen banade väg för ett sånt parti som Ny Demokrati som slog an rätt strängar hos väljarna. Ska man se det ur ett globalt och större historiskt perspektiv så har den typen av omständigheter ofta banat väg för extremister som lovat ändring av rådande ordning. Mest känt i såna sammanhang torde väl vara när Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei gick till det tyska riksdagsvalet 1932 med löften om att få ordning på massarbetslösheten, åtgärda orättvisorna i kapitulationsvillkoren efter första världskriget och blev största parti med 37,3 procent, något de inte lyckats med under valet 1930 då de valdes in i riksdagen men då bara som näst största parti.
Även andra europeiska länder har också släppt in brunskjortor i regeringen och i allmänhet har det varit som ett uttryck för väljarnas missnöje med de etablerade partiernas politik. En syndabock är alltid bra att ha och det funkar alltid att vädja till människans lägsta instinkter och då främst den inbyggda rädslan för och misstänksamheten gentemot främlingar. Sen är det ju heller inte speciellt långsökt att folk ifrågasätter att man ska föda och ge jobb åt utomstående när de infödda har dåligt med pengar och arbete som det är. Inte för att det är så det funkar men retoriken är simpel nog för att framstå som fullständigt logisk och tilltala mindre upplysta individer med rösträtt.
Dock tycker man ju att i ett Sverige som just genomgått en mandatperiod med borgerligt skräckvälde borde nöja sig med att sparka ut Reinfeldt och hans pack men med ett så misslyckat alliansförsök som den rödgröna röran stod för kändes väl inte heller det helt naturligt.
Att sossarna lierade sig med dels ett parti styrt av en obstinat "jag gör väl som jag vill"-tomte och ett annat parti som tyckte att det var en god idé att gå till val på att pissa på i princip samtliga väljare bosatta utanför landets storstadsregioner var väl att karaktärisera såsom ett "bad career move".
Jag minns alltför väl hur jag själv svor över att valet var kört när jag såg Maria Wetterstrands smått rabiata blick mot reportern som med all rätt ifrågasatte det kloka i att ha en två kronors bensinskattehöjning som vallöfte. Ni vet den där blicken som verkligen säger "Hur vågar du ifrågasätta mig ditt inskränkta pucko?! Är du dum på riktigt eller har du gått kurs?!"?
Att de lyckades öka från förra valet till nu är på sätt och vis ett mysterium men kan antagligen förklaras på samma sätt som SD's ökning. Folk är leds på de stora partierna och flyr sina vanliga partier i en missnöjesyttring.
En vild gissning som jag tror kommer att bevisas framöver är att ökningen i fråga inte kom från väljare på landsbygden som är beroende av sina bilar för att kunna bo kvar utan från körkortslösa väljare i storstadsregionerna. Att sossarna och vänstern lyckades tona ner det hela till 49 öre över hela mandatperioden hjälpte kanske lite också men ändå?! Det var bland det sämsta drag jag sett i en valrörelse sen Mona Sahlin köpte toblerone med fel kontokort. Och då var Sahlin-affären ändå nåt som slår en tia på den femgradiga skalan för hur korkad man får vara i egenskap av politiker.
Hade inte Maria Wetterstrand varit så skrämmande övermodig hade de istället kunnat lova att införa feta subventioneringar vid köp av miljöbilar finansierat genom ordentliga skattehöjningar för alla med stora förmögenheter och årsinkomster på sjusiffriga belopp. Det hade de kunnat vinna ett val på! Men icket, nej. De ska spotta på en majoritet av de potentiella väljarna (historiskt sett är majoriteten av de röda väljarna hemmahörande i glesbygdsregionera som ju inte är kända främst för sin väl utbyggda kollektivtrafik) och istället förklara att de medelst skattesmällar ska tvinga fram en övergång till bränslesnålare bilar som folk inte har råd att köpa ändå för att pengarna de skulle sparat till handpenningen på en Toyota Prius gick åt till att mata deras gamla 240 med svindyr soppa för att de överhuvudtaget skulle ta sig till jobbet i buss och tunnelbanelöst land...
Dåligt taktiskt och ansvarslöst mot oss som hoppades på att få byta regering och slippa ha en högerextrem vågmästare i riksdagen. Fy dig Maria! Och fy dig Mona! Du kunde väntat till efter valet med att erkänna att ni skulle samarbeta med dem. Herregud! Förstår sig inte politiker på att handskas ovarsamt med sanningen längre? Jag trodde det var ett anställningskrav att man skulle veta när man ska föra pöbeln bakom ljuset och när man bör vara ärlig? Ett litet tips så här alldeles försent. Samarbetet med Miljöpartiet efter att de släppt bomben om att chockhöja bensinskatten trots att socialdemokratiska väljare av tradition bor i glesbygd och är beroende av sina bilar... Var inte det läge ni skulle varit ärliga i.
Men nu är det som det är och inget att göra åt. Man kan alltid hoppas på nyval men det är inte särskilt troligt och skulle antagligen bara gagna SD i deras martyrposition. Det bästa man kan göra är väl bara att bita ihop, hoppas på att Mona Sahlin byts ut mot någon mer trovärdig partiledare innan nästa val och att borgarna inte hinner göra så mycket skada som de lovat.
Jag håller tummarna så knogarna vitnar och somnar med vetskapen att jag gjort mitt bästa men att det inte räckte ända fram...
Nu sitter Sverige i en politiskt dålig sits där man har gett ett brunskjorteparti plats i riksdagen igen.
Troligen mycket pga. att media och politiker hanterat situationen fel. Censur är aldrig rätt väg att gå. Så enkelt är det. Man borde ha mött dem i ordentliga öppna debatter istället och gett dem repet att hänga sig själva i.
För säga vad man vill om de som röstat brunt men jag tror faktiskt att de flesta av dem inte är såna som på fullt allvar tyckte att Hitler hade en bra grej på gång. Många är troligen unga och har ingen koll på vad SD egentligen står för och ser dem mest som ett martyrparti som alla spottar på. En del av deras väljare är antagligen främst missnöjda med de andra partiernas politik snarare än nöjda med Sverigedemokraternas politik som egentligen bara handlar om en enda fråga nämligen att minska invandringen med 90% (och de som fortfarande hävdar att de inte är främlingsfientliga efter att ha hört Jimmy Åkessons uttalanden efter valvakan bör ju tvätta öronen en gång till).
Vi som var med(vetna) 1994 minns att det inte gick speciellt bra för Sverige med både borgerlig regering och främligsfientliga vågmästare i tre år som var brukligt då. Efter valet var sossarna tillbaka vid rodret tillsammans med miljöfascisterna och partiet som bestod av folk som "aldrigvaritkommunistertrotsattdevarittillSovjetunionenpåflerastudiebesök" som ivriga sidekicks. Ut åkte Ny Demokrati med en skräll och många medlemmar och anhängare sökte sig till andra partier som tex. Sverigedemokraterna.
Då (1991) som nu höll Sverige på att ta sig ur en djup ekonomisk kris med hög arbetslöshet och ett växande missnöje med sakernas tillstånd som troligen banade väg för ett sånt parti som Ny Demokrati som slog an rätt strängar hos väljarna. Ska man se det ur ett globalt och större historiskt perspektiv så har den typen av omständigheter ofta banat väg för extremister som lovat ändring av rådande ordning. Mest känt i såna sammanhang torde väl vara när Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei gick till det tyska riksdagsvalet 1932 med löften om att få ordning på massarbetslösheten, åtgärda orättvisorna i kapitulationsvillkoren efter första världskriget och blev största parti med 37,3 procent, något de inte lyckats med under valet 1930 då de valdes in i riksdagen men då bara som näst största parti.
Även andra europeiska länder har också släppt in brunskjortor i regeringen och i allmänhet har det varit som ett uttryck för väljarnas missnöje med de etablerade partiernas politik. En syndabock är alltid bra att ha och det funkar alltid att vädja till människans lägsta instinkter och då främst den inbyggda rädslan för och misstänksamheten gentemot främlingar. Sen är det ju heller inte speciellt långsökt att folk ifrågasätter att man ska föda och ge jobb åt utomstående när de infödda har dåligt med pengar och arbete som det är. Inte för att det är så det funkar men retoriken är simpel nog för att framstå som fullständigt logisk och tilltala mindre upplysta individer med rösträtt.
Dock tycker man ju att i ett Sverige som just genomgått en mandatperiod med borgerligt skräckvälde borde nöja sig med att sparka ut Reinfeldt och hans pack men med ett så misslyckat alliansförsök som den rödgröna röran stod för kändes väl inte heller det helt naturligt.
Att sossarna lierade sig med dels ett parti styrt av en obstinat "jag gör väl som jag vill"-tomte och ett annat parti som tyckte att det var en god idé att gå till val på att pissa på i princip samtliga väljare bosatta utanför landets storstadsregioner var väl att karaktärisera såsom ett "bad career move".
Jag minns alltför väl hur jag själv svor över att valet var kört när jag såg Maria Wetterstrands smått rabiata blick mot reportern som med all rätt ifrågasatte det kloka i att ha en två kronors bensinskattehöjning som vallöfte. Ni vet den där blicken som verkligen säger "Hur vågar du ifrågasätta mig ditt inskränkta pucko?! Är du dum på riktigt eller har du gått kurs?!"?
Att de lyckades öka från förra valet till nu är på sätt och vis ett mysterium men kan antagligen förklaras på samma sätt som SD's ökning. Folk är leds på de stora partierna och flyr sina vanliga partier i en missnöjesyttring.
En vild gissning som jag tror kommer att bevisas framöver är att ökningen i fråga inte kom från väljare på landsbygden som är beroende av sina bilar för att kunna bo kvar utan från körkortslösa väljare i storstadsregionerna. Att sossarna och vänstern lyckades tona ner det hela till 49 öre över hela mandatperioden hjälpte kanske lite också men ändå?! Det var bland det sämsta drag jag sett i en valrörelse sen Mona Sahlin köpte toblerone med fel kontokort. Och då var Sahlin-affären ändå nåt som slår en tia på den femgradiga skalan för hur korkad man får vara i egenskap av politiker.
Hade inte Maria Wetterstrand varit så skrämmande övermodig hade de istället kunnat lova att införa feta subventioneringar vid köp av miljöbilar finansierat genom ordentliga skattehöjningar för alla med stora förmögenheter och årsinkomster på sjusiffriga belopp. Det hade de kunnat vinna ett val på! Men icket, nej. De ska spotta på en majoritet av de potentiella väljarna (historiskt sett är majoriteten av de röda väljarna hemmahörande i glesbygdsregionera som ju inte är kända främst för sin väl utbyggda kollektivtrafik) och istället förklara att de medelst skattesmällar ska tvinga fram en övergång till bränslesnålare bilar som folk inte har råd att köpa ändå för att pengarna de skulle sparat till handpenningen på en Toyota Prius gick åt till att mata deras gamla 240 med svindyr soppa för att de överhuvudtaget skulle ta sig till jobbet i buss och tunnelbanelöst land...
Dåligt taktiskt och ansvarslöst mot oss som hoppades på att få byta regering och slippa ha en högerextrem vågmästare i riksdagen. Fy dig Maria! Och fy dig Mona! Du kunde väntat till efter valet med att erkänna att ni skulle samarbeta med dem. Herregud! Förstår sig inte politiker på att handskas ovarsamt med sanningen längre? Jag trodde det var ett anställningskrav att man skulle veta när man ska föra pöbeln bakom ljuset och när man bör vara ärlig? Ett litet tips så här alldeles försent. Samarbetet med Miljöpartiet efter att de släppt bomben om att chockhöja bensinskatten trots att socialdemokratiska väljare av tradition bor i glesbygd och är beroende av sina bilar... Var inte det läge ni skulle varit ärliga i.
Men nu är det som det är och inget att göra åt. Man kan alltid hoppas på nyval men det är inte särskilt troligt och skulle antagligen bara gagna SD i deras martyrposition. Det bästa man kan göra är väl bara att bita ihop, hoppas på att Mona Sahlin byts ut mot någon mer trovärdig partiledare innan nästa val och att borgarna inte hinner göra så mycket skada som de lovat.
Jag håller tummarna så knogarna vitnar och somnar med vetskapen att jag gjort mitt bästa men att det inte räckte ända fram...
