Från mig och katterna till er alla...
Tillönskas en Riktigt God Jul!
En hyllning till världens bästa morföräldrar.
Min mormor och morfar alltså. Är inte de världens bästa morföräldrar så vet jag inte vilka som skulle vara det. I min egen lilla värld (där jag känner alla och känner mig trygg) är de bäst iaf. sen får ni andra tycka precis vad ni vill.
Under hela mitt vuxna liv har de alltid funnits till hands när det har krisat ihop sig för mig (ja, för alla sina barn och barnbarn faktiskt men nu är det min personliga hyllning vi håller på med, de andra får skriva en egen om de vill). Man har aldrig behövt be om hjälp, de har bara kommit med den när den behövts som allra bäst. Och tro mig, jag är en svår person att hjälpa för jag ber endast om hjälp när det verkligen, verkligen är totalkört. När smöret är sålt, pengarna stulna, vägen hem från marknaden (där man sålt smöret) har regnat bort i århundradets värsta storm och man är nästan helt ihjälfrusen kanske, notera det kanske, jag under pistolhot mumlar fram nåt om att "det här kanske inte gick helt glimrande, jag kanske eventuellt skulle möjligen behöva yttepyttelite hjälp". Antagligen bottnar det i nåt så dumt som stolthet men jag har alltid lagt en mycket stor vikt vid att jag klarar mig själv även om det ibland är riktigt tufft. Dock är det ju inte alltid så att man bara klarar sig genom Deus ex machina eller ren envishet utan ibland går det bara inte. Det är där mina morföräldrar brukar kliva in och rädda dagen.
Jag är ju som bekant envisare än döden och att be om hjälp är ju nästan samma sak som att ge upp vilket jag inte gör oavsett vad. Och det vet min mormor och morfar om. Så de frågar inte om jag vill ha hjälp, de bara hjälper till ändå. Även om det innebär att de själva får äta bark och rötter i en månad så ser de till att jag aldrig behöver gå hungrig. Om de så själva ska frysa ihjäl så ser de till att jag har det varmt och de gör det utan att klaga. För jag vet att de inte har det så fett alla gånger. De har båda varit vanliga knegare utan översvullna bankkonton i hela deras liv och nu är de bägge folkpensionärer med ännu mindre svullna bankkonton. Men det rör dem inte i ryggen när det kommer till att hjälpa när det är kris.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har min bruksbil i en ohelig union med djävulens högra hand- Vattenfall utarmat min ekonomi men jag kanske inte riktigt erkände den fulla vidden av problemet. I min värld är det nämligen så här... Räkningarna skall alltid betalas i första hand, sen kommer allt utöver. I min värld väljer jag inte att äta och tar en betalningsanmärkning eller två istället utan jag betalar räkningarna och matar katterna (de har ju ingen valmöjlighet utan är beroende av att jag ger dem käk) först och allt annat sedan om det är pengar kvar.
Faktum är att det inte bara var min resa hemöver och julklapparna som blev inställda, matinköp kommande månad blev också bortrationaliserade. Något jag iofs. inte gärna skulle erkänna. Jag har överlevt utan pengar förut och min tanke var att göra det ännu en gång. Det fanns lite älgkött i frysen och pantar man lite flaskor får man ihop till en påse ris. Fattigt, men det funkar, jag har provat det med fullgott resultat flera gånger. Några vändor utan att dessutom ha sån lyx som kött till riset. Och mig veterligt har det bara gjort mig mer ödmjuk inför tillvaron i stort. Det finns folk som överlever under bra mycket sämre omständigheter än så också och kan de så varför skulle jag vara finare i kanten än dem?
Nu behövdes inte det iaf. för mina underbara morföräldrar meddelade att eftersom jag inte kommer upp så kommer de ner, 45 mil enkel väg, för att leverera mina julklappar. Väl här konstaterade de att "vi handlar mat för en månad åt dig i julklapp för vi vet att du har sämre med pengar än du erkänner". Så nu har jag en överfylld frys, kyl och skafferi. En bättre julklapp kunde jag inte fått för den här julklappen behövdes verkligen. Det var inte en tändstickstavla föreställande Bodens fästning eller en flaska Aqua Vera herrparfym utan det här var något som verkligen kommer att förgylla min julafton. Icket att ringakta varaktigare julklappar som man har kvar längre än maten kommer att räcka, jag har aldrig nedvärderat något som jag fått i gåva någonsin, men den här gåvan kommer utan tvekan vara den nödvändigaste i år och minnet av den här julklappen kommer jag alltid att ha kvar oavsett vad. Får jag egna barn och barnbarn kommer jag att berätta om den åt dem så de också får veta vilka godhjärtade morföräldrar jag hade som gav en så fin julklapp åt mig julen 2008. Det går inte att tacka dem nog helt enkelt.
För de gav inte bara bort en julklapp, de gav mig en riktigt GOD jul.
Jag har tackat dem ordentligt flera gånger men på nåt sätt känns det inte som att de till fullo förstår hur mycket det här betydde för mig. Vilket kanske inte är så konstigt för jag finner inte ord för att beskriva det själv heller. Så jag nöjer mig med ett enkelt: Tack för att ni finns mormor och morfar. Ni är bäst.
Under hela mitt vuxna liv har de alltid funnits till hands när det har krisat ihop sig för mig (ja, för alla sina barn och barnbarn faktiskt men nu är det min personliga hyllning vi håller på med, de andra får skriva en egen om de vill). Man har aldrig behövt be om hjälp, de har bara kommit med den när den behövts som allra bäst. Och tro mig, jag är en svår person att hjälpa för jag ber endast om hjälp när det verkligen, verkligen är totalkört. När smöret är sålt, pengarna stulna, vägen hem från marknaden (där man sålt smöret) har regnat bort i århundradets värsta storm och man är nästan helt ihjälfrusen kanske, notera det kanske, jag under pistolhot mumlar fram nåt om att "det här kanske inte gick helt glimrande, jag kanske eventuellt skulle möjligen behöva yttepyttelite hjälp". Antagligen bottnar det i nåt så dumt som stolthet men jag har alltid lagt en mycket stor vikt vid att jag klarar mig själv även om det ibland är riktigt tufft. Dock är det ju inte alltid så att man bara klarar sig genom Deus ex machina eller ren envishet utan ibland går det bara inte. Det är där mina morföräldrar brukar kliva in och rädda dagen.
Jag är ju som bekant envisare än döden och att be om hjälp är ju nästan samma sak som att ge upp vilket jag inte gör oavsett vad. Och det vet min mormor och morfar om. Så de frågar inte om jag vill ha hjälp, de bara hjälper till ändå. Även om det innebär att de själva får äta bark och rötter i en månad så ser de till att jag aldrig behöver gå hungrig. Om de så själva ska frysa ihjäl så ser de till att jag har det varmt och de gör det utan att klaga. För jag vet att de inte har det så fett alla gånger. De har båda varit vanliga knegare utan översvullna bankkonton i hela deras liv och nu är de bägge folkpensionärer med ännu mindre svullna bankkonton. Men det rör dem inte i ryggen när det kommer till att hjälpa när det är kris.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har min bruksbil i en ohelig union med djävulens högra hand- Vattenfall utarmat min ekonomi men jag kanske inte riktigt erkände den fulla vidden av problemet. I min värld är det nämligen så här... Räkningarna skall alltid betalas i första hand, sen kommer allt utöver. I min värld väljer jag inte att äta och tar en betalningsanmärkning eller två istället utan jag betalar räkningarna och matar katterna (de har ju ingen valmöjlighet utan är beroende av att jag ger dem käk) först och allt annat sedan om det är pengar kvar.
Faktum är att det inte bara var min resa hemöver och julklapparna som blev inställda, matinköp kommande månad blev också bortrationaliserade. Något jag iofs. inte gärna skulle erkänna. Jag har överlevt utan pengar förut och min tanke var att göra det ännu en gång. Det fanns lite älgkött i frysen och pantar man lite flaskor får man ihop till en påse ris. Fattigt, men det funkar, jag har provat det med fullgott resultat flera gånger. Några vändor utan att dessutom ha sån lyx som kött till riset. Och mig veterligt har det bara gjort mig mer ödmjuk inför tillvaron i stort. Det finns folk som överlever under bra mycket sämre omständigheter än så också och kan de så varför skulle jag vara finare i kanten än dem?
Nu behövdes inte det iaf. för mina underbara morföräldrar meddelade att eftersom jag inte kommer upp så kommer de ner, 45 mil enkel väg, för att leverera mina julklappar. Väl här konstaterade de att "vi handlar mat för en månad åt dig i julklapp för vi vet att du har sämre med pengar än du erkänner". Så nu har jag en överfylld frys, kyl och skafferi. En bättre julklapp kunde jag inte fått för den här julklappen behövdes verkligen. Det var inte en tändstickstavla föreställande Bodens fästning eller en flaska Aqua Vera herrparfym utan det här var något som verkligen kommer att förgylla min julafton. Icket att ringakta varaktigare julklappar som man har kvar längre än maten kommer att räcka, jag har aldrig nedvärderat något som jag fått i gåva någonsin, men den här gåvan kommer utan tvekan vara den nödvändigaste i år och minnet av den här julklappen kommer jag alltid att ha kvar oavsett vad. Får jag egna barn och barnbarn kommer jag att berätta om den åt dem så de också får veta vilka godhjärtade morföräldrar jag hade som gav en så fin julklapp åt mig julen 2008. Det går inte att tacka dem nog helt enkelt.
För de gav inte bara bort en julklapp, de gav mig en riktigt GOD jul.
Jag har tackat dem ordentligt flera gånger men på nåt sätt känns det inte som att de till fullo förstår hur mycket det här betydde för mig. Vilket kanske inte är så konstigt för jag finner inte ord för att beskriva det själv heller. Så jag nöjer mig med ett enkelt: Tack för att ni finns mormor och morfar. Ni är bäst.
Att komma ut ur garderoben.
"Den kosmiska njutningen i skräp" är ett citat av min vän Magnus apropå hur mitt hem brukar se ut. Hans tanke var väl att jag hade nån form av pervers sexuell böjning åt detta med att leva i smuts. Han är nog inte heller den enda som tänkt tanken skulle jag tro. Städning har aldrig riktigt varit min grej trots att jag faktiskt arbetat som lokalvårdare i flera omgångar genom åren. Jag kan alltså städa men jag väljer att låta bli. Typ.
Nu är det dock så att för andra gången på mycket kort tid är mitt hem nystädat vilket förvisso är skönt. Tro det eller ej ni som känner mig och mitt hem, jag tycker faktiskt om att ha städat runt omkring mig. Det är bara inte så ofta det inträffar.
Nystädat hem bär nämligen med sig ett problem för mig som jag vet att jag dessutom har med mig genetiskt. Jag får djup ångest, hjärtklappning, synrubbningar och andnöd vid anblicken av minsta hårstrå eller dammtuss som finns på mitt nyskurade golv. Det låter som ett skämt men det är dagens sanning. Jag känner hur magen bara knyter sig och magsåret gnuggar händerna när det är kliniskt rent förutom ett mikroskopiskt katthår i ett mörkt hörn av huset som bara jag och ingen annan ser.
Jag förstår att det ter sig fullständigt otroligt för er som vet med vilken lust och glädje jag annars vadar genom knähöga arméer av dammråttor och vältrar mig i drivor av reklam och andra papper som egentligen ska förpassas till pappersåtervinningen. Men faktiskt, det är alldeles sant. Det har aldrig varit meningen att ljuga för er eller mig själv men det har liksom aldrig känts riktigt rätt att säga det rakt ut...
Mor, far, alla ni syskon och vänner som läser det här. Förlåt för att jag levt i en lögn alla dessa år men nu är det slut. Nu kommer jag ut ur garderoben och erkänner... Jag är pedant (med inslag av hysterisk kontrollfreak).
Så länge jag kan minnas har jag i hemlighet organiserat saker i snörräta led, indelat mina kläder i kategorier, ordnat datorns mappar i finurliga system, arkiverat papper enligt mycket exakta kategorier i mappar och bara i största allmänhet fått magsår för att jag inte kunnat åstadkomma en 110%:ig ordning på allt i livet.
Och det var där mitt liv i lögn startade. Jag blev så fruktansvärt stressad och magont-ig att jag till slut kom till en punkt i livet där jag blev tvungen att göra nåt eller bli utbränd. Så jag övertalade mig själv att släppa allt och inte bry mig. Tvingade mig själv att låta ordningen förfalla utan att få hjärtklappning och andnöd. Och det hjälpte faktiskt.
Från att ha varit ett sönderstressat vrak som ställde klockan två minuter före (så man alltid skulle vara i tid), schemalade mina dagar veckor i förväg på minuten exakt, hade gångtider mellan olika punkter exakt memorerade (även med variationerna för olika väglag och väder) och fick vredesutbrott och känslor av illamående när någon, för mig opåverkbar, händelse i vardagen rubbade mina cirklar blev jag en sorglös slarver av rang. Men jag mådde mycket bättre mentalt när jag inte brydde mig. För det går aldrig att åstadkomma total och fullkomlig ordning på allt, livet är föränderligt och följer inte alltid de rutiner jag satt upp. Så istället för att låta mig styras och brytas ner av jakten på perfektion tar jag det piano och rycker på axlarna åt dammråttorna som nafsar mig i hälarna, ger blanka fan i att sammanställa räkningarna inpå öret exakt så fort de dyker upp utan betalar dem på sista betalningsdag och får se slutsumman i samma stund som de betalas, inte innan och jag mår faktiskt bättre av det.
Dock påminns jag om det då och då när jag plötsligt upptäcker att jag sitter och ordnar in papper i en pärm och får ont i magen över att arkivbladen som följer med bara har tio kategori-flikar att fylla i och det är inte på långa vägar tillräckligt!!! Då är det bara att röra ihop alla papper i en stor hög och kasta pärmen i öppna spisen annars går det mig illa. Eller när jag, som nu, har nystädat och känner hur magsåret bubblar så fort jag upptäcker missade dammkorn och katthår. Det har inträffat att jag gått och handplockat sånt tills jag fått ont i ryggen. På riktigt. Då är det bara att ta sig själv i kragen och intala sig själv att släppa det. Det är ett hem, inte en steril miljö och det kommer alltid finnas dammkorn som är missade om jag inte ägnar all min vakna tid åt att handplocka dammkorn. Ett annat tragiskt exempel är när jag vikt in tvätt i garderoben, omedvetet med perfekt inordnade kategorier, och sen får lättare ångestanfall över att behöva ta ut något plagg och förstöra den perfekta ordningen! Det brukar sluta med att jag river ut allting och mosar ner det i en enda röra i tvättkorgen istället för att riskera min mentala hälsa. Att lägga allt i en stor hög på sängen är också en favorit som säkert flera läsare känner igen.
Jag har även en misstanke om att föregående inläggs sängbäddning kan vara en produkt av att jag var väldigt trött och glömde bort att undertrycka mina sjuka begär. Bara en tanke som slog mig efter att jag skrivit det och sen utan att tänka efter gått framåtböjd och plockat dammkorn i en kvart...
Det borde inte komma som nån överraskning för familjen iaf. då de som är gamla nog att minnas min mors farfar har sett det förut. Han är den enda människa jag vet som lyckats nöta ut en bordsdammsugare fullständigt i sitt aldrig upphörande krig mot hårstråna och dammkornen. Mitt vanligaste minne av honom är just hur han har sin bordsdammsugare i högsta hugg, alltid redo att mumsa i sig nåt ondskefullt dammkorn som försöker göra en framryckning. Utåt sett tedde han sig dock i övrigt som en stor slarver, kanske den största slarvern av alla, men jag tror jag har genomskådat fasaden. Oredan som vi andra såg var i själva verket en noggrant uträknad täckmantel för att dölja det faktum att han alltid låg på gränsen till magsår över att inte kunna organisera och styra tillvaron fullt ut. Och liksom mig hade han järnkoll på vart allt fanns även i "oredan" som vanligt folk utan vårt problem såg. Jag är övertygad om att det var så iaf. Han avslöjade sig så att säga med bordsdammsugaren som aldrig lämnade hans sida under dygnets vakna timmar i hemmet...
Nu är det dock så att för andra gången på mycket kort tid är mitt hem nystädat vilket förvisso är skönt. Tro det eller ej ni som känner mig och mitt hem, jag tycker faktiskt om att ha städat runt omkring mig. Det är bara inte så ofta det inträffar.
Nystädat hem bär nämligen med sig ett problem för mig som jag vet att jag dessutom har med mig genetiskt. Jag får djup ångest, hjärtklappning, synrubbningar och andnöd vid anblicken av minsta hårstrå eller dammtuss som finns på mitt nyskurade golv. Det låter som ett skämt men det är dagens sanning. Jag känner hur magen bara knyter sig och magsåret gnuggar händerna när det är kliniskt rent förutom ett mikroskopiskt katthår i ett mörkt hörn av huset som bara jag och ingen annan ser.
Jag förstår att det ter sig fullständigt otroligt för er som vet med vilken lust och glädje jag annars vadar genom knähöga arméer av dammråttor och vältrar mig i drivor av reklam och andra papper som egentligen ska förpassas till pappersåtervinningen. Men faktiskt, det är alldeles sant. Det har aldrig varit meningen att ljuga för er eller mig själv men det har liksom aldrig känts riktigt rätt att säga det rakt ut...
Mor, far, alla ni syskon och vänner som läser det här. Förlåt för att jag levt i en lögn alla dessa år men nu är det slut. Nu kommer jag ut ur garderoben och erkänner... Jag är pedant (med inslag av hysterisk kontrollfreak).
Så länge jag kan minnas har jag i hemlighet organiserat saker i snörräta led, indelat mina kläder i kategorier, ordnat datorns mappar i finurliga system, arkiverat papper enligt mycket exakta kategorier i mappar och bara i största allmänhet fått magsår för att jag inte kunnat åstadkomma en 110%:ig ordning på allt i livet.
Och det var där mitt liv i lögn startade. Jag blev så fruktansvärt stressad och magont-ig att jag till slut kom till en punkt i livet där jag blev tvungen att göra nåt eller bli utbränd. Så jag övertalade mig själv att släppa allt och inte bry mig. Tvingade mig själv att låta ordningen förfalla utan att få hjärtklappning och andnöd. Och det hjälpte faktiskt.
Från att ha varit ett sönderstressat vrak som ställde klockan två minuter före (så man alltid skulle vara i tid), schemalade mina dagar veckor i förväg på minuten exakt, hade gångtider mellan olika punkter exakt memorerade (även med variationerna för olika väglag och väder) och fick vredesutbrott och känslor av illamående när någon, för mig opåverkbar, händelse i vardagen rubbade mina cirklar blev jag en sorglös slarver av rang. Men jag mådde mycket bättre mentalt när jag inte brydde mig. För det går aldrig att åstadkomma total och fullkomlig ordning på allt, livet är föränderligt och följer inte alltid de rutiner jag satt upp. Så istället för att låta mig styras och brytas ner av jakten på perfektion tar jag det piano och rycker på axlarna åt dammråttorna som nafsar mig i hälarna, ger blanka fan i att sammanställa räkningarna inpå öret exakt så fort de dyker upp utan betalar dem på sista betalningsdag och får se slutsumman i samma stund som de betalas, inte innan och jag mår faktiskt bättre av det.
Dock påminns jag om det då och då när jag plötsligt upptäcker att jag sitter och ordnar in papper i en pärm och får ont i magen över att arkivbladen som följer med bara har tio kategori-flikar att fylla i och det är inte på långa vägar tillräckligt!!! Då är det bara att röra ihop alla papper i en stor hög och kasta pärmen i öppna spisen annars går det mig illa. Eller när jag, som nu, har nystädat och känner hur magsåret bubblar så fort jag upptäcker missade dammkorn och katthår. Det har inträffat att jag gått och handplockat sånt tills jag fått ont i ryggen. På riktigt. Då är det bara att ta sig själv i kragen och intala sig själv att släppa det. Det är ett hem, inte en steril miljö och det kommer alltid finnas dammkorn som är missade om jag inte ägnar all min vakna tid åt att handplocka dammkorn. Ett annat tragiskt exempel är när jag vikt in tvätt i garderoben, omedvetet med perfekt inordnade kategorier, och sen får lättare ångestanfall över att behöva ta ut något plagg och förstöra den perfekta ordningen! Det brukar sluta med att jag river ut allting och mosar ner det i en enda röra i tvättkorgen istället för att riskera min mentala hälsa. Att lägga allt i en stor hög på sängen är också en favorit som säkert flera läsare känner igen.
Jag har även en misstanke om att föregående inläggs sängbäddning kan vara en produkt av att jag var väldigt trött och glömde bort att undertrycka mina sjuka begär. Bara en tanke som slog mig efter att jag skrivit det och sen utan att tänka efter gått framåtböjd och plockat dammkorn i en kvart...
Det borde inte komma som nån överraskning för familjen iaf. då de som är gamla nog att minnas min mors farfar har sett det förut. Han är den enda människa jag vet som lyckats nöta ut en bordsdammsugare fullständigt i sitt aldrig upphörande krig mot hårstråna och dammkornen. Mitt vanligaste minne av honom är just hur han har sin bordsdammsugare i högsta hugg, alltid redo att mumsa i sig nåt ondskefullt dammkorn som försöker göra en framryckning. Utåt sett tedde han sig dock i övrigt som en stor slarver, kanske den största slarvern av alla, men jag tror jag har genomskådat fasaden. Oredan som vi andra såg var i själva verket en noggrant uträknad täckmantel för att dölja det faktum att han alltid låg på gränsen till magsår över att inte kunna organisera och styra tillvaron fullt ut. Och liksom mig hade han järnkoll på vart allt fanns även i "oredan" som vanligt folk utan vårt problem såg. Jag är övertygad om att det var så iaf. Han avslöjade sig så att säga med bordsdammsugaren som aldrig lämnade hans sida under dygnets vakna timmar i hemmet...
"När fan blir gammal blir han religiös."
Först och främst vaknade jag till det här... Feeling blue?
Bakgrunden till detta perfekt färgmatchade sömn-högsäte är inget annat än ren slump. Tro mig, jag är den sista att färgmatcha något i mitt hem. Det överlåter jag till folk som bryr sig om såna trivialiteter.
Jag ägnade gårdagen åt att julröja och tvätta, bland annat alla sängkläder. När jag sen skulle lägga mig, astrött nånting, inser jag att sängen är helt obäddad. Djup suck och så en snabb räd genom tvättstugan efter rena sängkläder och detta är resutlatet. Tyvärr är det världens sämsta bild tagen med min mobil men hade ni sett det "live" hade ni noterat att exakt samma mörkblå nyans går igen i både överkast, täcke&kudde, lakanet och, håll i er nu... tapeterna! Det här hade ingen trott för tio år sen men, ja... Plötsligt händer det!
Nästa avsteg från mina djupt inarbetade sunkunkisrutiner var min frukost.
Risgrynsgröt och kaffe. Med mjölk dessutom (kaffet alltså, risgrynsgröten ska ju i normalläget ha mjölk)! En normal "frukost" för mig är annars Tre muggar svart kaffe, en halv knäckebrödsrundel med smör och ost och en stor snus. Allting intaget på stående fot vid diskbänken med ett halvt öga på klockan eftersom jag gärna är fashionabelt sen till jobbet. Alltid.
Nu är väl inte risgrynsgröt med socker och kanel hälsokost på något vis men vad jag vill få fram är att jag tagit mig tid att koka gröt, duka fint på köksbordet och äta allt i lugn och ro med lagom portion av andakt eftersom jag vet att det här inte kommer upprepas inom någon överskådlig framtid...
Inte heller detta var ett medvetet val, jag bara öppnade kylen imorse och konstaterade att jag hade vad som krävdes för att äta "tomtegröt" till frukost istället för bara knäckebröd. Under tiden som gröten kokade upp så hade jag gott om tid att duka och gjorde så då jag är ganska svårt hooked på att utnyttja min tid till fullo, antagligen en bieffekt av att jag alltid har en känsla av att inte hinna med allt jag skulle vilja/behöva göra. Varför stå och stirra på gröten innan plattan ens värmt upp liksom? Bättre att göra något annat under tiden. Effektivt och bra för själen.
Keep on grinding in the free world!
Bakgrunden till detta perfekt färgmatchade sömn-högsäte är inget annat än ren slump. Tro mig, jag är den sista att färgmatcha något i mitt hem. Det överlåter jag till folk som bryr sig om såna trivialiteter.
Jag ägnade gårdagen åt att julröja och tvätta, bland annat alla sängkläder. När jag sen skulle lägga mig, astrött nånting, inser jag att sängen är helt obäddad. Djup suck och så en snabb räd genom tvättstugan efter rena sängkläder och detta är resutlatet. Tyvärr är det världens sämsta bild tagen med min mobil men hade ni sett det "live" hade ni noterat att exakt samma mörkblå nyans går igen i både överkast, täcke&kudde, lakanet och, håll i er nu... tapeterna! Det här hade ingen trott för tio år sen men, ja... Plötsligt händer det!
Nästa avsteg från mina djupt inarbetade sunkunkisrutiner var min frukost.
Risgrynsgröt och kaffe. Med mjölk dessutom (kaffet alltså, risgrynsgröten ska ju i normalläget ha mjölk)! En normal "frukost" för mig är annars Tre muggar svart kaffe, en halv knäckebrödsrundel med smör och ost och en stor snus. Allting intaget på stående fot vid diskbänken med ett halvt öga på klockan eftersom jag gärna är fashionabelt sen till jobbet. Alltid.
Nu är väl inte risgrynsgröt med socker och kanel hälsokost på något vis men vad jag vill få fram är att jag tagit mig tid att koka gröt, duka fint på köksbordet och äta allt i lugn och ro med lagom portion av andakt eftersom jag vet att det här inte kommer upprepas inom någon överskådlig framtid...
Inte heller detta var ett medvetet val, jag bara öppnade kylen imorse och konstaterade att jag hade vad som krävdes för att äta "tomtegröt" till frukost istället för bara knäckebröd. Under tiden som gröten kokade upp så hade jag gott om tid att duka och gjorde så då jag är ganska svårt hooked på att utnyttja min tid till fullo, antagligen en bieffekt av att jag alltid har en känsla av att inte hinna med allt jag skulle vilja/behöva göra. Varför stå och stirra på gröten innan plattan ens värmt upp liksom? Bättre att göra något annat under tiden. Effektivt och bra för själen.
Keep on grinding in the free world!
"How long must we sing this song?"
Jag hade på radion i bakgrunden när jag fyllde på i diskmaskinen och en av topplistelåtarna som spelades slog an en bekant ton i mitt huvud. Ingen aning vad låten eller artisten heter men jag gillar ett specifikt parti i sången. När jag nynnade lite mer på just det partiet slog det mig dock att jag tyckte mig känna igen melodin så jag slog igång en öppen sökning i mitt mentala visarkiv.
Efter ett tag fick jag fram en text till melodin men jag förstod ändå inte vilken låt det var jag sjöng på.
"Broken bottles under childrens feet
Bodies strewn across the dead end street"
Ni vet hur irriterande det är när man har nåt "på tungan" men inte kan få fram det? Så var det medans jag sjöng samma fras om och om igen tills det slutligen släppte och jag kom på hur den fortsätter-
"But I wont heed the battle call
It puts my back up
Puts my back up against the wall
Sunday bloody sunday"!
En av världens bästa rocklåtar genom tiderna. En fruktansvärt kraftfull låt som känns djupt inombords när man hör den. Ni vet en sån där låt som känns som en riktigt saftig hårdrocksdänga med en stor vägg av förstärkare som är så hårt distade att de håller på att förångas trots att soundet i sig egentligen är väldigt soft och o-rått. Det finns några få såna låtar som kan frammana all den styrka och råa urkraft som jag älskar min brutal-metal för men utan att behöva alla dess överdrivna attribut med smattrande baskaggar, avgrundsvox och überdistade gitarrer i tusental för att skapa en kompakt ljudmatta av ren kraft!
"Sunday bloody sunday" är ett skolboksexempel på en sån låt. En virveltrumma och en stadig baskagge som ackompanjeras av en nästintill odistad gitarr och på det en mjuk, rytmisk basgång och Bonos mjuka röst på halvfart. Det borde inte funka för mig som oftast föredrar ovan nämnda attribut i kubik men det spelar ingen roll, U2 gör det omöjliga möjligt. Otroligt mäktigt!
Som om det inte vore nog har sången också ett väldigt allvarligt budskap som är precis lika angeläget idag som det var den 30 januari 1972. Ett datum mest känt som den blodiga söndagen. Beroende på humör rörs jag ibland nästan till tårar när jag lyssnar på låten och tänker på vad den faktiskt handlar om. Ibland är det ju lätt att glömma bort att även trallvänlig popmusik ofta har ett budskap och inte bara är en vacker fasad. För hur ofta sjunger man inte med i en text utan att för fem sekunder tänka igenom vad det är man sjunger egentligen? Jag gör det väldigt ofta iaf.
Men det här är en låt värd att reflektera över. Och tyvärr är nog svaret på frågan i rubriken- för tid och evighet. Världen har om möjligt bara blivit ännu mer våldsam och förtryckt av både paranoida regeringar och terrorister sen detta var en radioplåga så behovet av att sjunga den tror jag aldrig kommer försvinna. Människor kommer behöva påminnas om hur allt stundvis är på väg utför med hög fart. För även om man kan acceptera, förlåta eller bearbeta historiska övergrepp så får man aldrig någonsin glömma. För den dag man glömmer bort såna saker som kristallnatten, studenterna på himmelska fridens torg eller den blodiga söndagen i Irländska Derry riskerar man att historien får en möjlighet att upprepa sig...
Efter ett tag fick jag fram en text till melodin men jag förstod ändå inte vilken låt det var jag sjöng på.
"Broken bottles under childrens feet
Bodies strewn across the dead end street"
Ni vet hur irriterande det är när man har nåt "på tungan" men inte kan få fram det? Så var det medans jag sjöng samma fras om och om igen tills det slutligen släppte och jag kom på hur den fortsätter-
"But I wont heed the battle call
It puts my back up
Puts my back up against the wall
Sunday bloody sunday"!
En av världens bästa rocklåtar genom tiderna. En fruktansvärt kraftfull låt som känns djupt inombords när man hör den. Ni vet en sån där låt som känns som en riktigt saftig hårdrocksdänga med en stor vägg av förstärkare som är så hårt distade att de håller på att förångas trots att soundet i sig egentligen är väldigt soft och o-rått. Det finns några få såna låtar som kan frammana all den styrka och råa urkraft som jag älskar min brutal-metal för men utan att behöva alla dess överdrivna attribut med smattrande baskaggar, avgrundsvox och überdistade gitarrer i tusental för att skapa en kompakt ljudmatta av ren kraft!
"Sunday bloody sunday" är ett skolboksexempel på en sån låt. En virveltrumma och en stadig baskagge som ackompanjeras av en nästintill odistad gitarr och på det en mjuk, rytmisk basgång och Bonos mjuka röst på halvfart. Det borde inte funka för mig som oftast föredrar ovan nämnda attribut i kubik men det spelar ingen roll, U2 gör det omöjliga möjligt. Otroligt mäktigt!
Som om det inte vore nog har sången också ett väldigt allvarligt budskap som är precis lika angeläget idag som det var den 30 januari 1972. Ett datum mest känt som den blodiga söndagen. Beroende på humör rörs jag ibland nästan till tårar när jag lyssnar på låten och tänker på vad den faktiskt handlar om. Ibland är det ju lätt att glömma bort att även trallvänlig popmusik ofta har ett budskap och inte bara är en vacker fasad. För hur ofta sjunger man inte med i en text utan att för fem sekunder tänka igenom vad det är man sjunger egentligen? Jag gör det väldigt ofta iaf.
Men det här är en låt värd att reflektera över. Och tyvärr är nog svaret på frågan i rubriken- för tid och evighet. Världen har om möjligt bara blivit ännu mer våldsam och förtryckt av både paranoida regeringar och terrorister sen detta var en radioplåga så behovet av att sjunga den tror jag aldrig kommer försvinna. Människor kommer behöva påminnas om hur allt stundvis är på väg utför med hög fart. För även om man kan acceptera, förlåta eller bearbeta historiska övergrepp så får man aldrig någonsin glömma. För den dag man glömmer bort såna saker som kristallnatten, studenterna på himmelska fridens torg eller den blodiga söndagen i Irländska Derry riskerar man att historien får en möjlighet att upprepa sig...
Burning down the house...
Det är alltid vilda västern här ute i norrlandsskogarna. Efter många om och men lyckades jag hitta den felande fasen iaf. Återfick strömmen och slog igång pannan för att få värme i huset. Då hade jag plus tio inomhus, två grader varmare än mitt kylskåp och inte helt gemytligt kan man väl säga.
Jag slog mig ner här och tänkte blåsa faran över när jag hör en stor smäll. Min första tanke var att katterna lyckats välta en vägg (?!) eller kanske att taket ramlat ner på övervåningen, så högt small det. På vägen till övervåningen ligger dock pannrummet och jag fick bara en känsla av att jag borde kolla där fast det helt klart lät som att nåt väldigt stort och tungt brakat ner på övervåningen, inte i pannrummet.
När jag öppnar dörren väller det ut svart tjock brandrök och i diset kan jag se att locket till själva pannan och övertrycksskydden inte ligger där de borde utan på sidan om. Lågorna slår upp ur pannan och den första tanken är att jag fått en baktändning i pelletsmatningen så jag rycker ur kontakten till brännaren, lägger tillbaka keramiklocken och luckan på pannan så röken och lågorna stannar där. Att jag inte greps av panik och bara stod och skakade på stället förstår jag fortfarande inte riktigt. Det hade varit mer naturligt i sammanhanget för det såg bra mycket värre ut än vad det faktiskt var.
Under påföljande skadekontroll konstaterar jag att det inte brinner i matarröret, ej heller nån annanstans än i pannan och baktändningssäkringen har inte löst ut så jag kopplar i brännaren igen och låter den blåsa ut lågorna. När den släckt färdigt öppnar jag upp och tömmer ut det lilla sot som finns där efter att sotaren var här i fredags. Och det är min enda gissning på vad som kan ha hänt. Att det vart kvar ultrafint sot i pannan från skorstensfejningen, pannans ständiga blåsande (vilket är vad den gjort hela natten när den bara stått och tuggat i startläge) har rört upp ett moln inne i pannan av askan och det uppstod en sotexplosion. Nåt annat kan jag inte komma på för nåt liknande har aldrig hänt förut. Skitskumt och ganska läskigt.
Så nu väntar jag med spänning på att pannan ska explodera, huset brinna ner och sen får jag stämma skiten ur Vattenfall för sveda, värk och psykiskt lidande. För självklart är det deras fel, oh yes att det är.
Jag slog mig ner här och tänkte blåsa faran över när jag hör en stor smäll. Min första tanke var att katterna lyckats välta en vägg (?!) eller kanske att taket ramlat ner på övervåningen, så högt small det. På vägen till övervåningen ligger dock pannrummet och jag fick bara en känsla av att jag borde kolla där fast det helt klart lät som att nåt väldigt stort och tungt brakat ner på övervåningen, inte i pannrummet.
När jag öppnar dörren väller det ut svart tjock brandrök och i diset kan jag se att locket till själva pannan och övertrycksskydden inte ligger där de borde utan på sidan om. Lågorna slår upp ur pannan och den första tanken är att jag fått en baktändning i pelletsmatningen så jag rycker ur kontakten till brännaren, lägger tillbaka keramiklocken och luckan på pannan så röken och lågorna stannar där. Att jag inte greps av panik och bara stod och skakade på stället förstår jag fortfarande inte riktigt. Det hade varit mer naturligt i sammanhanget för det såg bra mycket värre ut än vad det faktiskt var.
Under påföljande skadekontroll konstaterar jag att det inte brinner i matarröret, ej heller nån annanstans än i pannan och baktändningssäkringen har inte löst ut så jag kopplar i brännaren igen och låter den blåsa ut lågorna. När den släckt färdigt öppnar jag upp och tömmer ut det lilla sot som finns där efter att sotaren var här i fredags. Och det är min enda gissning på vad som kan ha hänt. Att det vart kvar ultrafint sot i pannan från skorstensfejningen, pannans ständiga blåsande (vilket är vad den gjort hela natten när den bara stått och tuggat i startläge) har rört upp ett moln inne i pannan av askan och det uppstod en sotexplosion. Nåt annat kan jag inte komma på för nåt liknande har aldrig hänt förut. Skitskumt och ganska läskigt.
Så nu väntar jag med spänning på att pannan ska explodera, huset brinna ner och sen får jag stämma skiten ur Vattenfall för sveda, värk och psykiskt lidande. För självklart är det deras fel, oh yes att det är.
Strömavbrott typ?
Man borde ju sova nu men det är inte så lätt alltid. Nåt är jätteknas med elförsörjningen i kåken så vissa elprylar funkar inte som de borde. Tex. så slår frysen av och på med nån sekunds mellanrum vilket gör att den piper ungefär som en brandvarnare fast lite långsammare för att varna om att den håller på att tina upp. Frysen står tre meter från mitt sovrum så sova är inte aktuellt. Bläh.
Nästa grej som knasar sig är pelletsbrännaren som slår av och på hela tiden vilket gör att det inte är onödigt varmt här inne heller. Väldigt irriterande.
Sen är det vissa lampor som inte vill lysa alls. Nån lampa blinkar i samma takt som frysen piper osv. Och det tragiska är att problemet inte verkar sitta i själva huset. Som ni säkert förstår så funkar denna dator tex, annars hade jag inte suttit här och skrivit förstås. Duh.
Diskmaskinen gör tappra försök att gå igång ibland och tvättmaskinen har ström men vägrar starta. Nåt är helskumt nånstans. Jag sätter en femma på att det är knas med elnätet tack vare snön.
Jag har nämnligen gått igenom vartenda proppskåp i hela kåken då jag först misstänkte att det gått en fas nånstans men icket. Det finns inte en enda brunnen propp i hela huset. Alla faser borde funka men ändå är det knas i vissa rum men inte alla.
Vardagsrummet funkar för jag satt och såg en film när frysen började tjuta. Då hade jag slagit igång diskmaskinen och tvättmaskinen så de skulle gå under tiden jag såg filmen. Det visade sig att båda hade startat men sen börjat hacka precis som frysen. Hälften av lamporna i stora köket lyser men den andra hälften vägrar tändas alls. I hallen funkar också alla lampor. Pannrummet funkar sisådär. Ibland blinkar lampan och ibland slocknar den helt. Brännaren går igång men startar om hela tiden. Alla övriga lampor på nedervåningen funkar som de ska och som sagt datorn klagar inte. Så jag blir inte klok på vad som kan fela?
Som sagt är det troligen vattenfalls fel. De är ju roten till allt annat ont så varför inte? Det är bara det att jag har varnare för lågspänning i alla proppskåpen men ingen av dom piper som de borde om det är för låg strömmatning in i kåken plus att det då borde påverka allt lika mycket. Helskumt deluxe.
Förhoppningsvis löser det sig av sig självt när de åtgärdat vad det nu kan tänkas vara. Annars blir det inte roligt. Frysen är inte direkt överfull så det må väl vara men det vore kul att få lite värme inomhus och det blir svårt om brännaren vägrar gå och nu börjar det vara jävligt kallt ute dessutom. Minus femton just nu och det kryper stadigt neråt. Inte bra.
Så då vet ni, har jag inte skrivit nåt här före måndagen har jag frusit ihjäl och allt är vattenfalls fel. Även om det inte är det tycker jag att ni gott kan skylla på dem i förebyggande syfte. Det har de gjort sig förtjänta av flera gånger om.
Nu ska jag gå och elda upp nåt tills vidare, tacka Gud för öppen spis.
Nästa grej som knasar sig är pelletsbrännaren som slår av och på hela tiden vilket gör att det inte är onödigt varmt här inne heller. Väldigt irriterande.
Sen är det vissa lampor som inte vill lysa alls. Nån lampa blinkar i samma takt som frysen piper osv. Och det tragiska är att problemet inte verkar sitta i själva huset. Som ni säkert förstår så funkar denna dator tex, annars hade jag inte suttit här och skrivit förstås. Duh.
Diskmaskinen gör tappra försök att gå igång ibland och tvättmaskinen har ström men vägrar starta. Nåt är helskumt nånstans. Jag sätter en femma på att det är knas med elnätet tack vare snön.
Jag har nämnligen gått igenom vartenda proppskåp i hela kåken då jag först misstänkte att det gått en fas nånstans men icket. Det finns inte en enda brunnen propp i hela huset. Alla faser borde funka men ändå är det knas i vissa rum men inte alla.
Vardagsrummet funkar för jag satt och såg en film när frysen började tjuta. Då hade jag slagit igång diskmaskinen och tvättmaskinen så de skulle gå under tiden jag såg filmen. Det visade sig att båda hade startat men sen börjat hacka precis som frysen. Hälften av lamporna i stora köket lyser men den andra hälften vägrar tändas alls. I hallen funkar också alla lampor. Pannrummet funkar sisådär. Ibland blinkar lampan och ibland slocknar den helt. Brännaren går igång men startar om hela tiden. Alla övriga lampor på nedervåningen funkar som de ska och som sagt datorn klagar inte. Så jag blir inte klok på vad som kan fela?
Som sagt är det troligen vattenfalls fel. De är ju roten till allt annat ont så varför inte? Det är bara det att jag har varnare för lågspänning i alla proppskåpen men ingen av dom piper som de borde om det är för låg strömmatning in i kåken plus att det då borde påverka allt lika mycket. Helskumt deluxe.
Förhoppningsvis löser det sig av sig självt när de åtgärdat vad det nu kan tänkas vara. Annars blir det inte roligt. Frysen är inte direkt överfull så det må väl vara men det vore kul att få lite värme inomhus och det blir svårt om brännaren vägrar gå och nu börjar det vara jävligt kallt ute dessutom. Minus femton just nu och det kryper stadigt neråt. Inte bra.
Så då vet ni, har jag inte skrivit nåt här före måndagen har jag frusit ihjäl och allt är vattenfalls fel. Även om det inte är det tycker jag att ni gott kan skylla på dem i förebyggande syfte. Det har de gjort sig förtjänta av flera gånger om.
Nu ska jag gå och elda upp nåt tills vidare, tacka Gud för öppen spis.
Bittersweet Moneycraving Whore
Så länge jag ägnat mig åt att skruva i gamla bilar har jag fått gliringar om hur dyrt det är, de dricker som gamla alkoholister, behöver alltid repas och jag kommer rasera min ekonomi med mina gamla bilar. Att de är farliga att åka i (eller egentligen att krocka med, men det ska man ju inte göra) får jag också höra ofta. Många hävdar att de inte är driftsäkra etc. etc. Och till slut föll jag till föga för argumenten. Man "måste" ju ha en modern, krocksäker bil som inte dricker hur mycket soppa som helst och som inte behöver repas så ofta när man, som jag, pendlar flera mil till jobbet varje dag.
Så jag köpte epitomet av en modern och krocksäker bil- BMW 525. Sett till inköpspriset den näst dyraste bil jag någonsin haft. Bara där borde jag ju sett varningslamporna tändas men inte då. Jag var indoktrinerad och visste att det var viktigt med krockkuddar, ABS, antispinn, deformationszoner och katalysatorisk avgasrening. Fyrhjulsdrift visste jag att jag måste ha då jag bor bortom all ära, redbarhet och snöröjning så det fick bli en fyrhjulsdriven Nazirolls i utbyte mot en stor säck pengar.
Nästa glada överraskning blev ju skatt och försäkring. Inte gratis alls då krocksäkerhet är synonymt med tyngd (viktbaserad skatt) och en tysk kvalitetsvagn är dyr att repa (dyr att repa=dyr att försäkra). Faktum är att försäkringen på denna enda bil kostar mer i månaden än alla mina andra veteranbilar sammanlagt. Men det var ju viktigt att ha en modern bil med en massa säkerhet så det fick gå ändå.
Till dags dato har jag inte ägt aset ens ett år och den har redan gjort det som ett fyrtiotal sextio- och sjuttiotalsbilar inte lyckats med på 13 år- den har raserat min ekonomi. Eller egentligen är det lite för milt uttryckt. Den har gäng-våldtagit min ekonomi, shanghaiat den till ett annat land, tvingat den att bli beroende av heroin och sen prostituerat ut den till äldre män med riktigt sjuka perversioner som de glatt vill leva ut med en nerpundad och långt ifrån byxmyndig privatekonomi.
Till dags dato har den kostat mig så mycket i reparationer och underhåll att jag skulle kunnat köpa en hyfsat fin och nybesiktigad jänkare av sextiotalsmodell för samma pengar, kolla priser på usabil.nu så förstår ni vad jag menar.
Iofs. är väl inte det den värsta biten. Den värsta biten är att den alltid passat på att kosta sjuka summor pengar vid helt fel tillfällen. Tex. hade jag sparat ihop pengar för att renovera mina toaletter, nåt som är rätt välbehövligt. Då passar den på att kräva en omfattande motorrenovering som kostade aningen mer än det skulle kostat för mig att få fräscha toaletter.
Bara att punga ut sparkapitalet för jag är ju beroende av bilen eftersom jag i ett svagt ögonblick valde att bosätta mig ute i skogen.
Sen har den med jämna mellanrum kostat några tusen här och några tusen där bara lite på skoj liksom. Som att den vill småretas med mig, lagom mycket för att jag inte skulle kunna få ihop ett nytt sparkapital bara. Nästa stora smäll kom under semestern när vi var på väg till Tyskland och ett bakdäck exploderade. Jag visste att däcken inte var veckans modell men jag hade bestämt mig för att köra sommaren ut på de däcken och spara pengarna till nya vinterdäck som jag inte hade några alls. När man står 140 mil hemifrån med ett punkterat däck och 100 mil kvar till målet är valmöjligheterna få. Hela semesterkassan fick gå till fyra nya däck och en hjulinställning innan jag ens lämnat Sverige. Jättekul.
Nu kom då slutligen besiktningen och jag tänkte för mig själv hela vägen dit "Vad som helst utom nerslag på avgasvärdena, det enda jag inte kan fixa själv utan måste lämna till verkstad. Vad som helst utom det.". Jag svär på att biljäveln hånflinade åt mig när besiktningsmannen sa "Det var ju inte så farligt egentligen men det här avgasvärdet är åt helvete på ren svenska". Suck, suck och åter suck.
Så jag lämnade bilen till verkstad och i utbyte mot en större säck pengar än jag egentligen har fick jag en laglig bil. För alternativen är få, jag måste ha en bil att ta mig till jobbet med och tack vare att Hitler-trucken ätit upp alla mina sparpengar kan jag inte köpa nåt annat eller snabbrenovera nån av de andra bilar jag redan har så de är vinterdugliga. Bara att bita ihop och betala. Lagom till julen såklart.
Så trots att jag planerat ända sedan semestern (det första jag gjorde på jobbet efter semestern var att söka ledigt alla mellandagar och klämdagar mellan julafton och tjugondag knut) att åka till både Kiruna och Kalix över julen blir det inte av. Dels har jag inte råd att köra 120 icke livsnödvändiga mil tack vare min verkstadsräkning och dels har jag inte råd att köpa vinterdäck till bilen förrän till våren av samma orsak så det kan bli ett vådligt företag att köra norrut i vinterväglaget.
Tåg är ju inte heller ett alternativ eftersom jag helt enkelt inte har några pengar. Buss är aldrig ett alternativ oavsett om jag har pengar eller inte. Julklappar är också skrinlagt i år. Tacka BMW-aset om ni hade hoppats på nåt från mig.
Jag ska tillbringa julen i garaget där jag ska sitta med en kopp glögg, en näve pepparkakor och bara hata denna Succubus av plast och metall som berövat mig allt roligt det gångna året.
Så nu är jag lite mer klarsynt. En modern bil är bekväm att köra på många sätt och säkrare än en gammal så länge jag krockar i under 70 kilometer i timmen, sen är det faktiskt hugget som stucket. Krockar jag med en lastbil är jag bara en blöt fläck i en stor hög med deformerad plåt oavsett om jag åker i en 60-tals jänkare utan bälten eller en 90-tals tysk skitbil med airbags, deformationszoner och ABS-bromsar upp över öronen. Så enkelt är det. Krockar jag med en personbil av BMW-storlek eller mindre föredrar jag faktiskt 2,5 ton amerikansk plåt eftersom i en kollision så är massa=makt.
Driftekonomin vid en jämförelse är också till gammeljärnets fördel. Min -61 Oldsmobile tycker att 2,5 liter soppa per mil är ganska lagom men den är å andra sidan billig i allt annat. Tex. så har de sammanlagda repkostnaderna på den uppgått till en knapp femhundring över en period av snart två år. Försäkringen kostar under 100 spänn i månaden och den beskattas inte. Så när man börjar räkna (folk tycker ju om att förutsätta att en ny bil är mycket billigare per mil än en gammal endast baserat på bränslekostnad, det är dock ytterst sällan så i verkligheten) är den inte speciellt dyr per mil jämfört med BMW-skrotet. Då räknar jag dessutom bara på försäkring, skatt och bränsleförbrukning. Skulle jag även räkna in repkostnader och eventuell avbetalning i ekvationen skulle europén kosta tusenlappar mer per mil.
Moderna bilar är inte så dryga i soppa som folk tror heller för den delen. Det där är bara ett självbedrägeri nybilsivrare och miljöfascister utsätter sig själva för. Jag har haft bilar med trimmade v8-or och trestegade automatlådor från den tid när bensinpriset räknades i ören per liter som dragit mindre bensin än denna bil. Denna hypermoderna, elektroniskt insprutade, helaluminiummotor med en massa finesser och datorer för att optimera bränsleåtgången dricker lika mycket som en Chevrolet-van med förgasarmatad gjutjärns v8 byggd på samma koncept som 1955 års motorer och automatlåda jag hade för några år sedan. Skillnaden är dock att Chevan vägde 1,5 ton mer än den lilla Auto Bahn-dräparen. Och det är på landsväg! Om jag bara kör i stadstrafik drar BMW-skräpet och Oldsmobilen precis lika mycket. Skillnaden är bara att Oldsmobilen väger mer, har större slagvolym (6,4 liter mot 2,5 liter) och två cylindrar mer.
Justja, den är mycket bekvämare att köra än Nazirollsen också (även fast det inte har med saken att göra)...
Vill man jämföra med mina Amazoner så har ingen av dem, inte ens den som jag vråltrimmade bortom vett och sans, lyckats dra över litern per mil varken i stan eller på landsvägen. Så mycket för soppadryga nybilar...
Så nu har tanken börjat växa fram. Det där med gamla bilar är nog inte så dumt ändå. Framförallt inte om det är en gammal jänkare för alla delar går att köpa över disk till dem och delarna kostar mycket (mellan tummen och pekfingret ungefär en tredjedel så mycket) mindre än till en modern europé eller japan. Eftersom alla mina bilar utom Sieg heil-vagnen är betalda sen länge kostar de inget i amorteringar, försäkringarna är i princip gratis, de besiktas bara vartannat år och är skattebefriade. Det finns inget som kan gå sönder på dem som jag inte kan fixa själv utan att lämna bort dem till en dyr verkstad och jämfört med en modern styv sportfjädring är en gammal amerikan som att åka på moln. Så länge jag låter bli att frontalkrocka i under 70 kilometer i timmen spelar det heller ingen roll att jag inte har airbag.
Så varför hålla på att bråka med en modern lyxhora som bara äter pengar när jag har mina gamla hederliga plåtluder som är så nöjda med att man bara tankar dem och ger dem lite olja ibland? Jag bara tänker. Visst känns det lite onödigt?
Föv. så har BMW-kräket önskat sig en ny kylare a´5000+ kronor i julklapp. Det kan den glömma säger jag bara. För är det nåt den inte varit så är det snäll... Orchersmide är bara förnamnet.
Så jag köpte epitomet av en modern och krocksäker bil- BMW 525. Sett till inköpspriset den näst dyraste bil jag någonsin haft. Bara där borde jag ju sett varningslamporna tändas men inte då. Jag var indoktrinerad och visste att det var viktigt med krockkuddar, ABS, antispinn, deformationszoner och katalysatorisk avgasrening. Fyrhjulsdrift visste jag att jag måste ha då jag bor bortom all ära, redbarhet och snöröjning så det fick bli en fyrhjulsdriven Nazirolls i utbyte mot en stor säck pengar.
Nästa glada överraskning blev ju skatt och försäkring. Inte gratis alls då krocksäkerhet är synonymt med tyngd (viktbaserad skatt) och en tysk kvalitetsvagn är dyr att repa (dyr att repa=dyr att försäkra). Faktum är att försäkringen på denna enda bil kostar mer i månaden än alla mina andra veteranbilar sammanlagt. Men det var ju viktigt att ha en modern bil med en massa säkerhet så det fick gå ändå.
Till dags dato har jag inte ägt aset ens ett år och den har redan gjort det som ett fyrtiotal sextio- och sjuttiotalsbilar inte lyckats med på 13 år- den har raserat min ekonomi. Eller egentligen är det lite för milt uttryckt. Den har gäng-våldtagit min ekonomi, shanghaiat den till ett annat land, tvingat den att bli beroende av heroin och sen prostituerat ut den till äldre män med riktigt sjuka perversioner som de glatt vill leva ut med en nerpundad och långt ifrån byxmyndig privatekonomi.
Till dags dato har den kostat mig så mycket i reparationer och underhåll att jag skulle kunnat köpa en hyfsat fin och nybesiktigad jänkare av sextiotalsmodell för samma pengar, kolla priser på usabil.nu så förstår ni vad jag menar.
Iofs. är väl inte det den värsta biten. Den värsta biten är att den alltid passat på att kosta sjuka summor pengar vid helt fel tillfällen. Tex. hade jag sparat ihop pengar för att renovera mina toaletter, nåt som är rätt välbehövligt. Då passar den på att kräva en omfattande motorrenovering som kostade aningen mer än det skulle kostat för mig att få fräscha toaletter.
Bara att punga ut sparkapitalet för jag är ju beroende av bilen eftersom jag i ett svagt ögonblick valde att bosätta mig ute i skogen.
Sen har den med jämna mellanrum kostat några tusen här och några tusen där bara lite på skoj liksom. Som att den vill småretas med mig, lagom mycket för att jag inte skulle kunna få ihop ett nytt sparkapital bara. Nästa stora smäll kom under semestern när vi var på väg till Tyskland och ett bakdäck exploderade. Jag visste att däcken inte var veckans modell men jag hade bestämt mig för att köra sommaren ut på de däcken och spara pengarna till nya vinterdäck som jag inte hade några alls. När man står 140 mil hemifrån med ett punkterat däck och 100 mil kvar till målet är valmöjligheterna få. Hela semesterkassan fick gå till fyra nya däck och en hjulinställning innan jag ens lämnat Sverige. Jättekul.
Nu kom då slutligen besiktningen och jag tänkte för mig själv hela vägen dit "Vad som helst utom nerslag på avgasvärdena, det enda jag inte kan fixa själv utan måste lämna till verkstad. Vad som helst utom det.". Jag svär på att biljäveln hånflinade åt mig när besiktningsmannen sa "Det var ju inte så farligt egentligen men det här avgasvärdet är åt helvete på ren svenska". Suck, suck och åter suck.
Så jag lämnade bilen till verkstad och i utbyte mot en större säck pengar än jag egentligen har fick jag en laglig bil. För alternativen är få, jag måste ha en bil att ta mig till jobbet med och tack vare att Hitler-trucken ätit upp alla mina sparpengar kan jag inte köpa nåt annat eller snabbrenovera nån av de andra bilar jag redan har så de är vinterdugliga. Bara att bita ihop och betala. Lagom till julen såklart.
Så trots att jag planerat ända sedan semestern (det första jag gjorde på jobbet efter semestern var att söka ledigt alla mellandagar och klämdagar mellan julafton och tjugondag knut) att åka till både Kiruna och Kalix över julen blir det inte av. Dels har jag inte råd att köra 120 icke livsnödvändiga mil tack vare min verkstadsräkning och dels har jag inte råd att köpa vinterdäck till bilen förrän till våren av samma orsak så det kan bli ett vådligt företag att köra norrut i vinterväglaget.
Tåg är ju inte heller ett alternativ eftersom jag helt enkelt inte har några pengar. Buss är aldrig ett alternativ oavsett om jag har pengar eller inte. Julklappar är också skrinlagt i år. Tacka BMW-aset om ni hade hoppats på nåt från mig.
Jag ska tillbringa julen i garaget där jag ska sitta med en kopp glögg, en näve pepparkakor och bara hata denna Succubus av plast och metall som berövat mig allt roligt det gångna året.
Så nu är jag lite mer klarsynt. En modern bil är bekväm att köra på många sätt och säkrare än en gammal så länge jag krockar i under 70 kilometer i timmen, sen är det faktiskt hugget som stucket. Krockar jag med en lastbil är jag bara en blöt fläck i en stor hög med deformerad plåt oavsett om jag åker i en 60-tals jänkare utan bälten eller en 90-tals tysk skitbil med airbags, deformationszoner och ABS-bromsar upp över öronen. Så enkelt är det. Krockar jag med en personbil av BMW-storlek eller mindre föredrar jag faktiskt 2,5 ton amerikansk plåt eftersom i en kollision så är massa=makt.
Driftekonomin vid en jämförelse är också till gammeljärnets fördel. Min -61 Oldsmobile tycker att 2,5 liter soppa per mil är ganska lagom men den är å andra sidan billig i allt annat. Tex. så har de sammanlagda repkostnaderna på den uppgått till en knapp femhundring över en period av snart två år. Försäkringen kostar under 100 spänn i månaden och den beskattas inte. Så när man börjar räkna (folk tycker ju om att förutsätta att en ny bil är mycket billigare per mil än en gammal endast baserat på bränslekostnad, det är dock ytterst sällan så i verkligheten) är den inte speciellt dyr per mil jämfört med BMW-skrotet. Då räknar jag dessutom bara på försäkring, skatt och bränsleförbrukning. Skulle jag även räkna in repkostnader och eventuell avbetalning i ekvationen skulle europén kosta tusenlappar mer per mil.
Moderna bilar är inte så dryga i soppa som folk tror heller för den delen. Det där är bara ett självbedrägeri nybilsivrare och miljöfascister utsätter sig själva för. Jag har haft bilar med trimmade v8-or och trestegade automatlådor från den tid när bensinpriset räknades i ören per liter som dragit mindre bensin än denna bil. Denna hypermoderna, elektroniskt insprutade, helaluminiummotor med en massa finesser och datorer för att optimera bränsleåtgången dricker lika mycket som en Chevrolet-van med förgasarmatad gjutjärns v8 byggd på samma koncept som 1955 års motorer och automatlåda jag hade för några år sedan. Skillnaden är dock att Chevan vägde 1,5 ton mer än den lilla Auto Bahn-dräparen. Och det är på landsväg! Om jag bara kör i stadstrafik drar BMW-skräpet och Oldsmobilen precis lika mycket. Skillnaden är bara att Oldsmobilen väger mer, har större slagvolym (6,4 liter mot 2,5 liter) och två cylindrar mer.
Justja, den är mycket bekvämare att köra än Nazirollsen också (även fast det inte har med saken att göra)...
Vill man jämföra med mina Amazoner så har ingen av dem, inte ens den som jag vråltrimmade bortom vett och sans, lyckats dra över litern per mil varken i stan eller på landsvägen. Så mycket för soppadryga nybilar...
Så nu har tanken börjat växa fram. Det där med gamla bilar är nog inte så dumt ändå. Framförallt inte om det är en gammal jänkare för alla delar går att köpa över disk till dem och delarna kostar mycket (mellan tummen och pekfingret ungefär en tredjedel så mycket) mindre än till en modern europé eller japan. Eftersom alla mina bilar utom Sieg heil-vagnen är betalda sen länge kostar de inget i amorteringar, försäkringarna är i princip gratis, de besiktas bara vartannat år och är skattebefriade. Det finns inget som kan gå sönder på dem som jag inte kan fixa själv utan att lämna bort dem till en dyr verkstad och jämfört med en modern styv sportfjädring är en gammal amerikan som att åka på moln. Så länge jag låter bli att frontalkrocka i under 70 kilometer i timmen spelar det heller ingen roll att jag inte har airbag.
Så varför hålla på att bråka med en modern lyxhora som bara äter pengar när jag har mina gamla hederliga plåtluder som är så nöjda med att man bara tankar dem och ger dem lite olja ibland? Jag bara tänker. Visst känns det lite onödigt?
Föv. så har BMW-kräket önskat sig en ny kylare a´5000+ kronor i julklapp. Det kan den glömma säger jag bara. För är det nåt den inte varit så är det snäll... Orchersmide är bara förnamnet.
Snön är alltid vitare på andra sidan...
Nu är det officiellt. Jag hatar snö. Från djupet av mitt hjärta. Om jag aldrig mer såg en snöflinga skulle jag vara världens lyckligaste. Snö=SHIT. Snö är ondska. Ordet "snö" kan översättas till en numerisk kod och den koden utläses 6x111.
Det är nämligen så att jag för andra dagen på raken nästan inte kommit ut ur huset för att det snöat så mycket att dörren knappt gått att öppna. Garaget fick jag skotta upp för att komma åt plogen, öppna porten med våld var inte ens ett alternativ. Sen har jag fått ägna två timmar åt att ploga upp min uppfart och försöka genomföra en arkeologisk utgrävning för att hitta igen min brevlåda nånstans i den stenhårda plogvallen. Skitkul... inte! Att sen försöka komma ihåg hur många trappsteg min förstubro hade var ju också intressant. Men tack vare en envishet och en upptäckarglädje som skulle gjort självaste Indiana Jones grön av avund nådde jag slutligen marknivå igen och kunde konstatera att snötäckets topp var strax ovanför mina knän. Yey...
Att då minnas att jag klagat över att det inte var tillräckligt mycket snö när jag bodde i Småland gör mig en aning konfunderad. Varför insåg jag inte hur lycklig jag var? Då slog det mig att snön alltid är vitare på andra sidan. Snö är ju jättefin så länge den bara ligger och ser dekorativ ut nånstans där man inte behöver häva iväg den med en spade.
När den är sådär alldeles lagom pudrig och fluffig och bara gnistrar lite småsött.
När den däremot stänger mig inne i mitt hus, är lagom blöt (sådär så det rinner vatten om spaden när man skottar) och når upp till knäna då är den inte fin nånstans. Då är den bara ett onödigt ont. Såna gånger heter det inte "nä men vad trevligt med en vit jul" då heter det "Be gone oh Satan and all ye unclean spirits! The power of Christ compells you!".
Så nu är det så här din överviktiga, orakade, "jag känner mig sexig i röda trikåer"-myt med deadline-problem. Jag vill ha en snöslunga. Och nu pratar vi inte om nån liten fjösig 8hk kinatillverkad klump i plast som knappt orkar med att tugga pudersnö, jag menar en riktig snöslunga. En sån där som suger in ett par pensionärer eller en grupp dagisbarn som råkar stå för nära utan att ens tappa varv. En snöslunga som med lätthet mumsar i sig en normalstor personbil eller förstubron likväl som stora isklumpar eller min granne och hennes knähund som envisas med att bajsa framför min brevlåda utan att matte ids plocka upp det.
En snöslunga som skalder skall komma att skriva sånger om i hundra år framåt och som det kommer att berättas historier om framför lägereldar tills allemansrätten tas bort och lägereldar förbjuds i lag. Ett mekaniskt monster med dubbla 16-cylindriga och kompressormatade Merlin stjärnmotorer som egentligen hör hemma i ett flygplan. Den ska ha skovlar som får Titanics propellrar att framstå som en elvisp från Ö&B i jämförelse och det ska höras och kännas i de fyra-fem närmaste grannkommunerna när jag startar den. För att inte tala om att grabbarna på seismografiska institutet kommer säga "Åh nej, nu kör den där tokiga norrlänningen sin snöslunga igen. Kan den där besten vara riktigt laglig egentligen? ".
Framförallt ska OPEC-länderna kallsvettas och i panik beordra att alla oljekällor ska producera på 110% kapacitet varje gång SMHI rapporterar att det kommer snöa i Västerbottens inland och Norge kommer att kalla en oljeplattform "Behemoth" efter min snöslunga .
Helst ska den även vara förbjuden på minst två kontinenter (men inte här såklart) i enlighet med lokala restriktioner mot massförstörelsevapen. Självklart skall den även kvala in som världens åttonde underverk men det anser jag är underförstått i sammanhanget...
En sån snöslunga vill jag ha, capice, Tomten?
För nu är jag leds och det är bara december ännu. Det riktiga blötsnö-infernot kommer ju först i april och då ser jag helst att min snöslunga står beredd på gården och bara rister och frustar av glädje över att få kasta tonvis av fastforms-H2O ett par kilometer bort från min garageuppfart. Är det för mycket begärt kanske?
Det är nämligen så att jag för andra dagen på raken nästan inte kommit ut ur huset för att det snöat så mycket att dörren knappt gått att öppna. Garaget fick jag skotta upp för att komma åt plogen, öppna porten med våld var inte ens ett alternativ. Sen har jag fått ägna två timmar åt att ploga upp min uppfart och försöka genomföra en arkeologisk utgrävning för att hitta igen min brevlåda nånstans i den stenhårda plogvallen. Skitkul... inte! Att sen försöka komma ihåg hur många trappsteg min förstubro hade var ju också intressant. Men tack vare en envishet och en upptäckarglädje som skulle gjort självaste Indiana Jones grön av avund nådde jag slutligen marknivå igen och kunde konstatera att snötäckets topp var strax ovanför mina knän. Yey...
Att då minnas att jag klagat över att det inte var tillräckligt mycket snö när jag bodde i Småland gör mig en aning konfunderad. Varför insåg jag inte hur lycklig jag var? Då slog det mig att snön alltid är vitare på andra sidan. Snö är ju jättefin så länge den bara ligger och ser dekorativ ut nånstans där man inte behöver häva iväg den med en spade.
När den är sådär alldeles lagom pudrig och fluffig och bara gnistrar lite småsött.
När den däremot stänger mig inne i mitt hus, är lagom blöt (sådär så det rinner vatten om spaden när man skottar) och når upp till knäna då är den inte fin nånstans. Då är den bara ett onödigt ont. Såna gånger heter det inte "nä men vad trevligt med en vit jul" då heter det "Be gone oh Satan and all ye unclean spirits! The power of Christ compells you!".
Så nu är det så här din överviktiga, orakade, "jag känner mig sexig i röda trikåer"-myt med deadline-problem. Jag vill ha en snöslunga. Och nu pratar vi inte om nån liten fjösig 8hk kinatillverkad klump i plast som knappt orkar med att tugga pudersnö, jag menar en riktig snöslunga. En sån där som suger in ett par pensionärer eller en grupp dagisbarn som råkar stå för nära utan att ens tappa varv. En snöslunga som med lätthet mumsar i sig en normalstor personbil eller förstubron likväl som stora isklumpar eller min granne och hennes knähund som envisas med att bajsa framför min brevlåda utan att matte ids plocka upp det.
En snöslunga som skalder skall komma att skriva sånger om i hundra år framåt och som det kommer att berättas historier om framför lägereldar tills allemansrätten tas bort och lägereldar förbjuds i lag. Ett mekaniskt monster med dubbla 16-cylindriga och kompressormatade Merlin stjärnmotorer som egentligen hör hemma i ett flygplan. Den ska ha skovlar som får Titanics propellrar att framstå som en elvisp från Ö&B i jämförelse och det ska höras och kännas i de fyra-fem närmaste grannkommunerna när jag startar den. För att inte tala om att grabbarna på seismografiska institutet kommer säga "Åh nej, nu kör den där tokiga norrlänningen sin snöslunga igen. Kan den där besten vara riktigt laglig egentligen? ".
Framförallt ska OPEC-länderna kallsvettas och i panik beordra att alla oljekällor ska producera på 110% kapacitet varje gång SMHI rapporterar att det kommer snöa i Västerbottens inland och Norge kommer att kalla en oljeplattform "Behemoth" efter min snöslunga .
Helst ska den även vara förbjuden på minst två kontinenter (men inte här såklart) i enlighet med lokala restriktioner mot massförstörelsevapen. Självklart skall den även kvala in som världens åttonde underverk men det anser jag är underförstått i sammanhanget...
En sån snöslunga vill jag ha, capice, Tomten?
För nu är jag leds och det är bara december ännu. Det riktiga blötsnö-infernot kommer ju först i april och då ser jag helst att min snöslunga står beredd på gården och bara rister och frustar av glädje över att få kasta tonvis av fastforms-H2O ett par kilometer bort från min garageuppfart. Är det för mycket begärt kanske?
En klen tröst...
För drygt två år sedan skallade ropen "soffliggarna ska ut i arbetslivet", "Moderaterna är det nya arbetarpartiet", "arbete istället för bidrag" och en massa annat borgerligt svammel. Och folk trodde på lögnerna.
Främst de slynglar som fick rösta för första gången, som var för små förra gången vi hade en borgerlig regering och därmed inte minns hur det var då. Snorungar som just kommit ut i arbetslivet och fått sitt första jobb, tillsvidareanställning och allt!
Så då kunde de köpa hus till överpris men det var inget problem, "banken sa att det går jättebra på min lön". En ny bil kunde man också kosta på sig, det gick också bra för banken. Man kände sig riktigt kaxig och fyllde hemmet med lyxartiklar på avbetalning och banken gav stående ovationer. Och i denna konsumtionsorgie så glömde man bort att det inte var alla som var så lyckligt lottade att de var eftertraktade på arbetsmarknaden eller ens kunde utföra arbete.
Man röstade fram en borgerlig regering för att de lovade att de i "utanförskap" skulle "stimuleras" ut i arbetslivet istället för att bli breda om arslet tack vare vårt fula och smutsiga välfärdssystem som tvingade folk som egentligen ville arbeta att sitta hemma och leva, som det lät i propagandan, ett liv i lyx och överflöd på de fula och smutsiga bidragen.
För min del ringde alla varningsklockor på en gång. Såklart. För jag har inte bara en socialistisk grundsyn, jag är även mer klarsynt än majoriteten (uppenbarligen, vi har ju en borgerlig regering, eller hur?). Jag visste redan från början att en borgerlig regering aldrig blir ett "arbetarparti" hur mycket smaskigt valfläsk de än serverar åt massorna. Borgare är i grunden empatilösa svin som inget hellre vill än att sko sig på de som inte är rika. För dem är det alltid kapitalet som kommer i första hand, den lilla människan i sista. Alltid. Det är det som gör en borgare till en borgare, varken mer eller mindre.
Med facit i hand vet vi att det de gjort hittills är att starta en häxjakt efter långtidssjukskrivna och försvagat de lagar som skyddat denna utsatta grupp. De har försökt försvaga fackförbunden genom att skrämma folk ut ur A-kassan. Försvagat arbetstryggheten så att arbetsgivarna ska få mer makt att hålla ner lönerna och sparka "obekväma" arbetare. De har försämrat villkoren för arbetslösa drastiskt med sänkta bidragsnivåer, längre karens innan man kan få a-kassa, försämrade möjligheter till KY-utbildningar osv. Vidare har de även skott sig själva med sänkta inkomstskatter, skatteavdrag för "hushållsnära tjänster" och förändrad fastighetsskatt bla.
Jo, jag vet, sänkt inkomstskatt gäller mig som vanlig proletär men tänk efter fem sekunder, vem betalar den skattesänkningen? Det är inte så att det på ett magiskt vis dykt upp en massa gömda pengar i statskassan, Anders Borg har inte följt regnbågen och hittat en kruka fylld av guld. Nej, de mest utsatta i samhället är de som står för fiolerna. Det är de som av olika orsaker inte klarar av att arbeta utan är beroende av de smutsiga och förkastliga bidragen. Det är våra åldringar som får ligga och dö i sin egen avföring och i total ensamhet. Visst är det vackert när ni tänker på det?
Ren pronografi för en sån genomreko kille som Anders Borg kan jag tänka.
Själv vill jag bara kräkas. För faktiskt, jag tjänar väldigt bra även om jag också (till skillnad från "arbetarpartister" som Fredrik Rienfeldt och Anders Borg) jobbar hårt och sliter ut min kropp i förtid för varenda spänn men för mig gör den sänkta inkomstskatten knappt den mytomspunna tusenlappen efter skatt. 500-800 spänn oftast... Vi säljer alltså ut våra gamla, sjuka och arbetslösa för en tunn bunt hundralappar i månaden?! Jag gissar att Leif Johansson med sin ödmjuka månadslön på 1,8 miljoner skrattar rått hela vägen till banken men själv har jag inte samvete till det. Mina 30 silverpenningar luktar illa när jag vet vart de kommer ifrån...
Nu kommer ju inte det vara ett problem för mig så jättelänge till, i likhet med så många andra står jag inför den annalkande arbetslösheten och kommer då få betala igen mina silverpenningar med ränta så att nån med sitt jobb i behåll kan få lite mer över efter skatt även de kommande två åren. Nåt jag inte missunnar låg- och medelinkomsttagarna, inte alls. Det är vi som är samhällets stöttepelare. Vi är den stora massan som ser till att samhället fungerar. Vi vårdar, producerar, konsumerar och håller hjulen snurrande. Vi förtjänar vartenda öre vi får genom hårt och slitsamt arbete som i många fall innebär att vi inte klarar av att arbeta ett helt yrkesliv igenom utan dör eller är fysiskt utslitna långt före pensionen. Det är vi som ser till att de rika kan fortsätta att bli rikare och tack vare en bunt missriktade valsedlar, även vi som ser till att de fattigare nu blivit ännu fattigare.
Vi förtjänar en skattesänkning, det gör vi. Men den tas ur fel ficka. Om moderaterna i sanning varit ett arbetarparti skulle skattesänkningen betalats genom straffskatter på oskäligt höga inkomster, stora förmögenheter, fastigheter värda över fem miljoner och lagändringar angående att placera pengar i sk. "skatteparadis".
Men nu är de inte ett arbetarparti, de är borgare. Så då tar man från de redan pungslagna istället. Såklart. Nåt annat hade aldrig varit tänkbart helt enkelt. Precis som i berättelsen om paddan och skorpionen. Skorpionen får åka på paddans rygg över ett vattendrag mot löfte om att inte stinga paddan med sin giftgadd. Gör han det så skulle ju även han drunkna är hans argument. Halvvägs över stinger han ändå paddan med giftgadden och har på så sätt haft ihjäl båda två. När paddan med sina sista andetag frågar "varför?" svarar skorpionen "jag kunde inte hjälpa det, det ligger i min natur".
Det är väldigt lätt att dra paralleller där. Alliansen vet att arbetarnas röster är de som vinner val men de är inte arbetarvänner, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Precis som skorpionen är paddans fiende är borgare alla arbetares motståndare. Ändå fick de under falska förespeglingar makten och skorpionen fick hjälp över vattendraget. Nu, halvvägs över till andra sidan, visar de sitt rätta jag och har effektivt dödat en till valseger i kommande val precis som skorpionen dränker sig själv. Varför? Jo, för att det ligger i deras natur. De kan inte hjälpa det.
Den enda, mycket klena, trösten i sammanhanget är att den annalkande mass-arbetslösheten i stor utsträckning kommer drabba samma personer som stod vid valurnorna för två år sedan och röstade borgerligt för att man skulle klämma åt "soffliggarna" och "stimulera" människor ut ur arbetslöshet och sjukskrivningar.
De förstagångsväljare som trodde på lögnen om "det nya arbetarpartiet" och svalde betet med hull och hår. Nu kommer de få en väldigt jobbig lektion i vad borgerlig politik innebär när den är som bäst. Är de inte helt efterblivna kommer de troligen inte rösta blått i nästa val så risken för fyra år till med blodsugarna vid rodret ter sig inte längre så stor iaf. Synd bara att det måste till en ny depression för att folk ska öppna ögonen och fatta att vi knegare alla sitter i samma båt och ror så svetten lackar...
Främst de slynglar som fick rösta för första gången, som var för små förra gången vi hade en borgerlig regering och därmed inte minns hur det var då. Snorungar som just kommit ut i arbetslivet och fått sitt första jobb, tillsvidareanställning och allt!
Så då kunde de köpa hus till överpris men det var inget problem, "banken sa att det går jättebra på min lön". En ny bil kunde man också kosta på sig, det gick också bra för banken. Man kände sig riktigt kaxig och fyllde hemmet med lyxartiklar på avbetalning och banken gav stående ovationer. Och i denna konsumtionsorgie så glömde man bort att det inte var alla som var så lyckligt lottade att de var eftertraktade på arbetsmarknaden eller ens kunde utföra arbete.
Man röstade fram en borgerlig regering för att de lovade att de i "utanförskap" skulle "stimuleras" ut i arbetslivet istället för att bli breda om arslet tack vare vårt fula och smutsiga välfärdssystem som tvingade folk som egentligen ville arbeta att sitta hemma och leva, som det lät i propagandan, ett liv i lyx och överflöd på de fula och smutsiga bidragen.
För min del ringde alla varningsklockor på en gång. Såklart. För jag har inte bara en socialistisk grundsyn, jag är även mer klarsynt än majoriteten (uppenbarligen, vi har ju en borgerlig regering, eller hur?). Jag visste redan från början att en borgerlig regering aldrig blir ett "arbetarparti" hur mycket smaskigt valfläsk de än serverar åt massorna. Borgare är i grunden empatilösa svin som inget hellre vill än att sko sig på de som inte är rika. För dem är det alltid kapitalet som kommer i första hand, den lilla människan i sista. Alltid. Det är det som gör en borgare till en borgare, varken mer eller mindre.
Med facit i hand vet vi att det de gjort hittills är att starta en häxjakt efter långtidssjukskrivna och försvagat de lagar som skyddat denna utsatta grupp. De har försökt försvaga fackförbunden genom att skrämma folk ut ur A-kassan. Försvagat arbetstryggheten så att arbetsgivarna ska få mer makt att hålla ner lönerna och sparka "obekväma" arbetare. De har försämrat villkoren för arbetslösa drastiskt med sänkta bidragsnivåer, längre karens innan man kan få a-kassa, försämrade möjligheter till KY-utbildningar osv. Vidare har de även skott sig själva med sänkta inkomstskatter, skatteavdrag för "hushållsnära tjänster" och förändrad fastighetsskatt bla.
Jo, jag vet, sänkt inkomstskatt gäller mig som vanlig proletär men tänk efter fem sekunder, vem betalar den skattesänkningen? Det är inte så att det på ett magiskt vis dykt upp en massa gömda pengar i statskassan, Anders Borg har inte följt regnbågen och hittat en kruka fylld av guld. Nej, de mest utsatta i samhället är de som står för fiolerna. Det är de som av olika orsaker inte klarar av att arbeta utan är beroende av de smutsiga och förkastliga bidragen. Det är våra åldringar som får ligga och dö i sin egen avföring och i total ensamhet. Visst är det vackert när ni tänker på det?
Ren pronografi för en sån genomreko kille som Anders Borg kan jag tänka.
Själv vill jag bara kräkas. För faktiskt, jag tjänar väldigt bra även om jag också (till skillnad från "arbetarpartister" som Fredrik Rienfeldt och Anders Borg) jobbar hårt och sliter ut min kropp i förtid för varenda spänn men för mig gör den sänkta inkomstskatten knappt den mytomspunna tusenlappen efter skatt. 500-800 spänn oftast... Vi säljer alltså ut våra gamla, sjuka och arbetslösa för en tunn bunt hundralappar i månaden?! Jag gissar att Leif Johansson med sin ödmjuka månadslön på 1,8 miljoner skrattar rått hela vägen till banken men själv har jag inte samvete till det. Mina 30 silverpenningar luktar illa när jag vet vart de kommer ifrån...
Nu kommer ju inte det vara ett problem för mig så jättelänge till, i likhet med så många andra står jag inför den annalkande arbetslösheten och kommer då få betala igen mina silverpenningar med ränta så att nån med sitt jobb i behåll kan få lite mer över efter skatt även de kommande två åren. Nåt jag inte missunnar låg- och medelinkomsttagarna, inte alls. Det är vi som är samhällets stöttepelare. Vi är den stora massan som ser till att samhället fungerar. Vi vårdar, producerar, konsumerar och håller hjulen snurrande. Vi förtjänar vartenda öre vi får genom hårt och slitsamt arbete som i många fall innebär att vi inte klarar av att arbeta ett helt yrkesliv igenom utan dör eller är fysiskt utslitna långt före pensionen. Det är vi som ser till att de rika kan fortsätta att bli rikare och tack vare en bunt missriktade valsedlar, även vi som ser till att de fattigare nu blivit ännu fattigare.
Vi förtjänar en skattesänkning, det gör vi. Men den tas ur fel ficka. Om moderaterna i sanning varit ett arbetarparti skulle skattesänkningen betalats genom straffskatter på oskäligt höga inkomster, stora förmögenheter, fastigheter värda över fem miljoner och lagändringar angående att placera pengar i sk. "skatteparadis".
Men nu är de inte ett arbetarparti, de är borgare. Så då tar man från de redan pungslagna istället. Såklart. Nåt annat hade aldrig varit tänkbart helt enkelt. Precis som i berättelsen om paddan och skorpionen. Skorpionen får åka på paddans rygg över ett vattendrag mot löfte om att inte stinga paddan med sin giftgadd. Gör han det så skulle ju även han drunkna är hans argument. Halvvägs över stinger han ändå paddan med giftgadden och har på så sätt haft ihjäl båda två. När paddan med sina sista andetag frågar "varför?" svarar skorpionen "jag kunde inte hjälpa det, det ligger i min natur".
Det är väldigt lätt att dra paralleller där. Alliansen vet att arbetarnas röster är de som vinner val men de är inte arbetarvänner, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Precis som skorpionen är paddans fiende är borgare alla arbetares motståndare. Ändå fick de under falska förespeglingar makten och skorpionen fick hjälp över vattendraget. Nu, halvvägs över till andra sidan, visar de sitt rätta jag och har effektivt dödat en till valseger i kommande val precis som skorpionen dränker sig själv. Varför? Jo, för att det ligger i deras natur. De kan inte hjälpa det.
Den enda, mycket klena, trösten i sammanhanget är att den annalkande mass-arbetslösheten i stor utsträckning kommer drabba samma personer som stod vid valurnorna för två år sedan och röstade borgerligt för att man skulle klämma åt "soffliggarna" och "stimulera" människor ut ur arbetslöshet och sjukskrivningar.
De förstagångsväljare som trodde på lögnen om "det nya arbetarpartiet" och svalde betet med hull och hår. Nu kommer de få en väldigt jobbig lektion i vad borgerlig politik innebär när den är som bäst. Är de inte helt efterblivna kommer de troligen inte rösta blått i nästa val så risken för fyra år till med blodsugarna vid rodret ter sig inte längre så stor iaf. Synd bara att det måste till en ny depression för att folk ska öppna ögonen och fatta att vi knegare alla sitter i samma båt och ror så svetten lackar...
Oh ja.
De ljög inte sjukgymnasten och kiropraktorn. Jag börjar verkligen bli gammal. På riktigt.
Övermodig som vanligt så tänkte jag att mitt gamla träningsprogram från när jag hade kondition och muskler istället för späck och lättja fulla kroppen skulle vara lämpligt. Bara lite mindre repetitioner så går det nog bra. 40 minuter på motionscykeln blev 4 minuter innan jag insåg att det var en liten alien-kolibri som försökte slå sig ut genom min bröstkorg. Ok för att hög puls är målet när man konditionstränar med önskan om fettförbränning men det här blev nästan löjligt.
Jaja, jag ansåg att det fick räcka som uppvärming då, jag får köra resterande 36 minuter imorgon eller nåt. Bara att gå på styrkepasset, tre olika muskelgrupper varvat tre gånger. När jag var någorlunda fit körde jag 30 reps x 3 set med 30 kilo på skivstången (ingen imponatorfaktor i det nej men det är inte meningen heller, för att hålla sig smidig istället för att bli Arnold "I´ll pee päck" Swarzenegger-vulgostel är det olämpligt att träna med mycket mer än 33% av sin egen kroppsvikt).
Jag pallade med 10 reps innan min alien meddelade att han ville ut och armarna dånade av mjölksyra...
Ok, men lite situps då... 200 var inget problem för tio år sedan och ett normalträningspass för fem år sedan innebar även där 30x3 (för att undvika att bli uttråkad och somna på golvet, situps är sagolikt tråkigt). Yeah, 15 lyckades jag tvinga mig till trots högljudda klagomål från kolibrimonstret i bröstkorgen. Det hade antagligen varit lättare om det inte var så att "nån" (das hängbuk af doom) envisades med att sätta sig i mitt knä varje gång jag var på väg upp heller... *suck* 200 på raken tillhör utan tvekan en sedan länge svunnen tid...
Slutligen, det som är viktigast just nu-trapetsmuskeln (för att motverka mina nackproblem). Nu hade jag insett att 30x3 antagligen inte var realistiskt så jag prövade lite försiktigt med en 14-kiloshantel i varje hand. 1,2,3,4... 10! Och sen AAAAJJJ!!! Någon led jag inte visste fanns sa ifrån på skarpen. Kanske nåt som inte riktigt lagt sig tillrätta efter förra besöket hos ryggknäckaren? Ont gjorde det iaf. Provade med 8 kilo istället och då gick det bra. 15 repetitioner till som en dans och jag kände hur trapetsmuskeln jobbade på glatt utan att nåt gjorde ont. Sigorney Weavers reskamrat klagade fortfarande men känslan av en nära förestående hjärtinfarkt avtog iaf.
Och så samma sak två varv till. Så nu har jag officiellt kommit igång. Om än lite knackigt kanske... Nu är det bara att lyckas få in en rutin i det här så kommer det gå bra. För jag vet ju att jag kommer må mycket bättre och ha mycket mindre ont om jag bara lyckas hålla igång det här tills det är en normal del av vardagen. Såpass känner jag mig själv, rutiner är ett knark för mig och jag missbrukar dem helhjärtat bara jag lyckas införa dem.
Men man är definitivt inte 20 längre...
Övermodig som vanligt så tänkte jag att mitt gamla träningsprogram från när jag hade kondition och muskler istället för späck och lättja fulla kroppen skulle vara lämpligt. Bara lite mindre repetitioner så går det nog bra. 40 minuter på motionscykeln blev 4 minuter innan jag insåg att det var en liten alien-kolibri som försökte slå sig ut genom min bröstkorg. Ok för att hög puls är målet när man konditionstränar med önskan om fettförbränning men det här blev nästan löjligt.
Jaja, jag ansåg att det fick räcka som uppvärming då, jag får köra resterande 36 minuter imorgon eller nåt. Bara att gå på styrkepasset, tre olika muskelgrupper varvat tre gånger. När jag var någorlunda fit körde jag 30 reps x 3 set med 30 kilo på skivstången (ingen imponatorfaktor i det nej men det är inte meningen heller, för att hålla sig smidig istället för att bli Arnold "I´ll pee päck" Swarzenegger-vulgostel är det olämpligt att träna med mycket mer än 33% av sin egen kroppsvikt).
Jag pallade med 10 reps innan min alien meddelade att han ville ut och armarna dånade av mjölksyra...
Ok, men lite situps då... 200 var inget problem för tio år sedan och ett normalträningspass för fem år sedan innebar även där 30x3 (för att undvika att bli uttråkad och somna på golvet, situps är sagolikt tråkigt). Yeah, 15 lyckades jag tvinga mig till trots högljudda klagomål från kolibrimonstret i bröstkorgen. Det hade antagligen varit lättare om det inte var så att "nån" (das hängbuk af doom) envisades med att sätta sig i mitt knä varje gång jag var på väg upp heller... *suck* 200 på raken tillhör utan tvekan en sedan länge svunnen tid...
Slutligen, det som är viktigast just nu-trapetsmuskeln (för att motverka mina nackproblem). Nu hade jag insett att 30x3 antagligen inte var realistiskt så jag prövade lite försiktigt med en 14-kiloshantel i varje hand. 1,2,3,4... 10! Och sen AAAAJJJ!!! Någon led jag inte visste fanns sa ifrån på skarpen. Kanske nåt som inte riktigt lagt sig tillrätta efter förra besöket hos ryggknäckaren? Ont gjorde det iaf. Provade med 8 kilo istället och då gick det bra. 15 repetitioner till som en dans och jag kände hur trapetsmuskeln jobbade på glatt utan att nåt gjorde ont. Sigorney Weavers reskamrat klagade fortfarande men känslan av en nära förestående hjärtinfarkt avtog iaf.
Och så samma sak två varv till. Så nu har jag officiellt kommit igång. Om än lite knackigt kanske... Nu är det bara att lyckas få in en rutin i det här så kommer det gå bra. För jag vet ju att jag kommer må mycket bättre och ha mycket mindre ont om jag bara lyckas hålla igång det här tills det är en normal del av vardagen. Såpass känner jag mig själv, rutiner är ett knark för mig och jag missbrukar dem helhjärtat bara jag lyckas införa dem.
Men man är definitivt inte 20 längre...
Man är inte 20 längre...
Man är ju inte det. Och efter att både en sjukgymnast och en kiropraktor berättat vad jag redan visste så är det väl bara att bryta ihop och komma igen. Dags att inse fakta alltså, att vifta runt med en datormus i ett par timmar eller lyfta en fjärrkontroll liggandes i en soffa är inte tillräcklig motion längre.
Egentligen är det jävligt dumt. Jag har ett helt ok hemgym men jag hittar alltid en ny ursäkt för att inte använda det. Jag är trött på morgonen. Jag känner att det finns en snorbuse nånstans långt bak i näsan=jag är dödsförkyld och kan alltså inte träna. Jag är hungrig och måste äta först men har man ätit innan träning får man mjälthugg och det är o-bra. Jag ska jobba och pallar inte med att ha träningsvärk osv. i all oändlighet. Fuck...
En gång i tiden styrketränade jag faktiskt fyra dagar i veckan och mådde bara bra över det. Framförallt vägde jag åtta kilo mindre och de kilon jag hade satt inte uteslutande runt midjan... För tio år sedan cyklade jag vart jag än skulle (en normal vardag avverkade jag i snitt tre mil med cykel). Idag tar jag nästan bilen till brevlådan. Det krävs ingen hälsoguru för att räkna ut att jag inte lever optimalt ur min egen fysiks synvinkel...
Så nu ska jag tvinga mig själv till en drastisk förändring med start idag. För även om jag inte är fåfäng i den bemärkelsen (mitt kroppsideal innefattar inte sexpack och superdeffning, jag tycker det ser osunt ut) så säger min kropp ifrån.
Det tragiska är att jag borde tagit tag i det här för fem år sen så hade det inte behövt bli så jobbigt men det är ju lätt att vara efterklok...
Så nu börjar det. 80 "flubber"-kilon och ont i de flesta leder. Målsättningen är ungefär samma vikt men med lite mer fasthet i hullet och inte ont nånstans. Önska mig lycka till för all del.
Egentligen är det jävligt dumt. Jag har ett helt ok hemgym men jag hittar alltid en ny ursäkt för att inte använda det. Jag är trött på morgonen. Jag känner att det finns en snorbuse nånstans långt bak i näsan=jag är dödsförkyld och kan alltså inte träna. Jag är hungrig och måste äta först men har man ätit innan träning får man mjälthugg och det är o-bra. Jag ska jobba och pallar inte med att ha träningsvärk osv. i all oändlighet. Fuck...
En gång i tiden styrketränade jag faktiskt fyra dagar i veckan och mådde bara bra över det. Framförallt vägde jag åtta kilo mindre och de kilon jag hade satt inte uteslutande runt midjan... För tio år sedan cyklade jag vart jag än skulle (en normal vardag avverkade jag i snitt tre mil med cykel). Idag tar jag nästan bilen till brevlådan. Det krävs ingen hälsoguru för att räkna ut att jag inte lever optimalt ur min egen fysiks synvinkel...
Så nu ska jag tvinga mig själv till en drastisk förändring med start idag. För även om jag inte är fåfäng i den bemärkelsen (mitt kroppsideal innefattar inte sexpack och superdeffning, jag tycker det ser osunt ut) så säger min kropp ifrån.
Det tragiska är att jag borde tagit tag i det här för fem år sen så hade det inte behövt bli så jobbigt men det är ju lätt att vara efterklok...
Så nu börjar det. 80 "flubber"-kilon och ont i de flesta leder. Målsättningen är ungefär samma vikt men med lite mer fasthet i hullet och inte ont nånstans. Önska mig lycka till för all del.
Ett gott skratt förlänger livet...
...och orkar ni se hela den här mycket professionella musikvideon lär ni leva för evigt...
Här har vi även ett underbart exempel på varför man inte borde låta vilka galningar som helst gå till avel...
Här har vi även ett underbart exempel på varför man inte borde låta vilka galningar som helst gå till avel...
"people like Christ - yeah they inspire me"
Vi fortsätter med ämnet religion och fördomarna om det. Kristendomen och Islam är väl de två världsreligioner som får ta mest skit dagligdags. Antagligen för att de är störst och, mest troligt just därför, även innehar ett mindre beundransvärt rekord för antal krig och tokerier som begåtts i deras namn.
Tyvärr är det ju så att alla bra ideologier och religioner sedan årtusenden har blivit korrumperade, feltolkade och missbrukade för rena maktsyften av människorna som satt sig själva som ledare, predikanter och språkrör i de olika sammanhangen. Kristendomen tex. var helt fantastiskt mysig och bra så länge Jesus stod bakom rodret men så fort han klev ner (eller upp kanske man ska säga) som styrelseordförande gick det, ursäkta ordvitsen, käpprätt åt helvete.
Den kristna kyrkan blev så sakteliga en maktfaktor vilket självklart attraherade folk som ville ha just makt. Ni som kan eran historiebok vet att i runda slängar 900 år efter att Jesus lämnat över Kristendomen åt människorna att sköta själv började det bli riktigt illa. Korståg, våldskristnande av "hedningar", inkvisitioner och en högst orimlig beskattning av folket var bara början till vad som komma skulle i form av grova övergrepp och rent bondfångeri som skulle begås i Jesu namn.
Jag är helt övertygad om att Jesus inte är överdrivet nöjd med vad hans mindre ärliga efterträdare ställt till med under skydd av hans "varumärke". Betänk att han var den som drev ut månglarna ur templet och nu är förvanskade varianter av hans läror och rent av han själv som symbol en miljardindustri. Skulle han komma tillbaka idag skulle han troligen ha en del mindre smickrande kommentarer att delge vissa nyckelpersoner i sammanhanget...
Man kan dra en parallell med en snubbe som hette Kenneth Howard men som är mycket mer känd som Von Dutch.
Jag ska inte gå in så mycket på vem han var, följ länken om ni är intresserade istället. Ni som är lite hippa och coola vet säkert ändå att det finns ett hippt och coolt klädmärke som heter just Von Dutch. Vad färre vet är att företaget drivs mot hans vilja eftersom hans familj, som är en bunt giriga idioter, sålde rättigheterna till hans livsverk för en väldigt stor säck pengar. Kenneth själv var emot att tjäna pengar och han vänder sig troligen i sin grav varje gång en hipp ungdom, som mest troligt inte har den blekaste om vem Von Dutch verkligen var, köper en tröja med hans namn.
Därför har det startats en motrörelse bland de som vet vem och framförallt hur han var. De trycker upp egna t-shirts med samma typsnitt som Von Dutch (tittar man fort tror man det är en äkta V.D.) där det står "Kenneth Howard hates you!" som en känga mot de som bär "hans" kläder utan att fatta att det sista han hade velat var att man utnyttjade hans namn som ett varumärke för att sälja prylar. Troligen går det hela obemärkt förbi då flesta inte vet att Von Dutch faktiskt var en verklig människa med ett riktigt namn men det är ändå en ganska respektfull och smart gest anser jag.
Varje gång jag läser om nån idiot som gått ut och proklamerat nåt nytt korkat i kristendomens namn eller ser en amerikansk tv-predikant som kommer till bönemötet i sin nya limousin tänker jag på Von Dutch. Mer än en gång har jag funderat seriöst på att trycka upp en t-shirt med texten "Iesus Nazarenus hates you!" och på baksidan texten "they´re selling Jesus again". Det lär ju generera en del upprörda kommentarer kan jag tänka men det bekymrar mig föga. Ingen har någonsin anklagat mig för att vare sig ta den enkla vägen eller vara politiskt korrekt i onödan...
Skulle nån annan vara intresserad av en sån kan ni kontakta mig.
Hur som helst så har religionen utnyttjats som en ursäkt för allsköns vidrigheter genom historien och ingen vid sina sinnens fulla bruk kan väl seriöst hävda att det är ett utdött fenomen ens i vår "upplysta" nutid. Problemet är ju som sagt just att man blandar in människan, modern och fadern till alla major fuckups, i ekvationen.
Som en annan guldidé som omöjliggjorts av människor med maktbegär- kommunismen. I teorin är det hur bra som helst men när kamrat Josef, Sovjetunionens "vän och välgörare", fick fullt spelrum utförde han, i kommunismens namn, ett folkmord som fick Hitler att framstå som en lite småmysig människorättskämpe i jämförelse.
Tyvärr är det ju så att de flesta människor är för ignoranta och trångsynta för att se längre än näsan räcker så då får man ofta höra att "religionen är orsaken till alla krig" eller "det är respektlöst mot alla kommunismens offer att kalla sig socialist". Såna uttalanden är rent korkade och bevisar bara vilken imbecill och okunnig person man har att diskutera saken med men tyvärr är dessa kommentarer oerhört vanliga.
Att beskylla världsreligonerna för alla krig är nog det allra dummaste då de allra flesta är uppbyggda runt ett kärleksbudskap av något slag som tvärtemot förespråkar att man ska ge fan i att ha ihjäl folk åt höger och vänster. Man får tolka ganska frimodigt och framförallt ha väldigt godtrogna anhängare för att lyckas tolka Jesus kärleksbudskap till "a massacre a day keeps OPEC at bay" eller få Koranen att säga "massmord är helt ok så länge man håller sig till oskyldiga med en annan trosåskådning eller nationalitet".
Eftersom de ignoranta gärna felaktigt även blandar in tex. hinduismen genom att använda ordet "religion" eller "världsreligion" istället för att specifikt namnge kristendomen eller islam (som oftast är det de egentligen menar) blir det ju total härdsmälta i resonemanget! För alla vet väl tex. vilken blodtörstig krigsivrare Ghandi var? Ja, eller inte...
Dumheterna har ingen ände och den sista idioten är inte född än.
Hur som helst, just detta med människans inblandning är nåt som stör mig personligen rätt mycket. För kalla det Guds ord hur mycket man vill men Torah, Koranen, Bibeln osv. är ändå nedtecknade och sammanställda av människor. Som ni säkert förstått vid det här laget har jag inte mycket förtroende för just människor när man blandar in dem i situationer som innefattar en potentiell maktfaktor. Dessutom är jag uppfostrad till att vara extremt källkritisk...
Notera att jag inte, som vissa, ifrågasätter översättningars eller nedtecknandet i sig självts riktighet pga. den långa tid som förflutit från det att skrifterna som utgör Torah och Bibeln skrevs i sin ursprungsform.
Back in the day var detta med att nedteckna händelser eller översätta skrifter en profession som var mycket mer prestigefylld och hårdare reglerad (felskrivningar av misstag var belagda med hårda straff och medvetna felskrivningar bestraffades med en släng av döden utan att passera gå) än idag när till och med en illitterat bimbo som Linda Rosing tillåts nedteckna saker som läses av fler än bara närmast sörjande.
Med den vetskapen som bakgrund har jag ingen orsak att ifrågasätta huruvida skrifterna bevarats trogna originalet trots kopiering och översättning genom årtusendena.
Det jag däremot ifrågasätter med liv och lust är vilka som tillåtits sammanställa skrifterna till vad som idag räknas som de viktigaste religiösa dokumenten och den (enda) korrekta återgivningen av självaste Gud allsmäktigs ord.
En sån detalj som att Tomasevangeliet inte godkänns av den katolska kyrkan höjer inte direkt mitt förtroende heller. Kanske är jag lite väl mycket av en paranoid konspirationsteoretiker men när man låter en bunt makthavare, med stora personliga vinstintressen att bevaka, samlas och besluta sinsemellan vad som är godkänt såsom varandes guds ord eller inte och man utesluter en av de skrifter som faktiskt skulle ha försvagat kyrkans makt över sina anhängare men inte trosåskådningen som sådan... Då anar åtminstone jag en gravad hund i mossen.
När man sen ser fler och fler exempel på hur kristna världen över har förvanskat läran blir man ju också mörkrädd och börjar ifrågasätta sig själv rätt hårt. Vill jag verkligen bli sammankopplad med idioter som skanderar "God hates fags!" utanför en amerikansk Electroluxbutik? Vill jag bli placerad i samma fack som Åke Green? Vill jag erkänna mig till samma tro som de personer som översätter "kyskhetslöfte" till "det är ok att sodomera korgossar"?
Jag vet inte det jag. Det känns inte helt ok i min värld av nån konstig orsak.
Mer och mer börjar jag glida in på samma linje som min stora förebild både i livet och musikskapandet- Max Cavalera .
Han har en syn på andlighet som ligger bra mycket närmare mig än de flesta kristna samfund jag stött på.
"I do hate a lot of 'religion' but people like Christ - yeah they inspire me. I mean if you look at Christ, He was hanging around with the lowlifes, prostitutes and the losers you know, not going around with those high society motherfuckers you see trying to sell Jesus today".
Han sammanfattar väldigt många av mina tankar och grubblerier i den kommentaren. För var det inte det som var Jesus grej från första början? Att alla, även samhällets avskrap, skulle vara lika mycket värda? Förespråkade inte han ett klasslöst samhälle där alla fick plats?
Istället "säljer" man Jesus, klankar ner på oliktänkande och sätter sig själv på en piedestal såsom varandes bättre än "de andra". Var det inte sånt som Jesus var emot?
För ärligt talat, Jesus skulle inte ha stått och viftat med plakat om att farsgubben hanses hatar bögar, han hade snarare varit en av talarna på Pride-festivalen.
Han hade inte åkt limousin överallt och sålt sin autograf för 100 spänn på olika konvent och han hade troligen inte tillåtit sig själv att ha en årsinkomst som motsvarade Nigerias statsskuld.
Han hade heller inte fördömt oliktänkande utan välkomnat alla till gemenskapen oavsett om de hade haft utomäktenskapliga barn, använt preventivmedel, eller avslutat graviditeter som uppstått genom våldtäkt.
Det känns också föga troligt att han skulle ha klampat in hos någon som tillhörde en annan religion och förklarat att "nu är det så här, jag är den enda Gudens son och nu har du två enkla val, dyrka mig... eller dö!". Det känns inte som Jesus grej liksom.
Mest troligt hade han heller inte åkt till kyrkor runt om i världen och slängt ut kvinnliga präster. Tänk själv... Kan du höra Jesus säga "öh kärring! Du är född utan testiklar så du har ingen rätt att förmedla mitt budskap till andra människor!"? Känns det verkligen som den Jesus du läst om?
Det är troligare att han hade rest jorden runt och talat på feministiska konvent för att förklara hur farsgubben egentligen tänkte när de mindre kvinnovänliga delarna av gamla testamentet kom till.
Sen skulle han antagligen väljas till mest åtråvärde ungkarl av Amelias läsare år efter år. Det tror jag iaf. Och det är väl ändå det allt handlar om till syvende och sist, att tro?
Jag tror jag får starta min egen religion baserad på Jesu läror där latenta bröstdunkare som förvanskar hela grejen hänvisas vidare till Livets Ord istället. Så kan de få sitta där tillsammans som en enda missanpassad familj och hata bögar, elda upp Uffe Christianssons senaste skiva och räkna ut hur många miljoner Ulf Ekman kan ta ut i arvode detta år utan att skattemyndigheten blir misstänksam.
Förhoppningsvis kan man då också slippa bli ihopbuntad med idioterna varje gång ens personliga livsåskådning kommer på tal...
Tyvärr är det ju så att alla bra ideologier och religioner sedan årtusenden har blivit korrumperade, feltolkade och missbrukade för rena maktsyften av människorna som satt sig själva som ledare, predikanter och språkrör i de olika sammanhangen. Kristendomen tex. var helt fantastiskt mysig och bra så länge Jesus stod bakom rodret men så fort han klev ner (eller upp kanske man ska säga) som styrelseordförande gick det, ursäkta ordvitsen, käpprätt åt helvete.
Den kristna kyrkan blev så sakteliga en maktfaktor vilket självklart attraherade folk som ville ha just makt. Ni som kan eran historiebok vet att i runda slängar 900 år efter att Jesus lämnat över Kristendomen åt människorna att sköta själv började det bli riktigt illa. Korståg, våldskristnande av "hedningar", inkvisitioner och en högst orimlig beskattning av folket var bara början till vad som komma skulle i form av grova övergrepp och rent bondfångeri som skulle begås i Jesu namn.
Jag är helt övertygad om att Jesus inte är överdrivet nöjd med vad hans mindre ärliga efterträdare ställt till med under skydd av hans "varumärke". Betänk att han var den som drev ut månglarna ur templet och nu är förvanskade varianter av hans läror och rent av han själv som symbol en miljardindustri. Skulle han komma tillbaka idag skulle han troligen ha en del mindre smickrande kommentarer att delge vissa nyckelpersoner i sammanhanget...
Man kan dra en parallell med en snubbe som hette Kenneth Howard men som är mycket mer känd som Von Dutch.
Jag ska inte gå in så mycket på vem han var, följ länken om ni är intresserade istället. Ni som är lite hippa och coola vet säkert ändå att det finns ett hippt och coolt klädmärke som heter just Von Dutch. Vad färre vet är att företaget drivs mot hans vilja eftersom hans familj, som är en bunt giriga idioter, sålde rättigheterna till hans livsverk för en väldigt stor säck pengar. Kenneth själv var emot att tjäna pengar och han vänder sig troligen i sin grav varje gång en hipp ungdom, som mest troligt inte har den blekaste om vem Von Dutch verkligen var, köper en tröja med hans namn.
Därför har det startats en motrörelse bland de som vet vem och framförallt hur han var. De trycker upp egna t-shirts med samma typsnitt som Von Dutch (tittar man fort tror man det är en äkta V.D.) där det står "Kenneth Howard hates you!" som en känga mot de som bär "hans" kläder utan att fatta att det sista han hade velat var att man utnyttjade hans namn som ett varumärke för att sälja prylar. Troligen går det hela obemärkt förbi då flesta inte vet att Von Dutch faktiskt var en verklig människa med ett riktigt namn men det är ändå en ganska respektfull och smart gest anser jag.
Varje gång jag läser om nån idiot som gått ut och proklamerat nåt nytt korkat i kristendomens namn eller ser en amerikansk tv-predikant som kommer till bönemötet i sin nya limousin tänker jag på Von Dutch. Mer än en gång har jag funderat seriöst på att trycka upp en t-shirt med texten "Iesus Nazarenus hates you!" och på baksidan texten "they´re selling Jesus again". Det lär ju generera en del upprörda kommentarer kan jag tänka men det bekymrar mig föga. Ingen har någonsin anklagat mig för att vare sig ta den enkla vägen eller vara politiskt korrekt i onödan...
Skulle nån annan vara intresserad av en sån kan ni kontakta mig.
Hur som helst så har religionen utnyttjats som en ursäkt för allsköns vidrigheter genom historien och ingen vid sina sinnens fulla bruk kan väl seriöst hävda att det är ett utdött fenomen ens i vår "upplysta" nutid. Problemet är ju som sagt just att man blandar in människan, modern och fadern till alla major fuckups, i ekvationen.
Som en annan guldidé som omöjliggjorts av människor med maktbegär- kommunismen. I teorin är det hur bra som helst men när kamrat Josef, Sovjetunionens "vän och välgörare", fick fullt spelrum utförde han, i kommunismens namn, ett folkmord som fick Hitler att framstå som en lite småmysig människorättskämpe i jämförelse.
Tyvärr är det ju så att de flesta människor är för ignoranta och trångsynta för att se längre än näsan räcker så då får man ofta höra att "religionen är orsaken till alla krig" eller "det är respektlöst mot alla kommunismens offer att kalla sig socialist". Såna uttalanden är rent korkade och bevisar bara vilken imbecill och okunnig person man har att diskutera saken med men tyvärr är dessa kommentarer oerhört vanliga.
Att beskylla världsreligonerna för alla krig är nog det allra dummaste då de allra flesta är uppbyggda runt ett kärleksbudskap av något slag som tvärtemot förespråkar att man ska ge fan i att ha ihjäl folk åt höger och vänster. Man får tolka ganska frimodigt och framförallt ha väldigt godtrogna anhängare för att lyckas tolka Jesus kärleksbudskap till "a massacre a day keeps OPEC at bay" eller få Koranen att säga "massmord är helt ok så länge man håller sig till oskyldiga med en annan trosåskådning eller nationalitet".
Eftersom de ignoranta gärna felaktigt även blandar in tex. hinduismen genom att använda ordet "religion" eller "världsreligion" istället för att specifikt namnge kristendomen eller islam (som oftast är det de egentligen menar) blir det ju total härdsmälta i resonemanget! För alla vet väl tex. vilken blodtörstig krigsivrare Ghandi var? Ja, eller inte...
Dumheterna har ingen ände och den sista idioten är inte född än.
Hur som helst, just detta med människans inblandning är nåt som stör mig personligen rätt mycket. För kalla det Guds ord hur mycket man vill men Torah, Koranen, Bibeln osv. är ändå nedtecknade och sammanställda av människor. Som ni säkert förstått vid det här laget har jag inte mycket förtroende för just människor när man blandar in dem i situationer som innefattar en potentiell maktfaktor. Dessutom är jag uppfostrad till att vara extremt källkritisk...
Notera att jag inte, som vissa, ifrågasätter översättningars eller nedtecknandet i sig självts riktighet pga. den långa tid som förflutit från det att skrifterna som utgör Torah och Bibeln skrevs i sin ursprungsform.
Back in the day var detta med att nedteckna händelser eller översätta skrifter en profession som var mycket mer prestigefylld och hårdare reglerad (felskrivningar av misstag var belagda med hårda straff och medvetna felskrivningar bestraffades med en släng av döden utan att passera gå) än idag när till och med en illitterat bimbo som Linda Rosing tillåts nedteckna saker som läses av fler än bara närmast sörjande.
Med den vetskapen som bakgrund har jag ingen orsak att ifrågasätta huruvida skrifterna bevarats trogna originalet trots kopiering och översättning genom årtusendena.
Det jag däremot ifrågasätter med liv och lust är vilka som tillåtits sammanställa skrifterna till vad som idag räknas som de viktigaste religiösa dokumenten och den (enda) korrekta återgivningen av självaste Gud allsmäktigs ord.
En sån detalj som att Tomasevangeliet inte godkänns av den katolska kyrkan höjer inte direkt mitt förtroende heller. Kanske är jag lite väl mycket av en paranoid konspirationsteoretiker men när man låter en bunt makthavare, med stora personliga vinstintressen att bevaka, samlas och besluta sinsemellan vad som är godkänt såsom varandes guds ord eller inte och man utesluter en av de skrifter som faktiskt skulle ha försvagat kyrkans makt över sina anhängare men inte trosåskådningen som sådan... Då anar åtminstone jag en gravad hund i mossen.
När man sen ser fler och fler exempel på hur kristna världen över har förvanskat läran blir man ju också mörkrädd och börjar ifrågasätta sig själv rätt hårt. Vill jag verkligen bli sammankopplad med idioter som skanderar "God hates fags!" utanför en amerikansk Electroluxbutik? Vill jag bli placerad i samma fack som Åke Green? Vill jag erkänna mig till samma tro som de personer som översätter "kyskhetslöfte" till "det är ok att sodomera korgossar"?
Jag vet inte det jag. Det känns inte helt ok i min värld av nån konstig orsak.
Mer och mer börjar jag glida in på samma linje som min stora förebild både i livet och musikskapandet- Max Cavalera .
Han har en syn på andlighet som ligger bra mycket närmare mig än de flesta kristna samfund jag stött på.
"I do hate a lot of 'religion' but people like Christ - yeah they inspire me. I mean if you look at Christ, He was hanging around with the lowlifes, prostitutes and the losers you know, not going around with those high society motherfuckers you see trying to sell Jesus today".
Han sammanfattar väldigt många av mina tankar och grubblerier i den kommentaren. För var det inte det som var Jesus grej från första början? Att alla, även samhällets avskrap, skulle vara lika mycket värda? Förespråkade inte han ett klasslöst samhälle där alla fick plats?
Istället "säljer" man Jesus, klankar ner på oliktänkande och sätter sig själv på en piedestal såsom varandes bättre än "de andra". Var det inte sånt som Jesus var emot?
För ärligt talat, Jesus skulle inte ha stått och viftat med plakat om att farsgubben hanses hatar bögar, han hade snarare varit en av talarna på Pride-festivalen.
Han hade inte åkt limousin överallt och sålt sin autograf för 100 spänn på olika konvent och han hade troligen inte tillåtit sig själv att ha en årsinkomst som motsvarade Nigerias statsskuld.
Han hade heller inte fördömt oliktänkande utan välkomnat alla till gemenskapen oavsett om de hade haft utomäktenskapliga barn, använt preventivmedel, eller avslutat graviditeter som uppstått genom våldtäkt.
Det känns också föga troligt att han skulle ha klampat in hos någon som tillhörde en annan religion och förklarat att "nu är det så här, jag är den enda Gudens son och nu har du två enkla val, dyrka mig... eller dö!". Det känns inte som Jesus grej liksom.
Mest troligt hade han heller inte åkt till kyrkor runt om i världen och slängt ut kvinnliga präster. Tänk själv... Kan du höra Jesus säga "öh kärring! Du är född utan testiklar så du har ingen rätt att förmedla mitt budskap till andra människor!"? Känns det verkligen som den Jesus du läst om?
Det är troligare att han hade rest jorden runt och talat på feministiska konvent för att förklara hur farsgubben egentligen tänkte när de mindre kvinnovänliga delarna av gamla testamentet kom till.
Sen skulle han antagligen väljas till mest åtråvärde ungkarl av Amelias läsare år efter år. Det tror jag iaf. Och det är väl ändå det allt handlar om till syvende och sist, att tro?
Jag tror jag får starta min egen religion baserad på Jesu läror där latenta bröstdunkare som förvanskar hela grejen hänvisas vidare till Livets Ord istället. Så kan de få sitta där tillsammans som en enda missanpassad familj och hata bögar, elda upp Uffe Christianssons senaste skiva och räkna ut hur många miljoner Ulf Ekman kan ta ut i arvode detta år utan att skattemyndigheten blir misstänksam.
Förhoppningsvis kan man då också slippa bli ihopbuntad med idioterna varje gång ens personliga livsåskådning kommer på tal...
Vissa saker talar man inte om tydligen...
Och så undrar folk varför det finns så många fördomar om kristna...
Definitionsfrågor och andra hårklyverier...
...tror jag kommer att bli en bra titel för mina memoarer.
För det är inte bara skönhet som ligger i betraktarens öga. Även innebörden hos ord ligger i lyssnarens öra i allra högsta grad. Något som jag blir påmind om med jämna mellanrum.
Jag är ju som bekant ganska förtjust i ljudet av min egen röst vilket innebär att jag pratar ganska mycket, ofta om sånt som är totalt meningslöst men bara för att det känns bra att motionera stämbanden så gör jag det i alla fall. Det är hur som helst inte så många som orkar lyssna hela tiden ändå så...
Att skriva tycker jag också om och ofta skriver jag nästan lika mycket som jag pratar. Ibland om meningslösheter, ibland om allvarligare saker. Oftast tänker jag bara i skrift vilket kan bli både bra och dåligt. Av det som ni läser här kan ni kallt räkna med att jag har skrivit tre gånger så mycket egentligen men aldrig publicerat det. Jag har lätt för att komma bort från ämnet och associerar ibland iväg så mycket att inte ens jag själv kan följa tråden. För att undvika att göra just det så ska jag nu gå direkt på dagens fundering. Innebörden i ord.
På en av mina armar har jag en fruktansvärt ful tatuering (ok jag har flera stycken men nu pratar vi om en specifik) som är mig väldigt kär. Ibland har jag funderat på att fixa till den så den inte ser ut som att den är gjord under ett drogrus på ett fängelse men jag brukar ändra mig rätt fort när jag börjar tänka efter. Den gjordes under en period i mitt liv när jag var väldigt nöjd med tillvaron och den gjordes av en god vän med de obefintliga kunskaperna vi hade då om hur man tatuerade. Skulle jag fixa till den av ren fåfänga känns det som att en del av magin bakom den skulle försvinna och det vill jag inte.
Tatueringen är i old school stil och föreställer en gammaldags bomb med nästan helt nedbrunnen stubin som har änglavingar. Under spektaklet sitter det en vimpel där det står BAD ASS. Symboliken är så mycket mig så jag nästan rörs till tårar och det låg mycket eftertanke bakom den. Mycket mer än det ser ut. Hahaha!
Bomben med vingarna och den nästan nedbrunna stubinen symboliserar min personlighet. Vingarna står för min fria syn på livet där jag aldrig är rädd för att pröva nya saker, flytta till nya platser eller lära känna nya intressanta personer. De symboliserar också min kärlek till frihet. Frihet att göra som jag vill utan att bry mig om vad någon annan tycker. Det är en väldigt viktig sak för mig.
Den nästan nedbrunna stubinen på bomben står för mitt temperament där jag kan gå från fullständigt lugn och harmoni till fullt raseri på ingen tid alls. Vingarna och bomben hänger också ihop då en väldigt vanlig orsak till att jag blir arg är just när min frihet att göra som jag vill ifrågasätts.
Stämplad på bomben är en dödskalle som sig bör, en bomb är ju ganska hälsovådlig. Vad som skiljer den här dödskallen från mängden är att den skrattar vilket också är en referens till mig som person. För jag är i normalläge ganska gladlynt och har alltid nära till ett skratt. Tills någon eller något får bomben att brisera såklart.
Slutligen har vi texten BAD ASS som är både ett konstaterande och ett internt skämt. Ungefär som när man pratar om att en person har mojo, stake eller utstrålning så har jag och en musikervän en teori om att det är viktigare att man har ett stänk av "bad ass" över sig än att man är en musikalisk virtuos när man skapar musik. Teorin grundar sig på att många av de stora musikikonerna för oss består av ganska medelmåttiga musiker. Såna som inte studerat musik eller orkat lära sig skalor utan istället tar de fram sitt instrument, kliver upp på en scen och bara är "bad ass" för hela slanten. Något som får deras musik att bli mycket kraftfullare och mer intressant än många av deras virtuosa kollegor. Motörhead, AC/DC, Slayer eller Max Cavalera för att nämna bara några exempel.
Många som har sett tatueringen hänger upp sig just på den lilla textstumpen och kommenterar den såsom töntig och/eller övertydlig. Här kommer vi in på definitionsfrågan. På svenska är ju bad ass ungefär "hårding" och där tänker många annorlunda än mig. Jag förstår deras tanke men jag håller inte med dem. Många ser en "hårding" som en sån där neandertalare som har rakat huvud, armarna täckta av stora svarta tribal-tatueringar, alldeles för många öl innanför västen och som har som sitt enda helgnöje att provocera fram slagsmål med personer som är hälften så stora som dem. De vill ju inte riskera att åka på stryk själva.
Men! Det är där jag anser att de har fel. För mig är en hårding en mentalt stark person som aldrig backar för något oavsett vad det kan få för konsekvenser. En person som vågar vara ärlig även då det är till deras nackdel. En person som är principfast. En person som aldrig ger upp oavsett hur mycket som går emot dem. Det är en riktig hårding. Ett tvättäkta bad ass.
Den felaktiga definitionen är ju raka motsatsen, en fegis med mindervärdeskomplex som måste hävda sig själv hela tiden. En person som springer iväg med svansen mellan benen så fort nån vågar sätta sig upp emot dem och berätta att de inte är rädd för honom.
Därför kan jag ha det på min arm utan att skämmas det minsta över det. För jag är, både i mina egna ögon och andras, en riktig hårding. Jag backar aldrig för något eller någon. Jag är alltid, om än stundvis brutalt, ärlig. När jag säger något så menar jag det och man behöver inte läsa mellan raderna. Slutligen så vet jag inte hur man gör för att ge upp, jag har aldrig prövat det helt enkelt. "Det omöjliga tar bara lite längre tid" är mitt livsmotto och jag följer det fullt ut i allt jag tar mig för.
Att vara en hårding behöver inte heller utesluta att man kan vara en mjuk och snäll person som vissa verkar tro. En hårding kan vara barnkär, gråta till sorgliga filmer och ringa sin mamma på mors dag bara för att berätta hur mycket han älskar henne. Det går alldeles utmärkt även om man är en hårding för en riktig hårding vet att så fort han/hon kliver in i ett rum blir automatiskt alla andra tvåa. En hårding vet exakt hur benhård han är och behöver inte demonstrera det varje vaken minut av dygnet. För en äkta hårding är säker i sig själv och bryr sig inte om vad andra tycker ändå.
Hmm... Nu blev det mycket bad ass för hela slanten. Det var ju egentligen bara en definitionsfråga jag tänkte ta upp bland många egentligen. Men här ser vi ett exempel på hur jag kan svamla iväg. Och nu har jag inte tid att skriva mer helt enkelt. Kanske återupptar resonemanget nån annan gång.
Om inte annat så får ni läsa om det i mina memoarer.
IPRED
Hade egentligen tänkt hålla mig utanför detta då jag vet med mig att jag blir så fantastiskt arg. Ser ingen egentlig orsak till varför jag ska dra på mig en hjärtinfarkt till ingen nytta men till slut råkade jag ändå duka under för nyfikenheten när jag såg titeln "Nedladdning hotar oetablerade artister".
Hjärtinfarkten var inte långt borta alls men jag överlevde trots ett psi-värde i mitt cirkulationssystem som skulle fått mätarnålen att studsa mot stoppklacken bortom den klarröda delen av skalan. För jag vet av empirisk erfarenhet att nedladdning, olaglig eller ej, är det bästa som hänt oetablerade artister och kreatörer sen nån insåg att ihåliga trädstammar och klubbor inte bara var ett smidigt sätt att kommunicera med sina polare över långa avstånd utan även ett utmärkt redskap för att hamra fram dansanta rytmer (och på så sätt skapades den första Trance-musiken).
Jag har hållt på med musik såpass länge att jag var med om den period när man bytte kassettband med andra musikervänner och på så sätt spred sin eller andras musik. Det var tidsödande, dyrt för en slyngel utan egentlig inkomst och hade en väldig begränsad spridning. För om inte jag gillade det jag fick i utbyte så stannade ju spridningen hos mig trots att det säkert skulle funnits nån annan som hade tyckt musiken var fullständigt briljant. Men de hade inte möjlighet att upptäcka nåt som inte var sökbart för var och en. Så tapetrading var högst chansartat, gillade man nåt själv så spreds det. Annars användes kassetten bara till att spela in nåt annat och så tog spridningen stopp istället för att fortsätta i all evighet. För som en småländsk bekant till mig brukar uttrycka det "Smauken e` som hröuven-klöuven".
Det jag pissar på kommer någon annan att älska bara de får möjlighet att upptäcka det.
Fildelning å andra sidan är tillgängligt för alla, sökbart för alla och tar inte slut bara för att en snubbe i utdelningskedjan inte uppskattade det han fick hem. Dessutom är det billigt då de flesta har tillgång till internet i någon form och då kan man ju lika gärna utnyttja det.
Inget fysiskt behöver skickas med kungliga postverket utan jag får bara hem en digital kopia som jag kan lyssna eller se på och gillar jag det kan jag skicka en kopia åt nån annan som jag vet delar min smak. Alternativt om jag hatar det kan jag ändå skicka det vidare till nån som jag tror kan uppskatta det mer än mig för jag har ändå ingen nytta av ettorna och nollorna. Till skillnad från kassettbandet som var hårdvaluta och kunde spelas över med mina egna skapelser eller favoriter om det inte innehöll nåt intressant.
Chansen för att jag ska köpa en legal hårdvara eller gå på en konsert om jag gillar nåt jag hört/sett är också överhängande dels för att jag är en samlare av rang och dels för att jag glatt stödjer en duktig skapare med mina pengar. Det är ju en förutsättning för att de ska kunna/vilja skapa mer av det som jag gillar.
Undantaget är giriga artister som tex Metallica eller Jan Guillou. De har mer pengar än de nånsin kommer att behöva men de gnäller ändå om att de blir bestulna och inte tjänar tillräckligt mycket längre för att de ondsinta fildelarna "stjäl" deras verk. De är två exempel på skapare vars verk jag uppskattar och skulle ha betalat pengar för att få hårdvaror av. Men de kommer aldrig mer se en krona av mina pengar, det är då säkert. Jag hoppas däremot att just deras kreationer kommer vara på tio i topp över mest utdelade det närmaste milleniet eller så. Det har de gjort sig förtjänta av.
Vad som däremot är ett réellt hot mot artister, etablerade eller ej, är överpriser och lågkvalitativa produkter i en ohelig allians.
Jag har svart på vitt för att backa upp det påståendet. Sen några år tillbaka har jag en egen independent-label som jag driver i hobbysyfte utan några intentioner att någonsin tjäna en krona. I år har det gått ganska bra, jag ligger bara back med cirka 400 kronor än så länge vilket är det bästa resultatet sen starten. Orsaken till detta är självklart att folk inte köper skivor längre. Dels är CD-skivan som format underlägset när det kommer till att återge musik och jag riktar mig till väldigt kräsna musikkonsumenter med väldigt exklusiv smak, dels är min kundkrets inte speciellt köpstark. Så på sätt och vis slår fildelningen hårt mot mig också.
Men varför i hela friden ska jag begära att nån ska köpa en CD med dassig ljudåtergivning när man kan ladda hem samma dassiga kvalitet gratis (om än olagligt)? Det är ju en förolämpning mot mina kunders intelligens! Mitt mål inför framtiden är att kunna erbjuda vinylskivor till rimliga priser men det är inte jätteaktuellt i dagsläget och de stora aktörerna inom musikindustrin verkar inte ha fattat vad som är det verkliga problemet så nån ljusning från deras håll lär inte heller komma jättesnart. Om någonsin.
Vad jag däremot säljer högvis av är CDR-demos för 20 spänn styck. Tyvärr räcker de ändå inte för att jag ska gå runt (break even= cirka 1000 sålda demos per år eftersom det bara är några få ören per demo som är ren vinst) men det visste jag redan innan jag började. Min önskan är bara att kunna sprida obskyr musik till obskyra musikälskare. När jag frågade en av mina kunder hur det kom sig att han ville ha ett stort antal demos med oetablerade artister så fick jag i själva verket svaret på frågan om varför skivbolagen slutat tjäna astronomiska summor varje år -"Kostar nåt tjugo spänn kan jag chansa utan att ha hört det tidigare till skillnad från om nåt kostar 200 spänn. Då måste det vara helt sanslöst, nästan magiskt, bra för att man ens ska överväga att köpa för de pengarna.".
Så enkelt är det. Fildelningen är inte boven bakom skivbolagens magplask. Den största orsaken är att de försöker krama vatten ur en sten. Ingen vid sina sinnens fulla bruk vill betala 170-200 spänn för nåt som har ett mediokert innehåll, låg kvalitet och som dessutom har en produktionskostnad på mindre än en tiondel av det per enhet. Det är en förolämpning mot vår intelligens som konsumenter. När man sen dessutom försöker bita den hand som föder en genom att skuldbelägga fildelare (som tveklöst är nästan uteslutande samma personer som köper konsertbiljetter, live-DVDs, filmer och skivor) med att egenhändigt ha mördat all skaparglädje i denna värld är man ute på riktigt djupt vatten.
Då har man inte bara skjutit sig själv i båda fötterna, man sitter och försöker skära sönder hjulen på rullstolen också...
När man sen lyckas vrida debatten så det låter som att jag som musikkonsument och fildelare har nån form av konstig försörjningsplikt gentemot en gammal överbetald dinosaurie som Per Gessle måste man börja tänka efter lite grann.
Jag kör en femton år gammal nazirolls med ytrost överallt för att jag inte har nåt val. Utan aset skulle jag inte komma till och från mitt långt ifrån överbetalda skitjobb året runt. Per kan välja vilken av hans Ferraris han vill ta när han ska nöjesåka, karln bor trots allt i sin huvudsakliga arbetsplats och arbetar med sitt största intresse. Det gör inte jag.
Så varför verkar det helt plötsligt som att Per och hela hans familj går en plågsam svältdöd till mötes för att jag inte vill betala överpriser för hans skitmusik?
Om det är till någon tröst Per så delar jag inte heller ut dina låtar på nätet, jag har inget intresse av att sprida dynga. Hade det däremot varit så att du verkligen svalt ihjäl för att jag fildelade din musik så hade jag nog övervägt det som en god gärning gentemot musiksverige. En form av barmhärtighetsmord så att säga.
Debatten har spårat ur totalt och genererat en lag som inte bara är ett stort skämt utan även ett hot mot rättssäkerheten i vårt land (om det nu någonsin funnits en sådan) när man ger privata intressen rätt att inkräkta på den personliga integriteten på ihopfabulerade grunder. Bortsett från den korkade aspekten i att skiv/filmbolagen och förläggarna inte har förstått att de själva är orsaken till sina sjunkande intäkter skulle jag även vilja belysa en annan aspekt i sammanhanget. Bör inte ett "brott" generera nån form av vinst för förövaren? För mig veterligt sitter inte den ensamstående småbarnsmamman i Bromölla som laddar hem Råttatouille åt sina barn och gör feta cash på det. Eller har jag fel? Har vi 100000+ tonåringar runtom i landet som lever ett liv i lyx och flärd för att de brukar ladda hem sina favoritlåtar från piratebay? Jag tror inte det...
Vad som däremot är ett vinstgivande brott är piratkopiering som inte är samma sak som fildelning. Att fildela är att ladda ner eller upp digitala kopior utan vinst eller förlust för någon alls.
Piratkopiering däremot är att skapa originaltrogna hårdvarukopior som man sen säljer med vinst. Då en piratkopia är sanslöst mycket billigare än äkta vara kan man ju spekulera i om det verkligen är så att samma konsument skulle ha köpt det dyrare originalet om det var det enda tillgängliga. Det förefaller inte speciellt troligt, man hade nog låtit bli att köpa helt istället. Men hur som helst så gör piratkopieraren en vinst på sitt brott så även om det i mina ögon inte är detsamma som en stöld (en piratkopierare har ju i allmänhet betalat för originalet som används till att kopiera från) så gör de ändå pengar på någon annans kreation vilket bör anses vara fel. Jaga dem istället. Att jaga och trakassera fildelare kommer i slutändan bara att slå tillbaka på industrin som helhet och i onödan försvåra för oetablerade artister att göra sig ett namn i mediabruset.
För att avrunda så kan jag även nämna att all musik jag och de band jag spelar med skapar är tillgänglig på nätet i någon form vilket har genererat speltillfällen, intervjuer och recensioner vilket ju självklart i slutändan innebär att fler och fler upptäcker oss=ännu mer speltillfällen och publicitet osv. Fildelning är ett oerhört kraftfullt verktyg för oetablerade artister, framförallt i icke-mainstreamgenrer, för att sprida sin musik och i slutändan få komma ut och göra sig ett namn utan att behöva bli våldtagen analt av Bert Karlsson och hans likar dagligen. Tack vare fildelning har vi fans över hela världen. Inte lika många som "Wacko Jacko" kanske men det finns åtminstone nån slyngel i varje hörn av vårt klot som lyssnar på och uppskattar vår musik.
Det hade inte varit möjligt utan internet och fildelning.
Hjärtinfarkten var inte långt borta alls men jag överlevde trots ett psi-värde i mitt cirkulationssystem som skulle fått mätarnålen att studsa mot stoppklacken bortom den klarröda delen av skalan. För jag vet av empirisk erfarenhet att nedladdning, olaglig eller ej, är det bästa som hänt oetablerade artister och kreatörer sen nån insåg att ihåliga trädstammar och klubbor inte bara var ett smidigt sätt att kommunicera med sina polare över långa avstånd utan även ett utmärkt redskap för att hamra fram dansanta rytmer (och på så sätt skapades den första Trance-musiken).
Jag har hållt på med musik såpass länge att jag var med om den period när man bytte kassettband med andra musikervänner och på så sätt spred sin eller andras musik. Det var tidsödande, dyrt för en slyngel utan egentlig inkomst och hade en väldig begränsad spridning. För om inte jag gillade det jag fick i utbyte så stannade ju spridningen hos mig trots att det säkert skulle funnits nån annan som hade tyckt musiken var fullständigt briljant. Men de hade inte möjlighet att upptäcka nåt som inte var sökbart för var och en. Så tapetrading var högst chansartat, gillade man nåt själv så spreds det. Annars användes kassetten bara till att spela in nåt annat och så tog spridningen stopp istället för att fortsätta i all evighet. För som en småländsk bekant till mig brukar uttrycka det "Smauken e` som hröuven-klöuven".
Det jag pissar på kommer någon annan att älska bara de får möjlighet att upptäcka det.
Fildelning å andra sidan är tillgängligt för alla, sökbart för alla och tar inte slut bara för att en snubbe i utdelningskedjan inte uppskattade det han fick hem. Dessutom är det billigt då de flesta har tillgång till internet i någon form och då kan man ju lika gärna utnyttja det.
Inget fysiskt behöver skickas med kungliga postverket utan jag får bara hem en digital kopia som jag kan lyssna eller se på och gillar jag det kan jag skicka en kopia åt nån annan som jag vet delar min smak. Alternativt om jag hatar det kan jag ändå skicka det vidare till nån som jag tror kan uppskatta det mer än mig för jag har ändå ingen nytta av ettorna och nollorna. Till skillnad från kassettbandet som var hårdvaluta och kunde spelas över med mina egna skapelser eller favoriter om det inte innehöll nåt intressant.
Chansen för att jag ska köpa en legal hårdvara eller gå på en konsert om jag gillar nåt jag hört/sett är också överhängande dels för att jag är en samlare av rang och dels för att jag glatt stödjer en duktig skapare med mina pengar. Det är ju en förutsättning för att de ska kunna/vilja skapa mer av det som jag gillar.
Undantaget är giriga artister som tex Metallica eller Jan Guillou. De har mer pengar än de nånsin kommer att behöva men de gnäller ändå om att de blir bestulna och inte tjänar tillräckligt mycket längre för att de ondsinta fildelarna "stjäl" deras verk. De är två exempel på skapare vars verk jag uppskattar och skulle ha betalat pengar för att få hårdvaror av. Men de kommer aldrig mer se en krona av mina pengar, det är då säkert. Jag hoppas däremot att just deras kreationer kommer vara på tio i topp över mest utdelade det närmaste milleniet eller så. Det har de gjort sig förtjänta av.
Vad som däremot är ett réellt hot mot artister, etablerade eller ej, är överpriser och lågkvalitativa produkter i en ohelig allians.
Jag har svart på vitt för att backa upp det påståendet. Sen några år tillbaka har jag en egen independent-label som jag driver i hobbysyfte utan några intentioner att någonsin tjäna en krona. I år har det gått ganska bra, jag ligger bara back med cirka 400 kronor än så länge vilket är det bästa resultatet sen starten. Orsaken till detta är självklart att folk inte köper skivor längre. Dels är CD-skivan som format underlägset när det kommer till att återge musik och jag riktar mig till väldigt kräsna musikkonsumenter med väldigt exklusiv smak, dels är min kundkrets inte speciellt köpstark. Så på sätt och vis slår fildelningen hårt mot mig också.
Men varför i hela friden ska jag begära att nån ska köpa en CD med dassig ljudåtergivning när man kan ladda hem samma dassiga kvalitet gratis (om än olagligt)? Det är ju en förolämpning mot mina kunders intelligens! Mitt mål inför framtiden är att kunna erbjuda vinylskivor till rimliga priser men det är inte jätteaktuellt i dagsläget och de stora aktörerna inom musikindustrin verkar inte ha fattat vad som är det verkliga problemet så nån ljusning från deras håll lär inte heller komma jättesnart. Om någonsin.
Vad jag däremot säljer högvis av är CDR-demos för 20 spänn styck. Tyvärr räcker de ändå inte för att jag ska gå runt (break even= cirka 1000 sålda demos per år eftersom det bara är några få ören per demo som är ren vinst) men det visste jag redan innan jag började. Min önskan är bara att kunna sprida obskyr musik till obskyra musikälskare. När jag frågade en av mina kunder hur det kom sig att han ville ha ett stort antal demos med oetablerade artister så fick jag i själva verket svaret på frågan om varför skivbolagen slutat tjäna astronomiska summor varje år -"Kostar nåt tjugo spänn kan jag chansa utan att ha hört det tidigare till skillnad från om nåt kostar 200 spänn. Då måste det vara helt sanslöst, nästan magiskt, bra för att man ens ska överväga att köpa för de pengarna.".
Så enkelt är det. Fildelningen är inte boven bakom skivbolagens magplask. Den största orsaken är att de försöker krama vatten ur en sten. Ingen vid sina sinnens fulla bruk vill betala 170-200 spänn för nåt som har ett mediokert innehåll, låg kvalitet och som dessutom har en produktionskostnad på mindre än en tiondel av det per enhet. Det är en förolämpning mot vår intelligens som konsumenter. När man sen dessutom försöker bita den hand som föder en genom att skuldbelägga fildelare (som tveklöst är nästan uteslutande samma personer som köper konsertbiljetter, live-DVDs, filmer och skivor) med att egenhändigt ha mördat all skaparglädje i denna värld är man ute på riktigt djupt vatten.
Då har man inte bara skjutit sig själv i båda fötterna, man sitter och försöker skära sönder hjulen på rullstolen också...
När man sen lyckas vrida debatten så det låter som att jag som musikkonsument och fildelare har nån form av konstig försörjningsplikt gentemot en gammal överbetald dinosaurie som Per Gessle måste man börja tänka efter lite grann.
Jag kör en femton år gammal nazirolls med ytrost överallt för att jag inte har nåt val. Utan aset skulle jag inte komma till och från mitt långt ifrån överbetalda skitjobb året runt. Per kan välja vilken av hans Ferraris han vill ta när han ska nöjesåka, karln bor trots allt i sin huvudsakliga arbetsplats och arbetar med sitt största intresse. Det gör inte jag.
Så varför verkar det helt plötsligt som att Per och hela hans familj går en plågsam svältdöd till mötes för att jag inte vill betala överpriser för hans skitmusik?
Om det är till någon tröst Per så delar jag inte heller ut dina låtar på nätet, jag har inget intresse av att sprida dynga. Hade det däremot varit så att du verkligen svalt ihjäl för att jag fildelade din musik så hade jag nog övervägt det som en god gärning gentemot musiksverige. En form av barmhärtighetsmord så att säga.
Debatten har spårat ur totalt och genererat en lag som inte bara är ett stort skämt utan även ett hot mot rättssäkerheten i vårt land (om det nu någonsin funnits en sådan) när man ger privata intressen rätt att inkräkta på den personliga integriteten på ihopfabulerade grunder. Bortsett från den korkade aspekten i att skiv/filmbolagen och förläggarna inte har förstått att de själva är orsaken till sina sjunkande intäkter skulle jag även vilja belysa en annan aspekt i sammanhanget. Bör inte ett "brott" generera nån form av vinst för förövaren? För mig veterligt sitter inte den ensamstående småbarnsmamman i Bromölla som laddar hem Råttatouille åt sina barn och gör feta cash på det. Eller har jag fel? Har vi 100000+ tonåringar runtom i landet som lever ett liv i lyx och flärd för att de brukar ladda hem sina favoritlåtar från piratebay? Jag tror inte det...
Vad som däremot är ett vinstgivande brott är piratkopiering som inte är samma sak som fildelning. Att fildela är att ladda ner eller upp digitala kopior utan vinst eller förlust för någon alls.
Piratkopiering däremot är att skapa originaltrogna hårdvarukopior som man sen säljer med vinst. Då en piratkopia är sanslöst mycket billigare än äkta vara kan man ju spekulera i om det verkligen är så att samma konsument skulle ha köpt det dyrare originalet om det var det enda tillgängliga. Det förefaller inte speciellt troligt, man hade nog låtit bli att köpa helt istället. Men hur som helst så gör piratkopieraren en vinst på sitt brott så även om det i mina ögon inte är detsamma som en stöld (en piratkopierare har ju i allmänhet betalat för originalet som används till att kopiera från) så gör de ändå pengar på någon annans kreation vilket bör anses vara fel. Jaga dem istället. Att jaga och trakassera fildelare kommer i slutändan bara att slå tillbaka på industrin som helhet och i onödan försvåra för oetablerade artister att göra sig ett namn i mediabruset.
För att avrunda så kan jag även nämna att all musik jag och de band jag spelar med skapar är tillgänglig på nätet i någon form vilket har genererat speltillfällen, intervjuer och recensioner vilket ju självklart i slutändan innebär att fler och fler upptäcker oss=ännu mer speltillfällen och publicitet osv. Fildelning är ett oerhört kraftfullt verktyg för oetablerade artister, framförallt i icke-mainstreamgenrer, för att sprida sin musik och i slutändan få komma ut och göra sig ett namn utan att behöva bli våldtagen analt av Bert Karlsson och hans likar dagligen. Tack vare fildelning har vi fans över hela världen. Inte lika många som "Wacko Jacko" kanske men det finns åtminstone nån slyngel i varje hörn av vårt klot som lyssnar på och uppskattar vår musik.
Det hade inte varit möjligt utan internet och fildelning.
