hostmorker

Helt i enlighet med tidens anda återanvänder jag ett gammalt inlägg från ett annat forum bara för att det faktiskt var lite småkul när jag läste igenom det och kände att det hade gjort sig förtjänt av en större publik. Enjoy!



Jag är en sån där jobbig jävel som lever mig in i musik genom att sjunga med, dansa, spela lufttrummor, headbanga eller spela luftgitarr.

Om jag är ensam hemma med dundrande stereo eller står bland tjugo andra löneslavar med mp3-spelaren på maxvolym under arbetstid bekymrar mig föga. Där följer jag den gamla Nike-devisen "Just do it!". Eller som man säger här i sörland* "Gör´t!".

Just här fokuserar vi på min förmåga att sjunga med i låtar jag uppskattar mer än bara lite. Något som jag får för mig förefaller väldigt bisarrt inför mina kollegor eftersom jag då sjunger med till så kramgoa bitar som Dark Funerals "Diabolis interium" eller Type O Negatives "Black no1".

Just det när jag står och growlar för mig själv samtidigt som jag slipar eller svetsar får jag för mig kan verka extra skumt.

Att för sig själv stå och grymta fram textrader som "Impaled angel face. Extinction of the angelic race. Resistance is futile... 666! Resistance is futile..." eller "Kill him, kill him, kill him.... Satan! Nazarene screaming on his crucifixion. Prophecy in its final contradiction." får jag för mig kan framstå som en aning... udda?

Som stark tvåa misstänker jag att mina små dansnummer kommer.

Utan några som helst hämningar kan jag glatt ställa mig och shakea lös Travolta 70´s disco-style med svetshjälmen nerdragen och svetsen i hand till svängiga hits såsom Deicides "When Satan rules his world" eller Rammsteins "Du reicht so gut".

Tack och lov har jag aldrig varit den typen som haft vett att skämmas heller.

Att jag i princip alltid har musik jag lyssnar på är också en av mina roligare egenskaper. Mest troligt för att total tystnad innebär att jag får lyssna på mina tinnitusljud istället. 

 Antingen så är det mp3-spelaren i lurar eller så är det stereon som mullrar på. Och för att inte bli alltför uttråkad brukar jag försöka variera spellistorna relativt ofta och gärna genom att lägga in stora sjok med mp3-or på måfå. Så ock idag.

Helt plötsligt hajjade jag till när jag growlade med i en låt som inte var helt bekant men som ändå var extremt lättsjungen och kändes mer eller mindre naturlig att sjunga. Så jag blev nyfiken. Vilken fantastisk growlröst och vilken intressant rytmik? Det här måste jag börja lyssna på oftare var min spontana tanke.

Sen vek jag ihop mig i ett flatgarv...

Denna, som jag såg det, briljanta vokalist var ingen mindre än undertecknad! Låten som jag lyckats lägga in i spellistan var en demolåt som jag och en kompis pulat ihop i Cubase på kul. Inte konstigt att den var lättsjungen, jag hade ju skrivit texten själv goddamnit! Hahaha! Inte heller var det ju nåt mystiskt att den var i precis rätt tonläge, konstigt vore det ju om jag inte passade perfekt ihop med min egen röst...

Slutsatsen att dra av det här är väl att den gamla klyschan "jag skriver bara den musik som jag själv skulle vilja höra" har mer än bara ett uns av sanning bakom sig?





*Den del av Sverige som för alla Kirunabor sträcker sig från en fiktiv gräns några meter söder om Gällivarekorsningen och hela vägen ner till Smygehuks sydligaste spets.