Förrädare är de allihopa.
Återigen får man skämmas. Denna gång över våra fackliga organisationer som säljer ut sina medlemmar på löpande band för att "hjälpa till att mildra krisen" som det så fint heter.
Det hela tog ju bra fart när mitt gamla fack IF-Metall med super-quislingen Stefan Löfven i spetsen sålde ut oss till kapitalet genom att, utan nån som helst omröstning bland medlemmarna eller ens de lokala klubbarna, gå med på att vi kunde sänka våra löner med 20%. 20%!!!
Och inte fick de nåt löfte om att det isf. skulle stoppa fler stora varsel, nej! De gick bara med på att sänka våra löner "för att vara med och ta ett ansvar för krisen".
Förrädare är vad jag kallar dem och jag tar inte såna i hand, jag spottar på deras skor.
Som om inte det vore nog så har nu direktören för Älvsbyhus fått sin vilja igenom tack vare regelrätta Maffiametoder och Benny Östman från GS-facket står bakom det hela och applåderar glatt som den förrädare han är.
Det är tragiskt att vi ska behöva uppleva sånt här på 2000-talet. Det är över 100 år sedan de dåvarande fackligt aktiva kämpade på liv och död för att få till en drägligare situation för dåtidens knegare men dagens högt uppsatta fackliga representanter spelar golf med kapitalet och dricker fin-whiskey med direktörerna ute i Stockholms skärgård istället för att stå vid en bandpress på ett betonggolv så de har glömt bort varför de en gång blev valda dit de är idag.
Och det är fult. Fult och vidrigt att se på. Kanske behöver vi få tillbaka såna skalder som Fred Åkerström eller Dan Berglund innan han blev mjuk och övergav Marx och Lenins lära så våra fackliga representanter kunde lyssna och få upp ögonen igen.
Se det här som mitt öppna brev till Stefan Löfven, Benny Östman och alla andra förrädare. Jag hoppas ni alla drabbas av arbetsplatsolyckor på arbetsplatser som Älvsbyhus och detta till ackompangemang av nedanstående Dan Berglund-visor från tiden när han fortfarande var ung och arg.
Det hela tog ju bra fart när mitt gamla fack IF-Metall med super-quislingen Stefan Löfven i spetsen sålde ut oss till kapitalet genom att, utan nån som helst omröstning bland medlemmarna eller ens de lokala klubbarna, gå med på att vi kunde sänka våra löner med 20%. 20%!!!
Och inte fick de nåt löfte om att det isf. skulle stoppa fler stora varsel, nej! De gick bara med på att sänka våra löner "för att vara med och ta ett ansvar för krisen".
Förrädare är vad jag kallar dem och jag tar inte såna i hand, jag spottar på deras skor.
Som om inte det vore nog så har nu direktören för Älvsbyhus fått sin vilja igenom tack vare regelrätta Maffiametoder och Benny Östman från GS-facket står bakom det hela och applåderar glatt som den förrädare han är.
Det är tragiskt att vi ska behöva uppleva sånt här på 2000-talet. Det är över 100 år sedan de dåvarande fackligt aktiva kämpade på liv och död för att få till en drägligare situation för dåtidens knegare men dagens högt uppsatta fackliga representanter spelar golf med kapitalet och dricker fin-whiskey med direktörerna ute i Stockholms skärgård istället för att stå vid en bandpress på ett betonggolv så de har glömt bort varför de en gång blev valda dit de är idag.
Och det är fult. Fult och vidrigt att se på. Kanske behöver vi få tillbaka såna skalder som Fred Åkerström eller Dan Berglund innan han blev mjuk och övergav Marx och Lenins lära så våra fackliga representanter kunde lyssna och få upp ögonen igen.
Se det här som mitt öppna brev till Stefan Löfven, Benny Östman och alla andra förrädare. Jag hoppas ni alla drabbas av arbetsplatsolyckor på arbetsplatser som Älvsbyhus och detta till ackompangemang av nedanstående Dan Berglund-visor från tiden när han fortfarande var ung och arg.
Dags för en revolution snart... Eller?
I vanlig ordning är jag upprörd, förbannad, heltokig och rasande. Allt på samma gång. För sån är ju jag, jag håller inte tillbaka i onödan när nåt är snett ur min synvinkel. Egentligen hade jag tänkt låta bli att röra i dessa ämnen eftersom jag vet precis hur mycket mitt blodtryck ökar bara jag tänker på allt. Men nu är måttet ändå rågat...
Till att börja med har vi vår trendiga "storebror ser dig"-lag kallad FRA-lagen. Tack vare att jag använde ordet revolution i rubriken lär grabbarna på försvarets radioanstalt sälla sig till mina fans här på bloggen. Men de ska ju också göra nåt för att förtjäna sina löner så då kan de ju lika gärna läsa min blogg som skumma igenom sms innehållande liknande nyckelord. Förhoppningsvis har min blogg iaf. ett större underhållningsvärde än det genomsnittliga sms:et.
Som ni säkert förstår tycker jag inte att denna lag är nåt att skriva hem till mamma om. Jag kan till och med gå så långt som att påstå att den är integritetskränkande, medeltida och fascistoid (ännu ett ord grabbarna lär gilla) på ett sätt som inte borde vara tillämpligt i en demokratisk stat på 2000-talet.
Å andra sidan så är det ju inte vilket demokratiskt land som helst vi talar om heller, det är ju "gamla goda Sverjetunion, den sista riktiga öststaten" som någon uttryckte det. Väl sagt säger jag. För faktiskt, det är inte många demokratier i världen som kan mäta sig med oss när det kommer till statligt överförmynderi. Så här på rak arm kan jag inte komma på ett enda land med ungefär vår befolkningsstorlek iaf. Varför ser jag till befolkningen just? Jo, därför att vi är såpass få svenska medborgare så det behövs förhållandevis få röstberättigade för att ge ett politiskt genomslag. Jämför med ett annat land som ofta anklagas för överförmynderi (och lika ofta för motsatsen), USA. Där skulle det inte göra mycket om nio miljoner tjurade till och sa ifrån eftersom det bara är 0,3 promille av den totala befolkningen, här skulle det motsvara ~100 procent!
Att vi är så få borde också kunna innebära att vi höll ihop och hade lättare för att vara solidariska med varandra än ett jätteland som, återigen, USA. Ju färre kockar desto bättre soppa för att vända på uttrycket. Gör vi det då? Näe. Uppenbarligen inte eftersom det enda som hände när FRA-lagen röstades igenom av vår mysiga regering, som inte fick min röst, var att några bloggare skällde lite och en del riksmedia ondgjorde sig över det hela. Fort gick "folkstormen" över också och snart hade man tappat lusten att klaga så det hela rann ut i sanden.
Vad som däremot inte hände var att lokala bönder täckte riksdagshusets trapp med gödsel. Ingen satte eld på någonting. Inga större vägar blockerades av traktorer eller lastbilar. Ingen gick man ur huse och tvingade regeringen att avgå. Inga adelsmän eller politker blev schavotterade och sist men inte minst, ingen lyfte ett finger värt nånting för att åtminstone få till en folkomröstning i denna uppenbart kontroversiella fråga. Kort sagt så hände inte detta i Frankrike... Ett land där man sällan stillatigande bara viker sig för politikers vilja eftersom man fortfarande har en fana som hålls högt till minne av fornstora dar då folket gick man ur huse och visade att nu fick det vara nog!
Såna gånger skäms jag över att vara svensk. Faktiskt. Jag vet att vi på många sätt är priviligierade som haft turen att födas på rätt ställe men samtidigt ser jag inte varför man ska nöja sig med det? Visst, vi har det bättre än många andra men inget är perfekt. Så varför är vi så rädda för att försöka förbättra det här landet så att Sverige blir världens bästa land på alla sätt och vis?
Kanske beror det på att vi blivit bekväma? Vi finner oss i att vara toppstyrda och lydiga medborgare för att det är enkelt. Att tjura ihop och faktiskt göra nåt som kunde tukta våra folkvalda till underkastelse skulle ju innebära att vi var tvungna att resa oss upp ur tv-soffan, skjuta vår smaklösa portion av micromat åt sidan och missa den dagliga dosen av förnedringstelevison. Därigenom skulle man kanske aldrig få veta vem som faktiskt var smaklös nog att vilja dejta veckans riksslampa!
Nä, nu överdrev jag lite, man skulle kunna läsa valfri kvällstidning dagen efter och få reda på det i stora krigsrubriker på sju helsidesuppslag (cirka trettio sidor före den lilla hörn-notisen om att det dör tusentals barn i AIDS dagligen) även om man varit ute och demonstrerat.
Visst låter det enkelt? Så varför är det ingen som lyfter på arslet och gör något då? Varför sitter vi bara framför vår dator och bloggar ur oss vår ilska istället för att stå utanför riksdagshuset och ropa efter nyval? Är vi så fullkomligt utan cojones i det här landet att vi måste förlita oss till alkoholister med skjutvapen och psykotiska knivmördare för att omvälva våra sittande regeringar? Notera att jag inte efterfrågar våld mot politiska ledare, jag konstaterar bara att de enda vanliga knegare som i modern tid gjort något med egentligt genomslag i svensk politik var ett fyllo och en knäppskalle. Visst är det ganska tragiskt?
För som jag redan sagt så skulle vi, det svenska folket, med lätthet kunna dressera våra politiker bättre om vi bara orkade göra oss omaket att reagera högljutt och med en röst ute på gator och torg istället för att bara knyta näven i fickan och gnälla ikapp i fikarummet på arbetsplatsen. Enade vi stå och söndrade vi falla. Så enkelt skulle det vara att få en sån generaldumhet som FRA-lagen skrotad.
Nästa sak som upprört en hel drös med bloggare inklusive mig själv men som genererat i princip noll verkliga manifestationer av någon vikt är IPRED-lagen. Också ett särdeles idiotiskt påfund som sparkar undan fötterna för både rättssäkerheten och den personliga integriteten till förmån för... ja, vilka då? Inte för de små artisterna och kreatörerna iaf. Jag skrev ett långt inlägg om IPRED tidigare och där går jag djupare in på ämnet än jag tänker göra här (för då skulle det här blogginlägget bokstavligt bli spaltmetrar långt och ta ett dygn att läsa från början till slut) men kontentan är till syvende och sist att det uteslutande är de största och äldsta av de utrotningshotade dinosaurierna som har vinning av IPRED och det på bekostnad av små och oetablerade artister, förläggare, skivbolag och kreatörer.
I media sägs det att en hel generation tycker att IPRED är förkastligt på de flesta tänkbara vis. Jag skulle vilja veta vilken generation det är och varför de inte står och tömmer traktorflak med koskit på riksdagshusets trappa? För om de verkligen brydde sig skulle de väl kunna komma på nåt mer kreativt och framförallt mer verkningsfullt sätt att visa sitt missnöje än att hacka IFPIS hemsida? Eller inte. Det var ju det där med att fysiskt gå ut i den verkliga världen som satte käppar i hjulet. Tänk om det är nån man känner som råkar visa sin strumpbyxprydda bak i rikstelevision just när man står på torget och viftar med en fackla?! Ack skammen och vanäran över att ha missat ett sånt historiskt viktigt ögonblick och bli tvungen att se det flera timmar efter alla andra på youtube i dålig upplösning... Den risken kan man ju inte ta.
Lite stolt blev jag iofs. när valresultatet från EU-parlamentsvalet var klart. Helt uppenbart hade några dragit sig upp ur tv-soffan och visat sitt missnöje genom att rösta på det enda "seriösa" alternativet Piratpartiet. Bra gjort! Nästan hela näven kom upp ur byxfickan! Men det luktar fortfarande inte gödsel utanför Rosenbad...
En annan sak som fick mig att gå i taket var när den verkställande direktören för ett av våra äldsta och tveklöst största företag inom transportfordonsbranschen grät ut inför sina underställda om att man var dum mot honom i riksmedia.
I ordalag som verkligen målade upp hur han hulkande satt på sitt kontor och författade nämnda brev samtidigt som han försökte hålla tillbaka storgråten berättade han hur orättvist och fel man uttryckte sig om hans ekonomi i media. Det var nämligen så att man sa att han hade fått en "bonus" på 15,8 miljoner. Det som nästan fick überführern att gråta offentligt var att det faktiskt inte var en bonus i ordets rätta mening utan bara den rörliga delen av hans lön (vad är skillnaden egentligen undrar vän av ordning?) och den berodde helt på företagets totala vinst/förlust eftersom den var en procentsats på vinst och kassaflöde för hela koncernen.
För att sätta det hela i perspektiv (något han borde ha gjort själv innan han tryckte iväg detta öppna e-brev till alla anställda inom hela koncernen) så pratar vi alltså om en kille som har en fast månadslön på 1,8 miljoner kronor oavsett hur det går för firman och sen får han en rörlig bon... förlåt, lönedel som en klumpsumma när årsbokslutet dyker upp.
Detta fick man också förstå var en stor tragik och ett försök från hans sida att berätta hur hårt krisen slagit även mot honom, inte bara mot alla tusentals anställda som han varit tvungen att avskeda pga. de dåliga tiderna. Det var nämligen så att året innan hade hans rörliga lönedel uppgått till 22 miljoner och som sagt, "bara" 15,8 miljoner denna gång då.
Visst, 6,2 miljoner mindre svider säkert på nåt vis. Men samtidigt, hans månadslön minus det rörliga motsvarar 4,5 årslöner för de på fabriksgolvet som han säger upp och idioten sitter och vädjar om sympati från arbetarna för att media är så elaka och inte skiljer på bonus och rörlig, resultatbaserad lön?!
Mitt öppna svar till den mannen får bli att citera West Coast Chopper ikonen Jesse James från en av hans bättre stunder. "Why don´t you just shoot yourself?"
Efter nån knapp timme försvann brevet från den interna servern då jag antar att nån mer än jag förstått hur sinnessjukt det hela tedde sig i kölvattnet av 6000+ uppsägningar.
Och den typen av verklighetsfrånvända block-mongon är vad man kallar för "eliten" i det här landet, de som styr bakom kulisserna eller är de kanske den moderna adeln utan släktvapen på väggen men med feta aktieportföljer på banken istället.
På den tiden när folk fortfarande föddes med testiklar i det här landet hade samma människor antingen fått bistå med huvuden att pryda pålar med eller suttit inspärrade i kalla källarhålor i väntan på att pryglas offentligt av en arbetarklass som ledsnat på att uttnyttjas och hunsas av dem.
Men den tiden var ju för länge sedan så jag får väl fortsätta att utnyttja den mer komiska biten med FRA-lagen och se till att inleda alla samtal med att prata om bomber, jihad och terrorism för att sedan ingående och detaljerat fortsätta med en lång uttläggning om koprofagi så grabbarna i bunkern får nåt att fundera över.
Även IPRED-lagen har ju sina ljusa sidor. Ska bli kul om herr Ponten eller Fjärt Karlsson vill prata med mig om den myckna nedladdningen av upphovsrättskyddat material som förekommit genom min trådlösa router utan lösenordsskydd. Det ska bli mig ett nöje.
Till att börja med har vi vår trendiga "storebror ser dig"-lag kallad FRA-lagen. Tack vare att jag använde ordet revolution i rubriken lär grabbarna på försvarets radioanstalt sälla sig till mina fans här på bloggen. Men de ska ju också göra nåt för att förtjäna sina löner så då kan de ju lika gärna läsa min blogg som skumma igenom sms innehållande liknande nyckelord. Förhoppningsvis har min blogg iaf. ett större underhållningsvärde än det genomsnittliga sms:et.
Som ni säkert förstår tycker jag inte att denna lag är nåt att skriva hem till mamma om. Jag kan till och med gå så långt som att påstå att den är integritetskränkande, medeltida och fascistoid (ännu ett ord grabbarna lär gilla) på ett sätt som inte borde vara tillämpligt i en demokratisk stat på 2000-talet.
Å andra sidan så är det ju inte vilket demokratiskt land som helst vi talar om heller, det är ju "gamla goda Sverjetunion, den sista riktiga öststaten" som någon uttryckte det. Väl sagt säger jag. För faktiskt, det är inte många demokratier i världen som kan mäta sig med oss när det kommer till statligt överförmynderi. Så här på rak arm kan jag inte komma på ett enda land med ungefär vår befolkningsstorlek iaf. Varför ser jag till befolkningen just? Jo, därför att vi är såpass få svenska medborgare så det behövs förhållandevis få röstberättigade för att ge ett politiskt genomslag. Jämför med ett annat land som ofta anklagas för överförmynderi (och lika ofta för motsatsen), USA. Där skulle det inte göra mycket om nio miljoner tjurade till och sa ifrån eftersom det bara är 0,3 promille av den totala befolkningen, här skulle det motsvara ~100 procent!
Att vi är så få borde också kunna innebära att vi höll ihop och hade lättare för att vara solidariska med varandra än ett jätteland som, återigen, USA. Ju färre kockar desto bättre soppa för att vända på uttrycket. Gör vi det då? Näe. Uppenbarligen inte eftersom det enda som hände när FRA-lagen röstades igenom av vår mysiga regering, som inte fick min röst, var att några bloggare skällde lite och en del riksmedia ondgjorde sig över det hela. Fort gick "folkstormen" över också och snart hade man tappat lusten att klaga så det hela rann ut i sanden.
Vad som däremot inte hände var att lokala bönder täckte riksdagshusets trapp med gödsel. Ingen satte eld på någonting. Inga större vägar blockerades av traktorer eller lastbilar. Ingen gick man ur huse och tvingade regeringen att avgå. Inga adelsmän eller politker blev schavotterade och sist men inte minst, ingen lyfte ett finger värt nånting för att åtminstone få till en folkomröstning i denna uppenbart kontroversiella fråga. Kort sagt så hände inte detta i Frankrike... Ett land där man sällan stillatigande bara viker sig för politikers vilja eftersom man fortfarande har en fana som hålls högt till minne av fornstora dar då folket gick man ur huse och visade att nu fick det vara nog!
Såna gånger skäms jag över att vara svensk. Faktiskt. Jag vet att vi på många sätt är priviligierade som haft turen att födas på rätt ställe men samtidigt ser jag inte varför man ska nöja sig med det? Visst, vi har det bättre än många andra men inget är perfekt. Så varför är vi så rädda för att försöka förbättra det här landet så att Sverige blir världens bästa land på alla sätt och vis?
Kanske beror det på att vi blivit bekväma? Vi finner oss i att vara toppstyrda och lydiga medborgare för att det är enkelt. Att tjura ihop och faktiskt göra nåt som kunde tukta våra folkvalda till underkastelse skulle ju innebära att vi var tvungna att resa oss upp ur tv-soffan, skjuta vår smaklösa portion av micromat åt sidan och missa den dagliga dosen av förnedringstelevison. Därigenom skulle man kanske aldrig få veta vem som faktiskt var smaklös nog att vilja dejta veckans riksslampa!
Nä, nu överdrev jag lite, man skulle kunna läsa valfri kvällstidning dagen efter och få reda på det i stora krigsrubriker på sju helsidesuppslag (cirka trettio sidor före den lilla hörn-notisen om att det dör tusentals barn i AIDS dagligen) även om man varit ute och demonstrerat.
Visst låter det enkelt? Så varför är det ingen som lyfter på arslet och gör något då? Varför sitter vi bara framför vår dator och bloggar ur oss vår ilska istället för att stå utanför riksdagshuset och ropa efter nyval? Är vi så fullkomligt utan cojones i det här landet att vi måste förlita oss till alkoholister med skjutvapen och psykotiska knivmördare för att omvälva våra sittande regeringar? Notera att jag inte efterfrågar våld mot politiska ledare, jag konstaterar bara att de enda vanliga knegare som i modern tid gjort något med egentligt genomslag i svensk politik var ett fyllo och en knäppskalle. Visst är det ganska tragiskt?
För som jag redan sagt så skulle vi, det svenska folket, med lätthet kunna dressera våra politiker bättre om vi bara orkade göra oss omaket att reagera högljutt och med en röst ute på gator och torg istället för att bara knyta näven i fickan och gnälla ikapp i fikarummet på arbetsplatsen. Enade vi stå och söndrade vi falla. Så enkelt skulle det vara att få en sån generaldumhet som FRA-lagen skrotad.
Nästa sak som upprört en hel drös med bloggare inklusive mig själv men som genererat i princip noll verkliga manifestationer av någon vikt är IPRED-lagen. Också ett särdeles idiotiskt påfund som sparkar undan fötterna för både rättssäkerheten och den personliga integriteten till förmån för... ja, vilka då? Inte för de små artisterna och kreatörerna iaf. Jag skrev ett långt inlägg om IPRED tidigare och där går jag djupare in på ämnet än jag tänker göra här (för då skulle det här blogginlägget bokstavligt bli spaltmetrar långt och ta ett dygn att läsa från början till slut) men kontentan är till syvende och sist att det uteslutande är de största och äldsta av de utrotningshotade dinosaurierna som har vinning av IPRED och det på bekostnad av små och oetablerade artister, förläggare, skivbolag och kreatörer.
I media sägs det att en hel generation tycker att IPRED är förkastligt på de flesta tänkbara vis. Jag skulle vilja veta vilken generation det är och varför de inte står och tömmer traktorflak med koskit på riksdagshusets trappa? För om de verkligen brydde sig skulle de väl kunna komma på nåt mer kreativt och framförallt mer verkningsfullt sätt att visa sitt missnöje än att hacka IFPIS hemsida? Eller inte. Det var ju det där med att fysiskt gå ut i den verkliga världen som satte käppar i hjulet. Tänk om det är nån man känner som råkar visa sin strumpbyxprydda bak i rikstelevision just när man står på torget och viftar med en fackla?! Ack skammen och vanäran över att ha missat ett sånt historiskt viktigt ögonblick och bli tvungen att se det flera timmar efter alla andra på youtube i dålig upplösning... Den risken kan man ju inte ta.
Lite stolt blev jag iofs. när valresultatet från EU-parlamentsvalet var klart. Helt uppenbart hade några dragit sig upp ur tv-soffan och visat sitt missnöje genom att rösta på det enda "seriösa" alternativet Piratpartiet. Bra gjort! Nästan hela näven kom upp ur byxfickan! Men det luktar fortfarande inte gödsel utanför Rosenbad...
En annan sak som fick mig att gå i taket var när den verkställande direktören för ett av våra äldsta och tveklöst största företag inom transportfordonsbranschen grät ut inför sina underställda om att man var dum mot honom i riksmedia.
I ordalag som verkligen målade upp hur han hulkande satt på sitt kontor och författade nämnda brev samtidigt som han försökte hålla tillbaka storgråten berättade han hur orättvist och fel man uttryckte sig om hans ekonomi i media. Det var nämligen så att man sa att han hade fått en "bonus" på 15,8 miljoner. Det som nästan fick überführern att gråta offentligt var att det faktiskt inte var en bonus i ordets rätta mening utan bara den rörliga delen av hans lön (vad är skillnaden egentligen undrar vän av ordning?) och den berodde helt på företagets totala vinst/förlust eftersom den var en procentsats på vinst och kassaflöde för hela koncernen.
För att sätta det hela i perspektiv (något han borde ha gjort själv innan han tryckte iväg detta öppna e-brev till alla anställda inom hela koncernen) så pratar vi alltså om en kille som har en fast månadslön på 1,8 miljoner kronor oavsett hur det går för firman och sen får han en rörlig bon... förlåt, lönedel som en klumpsumma när årsbokslutet dyker upp.
Detta fick man också förstå var en stor tragik och ett försök från hans sida att berätta hur hårt krisen slagit även mot honom, inte bara mot alla tusentals anställda som han varit tvungen att avskeda pga. de dåliga tiderna. Det var nämligen så att året innan hade hans rörliga lönedel uppgått till 22 miljoner och som sagt, "bara" 15,8 miljoner denna gång då.
Visst, 6,2 miljoner mindre svider säkert på nåt vis. Men samtidigt, hans månadslön minus det rörliga motsvarar 4,5 årslöner för de på fabriksgolvet som han säger upp och idioten sitter och vädjar om sympati från arbetarna för att media är så elaka och inte skiljer på bonus och rörlig, resultatbaserad lön?!
Mitt öppna svar till den mannen får bli att citera West Coast Chopper ikonen Jesse James från en av hans bättre stunder. "Why don´t you just shoot yourself?"
Efter nån knapp timme försvann brevet från den interna servern då jag antar att nån mer än jag förstått hur sinnessjukt det hela tedde sig i kölvattnet av 6000+ uppsägningar.
Och den typen av verklighetsfrånvända block-mongon är vad man kallar för "eliten" i det här landet, de som styr bakom kulisserna eller är de kanske den moderna adeln utan släktvapen på väggen men med feta aktieportföljer på banken istället.
På den tiden när folk fortfarande föddes med testiklar i det här landet hade samma människor antingen fått bistå med huvuden att pryda pålar med eller suttit inspärrade i kalla källarhålor i väntan på att pryglas offentligt av en arbetarklass som ledsnat på att uttnyttjas och hunsas av dem.
Men den tiden var ju för länge sedan så jag får väl fortsätta att utnyttja den mer komiska biten med FRA-lagen och se till att inleda alla samtal med att prata om bomber, jihad och terrorism för att sedan ingående och detaljerat fortsätta med en lång uttläggning om koprofagi så grabbarna i bunkern får nåt att fundera över.
Även IPRED-lagen har ju sina ljusa sidor. Ska bli kul om herr Ponten eller Fjärt Karlsson vill prata med mig om den myckna nedladdningen av upphovsrättskyddat material som förekommit genom min trådlösa router utan lösenordsskydd. Det ska bli mig ett nöje.
Long time no see...
Nu var det återigen ett tag sedan jag bloggade här tack vare en kombination av både tids- och internetbrist. Och tro det eller ej men jag har saknat det. Bara för att jag inte har tid att nedteckna mina tankar så har jag inte slutat tänka.
Detta medför då att jag har en hel del upplägg till inlägg i minnets arkiv. Vi får se hur många jag hinner och orkar nedteckna just nu. Orsaken till att jag har tid är nämligen att jag är hemma sjuk med hög feber annars skulle jag varit i full färd med att frakta fyllon, detta ärofyllda uppdrag, i skrivande stund.
Vi kan börja med en allmän lägesuppdatering. Som jag tidigare skrivit om så påbörjade jag ju under förra året ett projekt för att försöka bygga upp ett rejält magsår.
Det hela gick ut på att jag skulle arbeta heltid och vara skyddsombud på en av sveriges mest säkerhetsföraktande arbetsplatser samtidigt som jag skulle ta taxi-legitimation för att säkra en framtida inkomst i livet efter varslen och ta jägarexamen så jag skulle kunna decimera den fästingbärande och/eller husdjursätande faunan hos min ömma moder. Plus att jag alltid älskat att ströva i skogarna med ett gevär på axeln, simple as that. Det blir dessutom lite mer på riktigt när man får ha krut istället för komprimerad luft bakom projektilen.
Detta är utan tvekan vad man kallar en livslång passion då jag hittat bildbevis så långt tillbaka som till när jag var fem år och sprang runt i Lainio med luftgeväret i högsta hugg för att skjuta råttor. Min farfar hatar råttor mer än nåt annat i hela världen vilket inte säger lite då han är en man som inte tycker om speciellt många saker när det kommer till kritan. Så han gav mig mitt första El Gamo luftgevär och sponsrade med så mycket ammunition jag bara kunde tänkas vilja ha.
Farfar tycker om mig iaf.
Nåväl, för att återgå till kärnan i ämnet, så är det ju som så att som ingen missat så hade jag satt upp ett mål och det var taxi-leg och jägarexamen innan juni månad var slut om det så skulle knäcka mig på kuppen.
Jag fixade det med god marginal. Taxi har jag nu kört sen mitten av mars. Jag fixade fångstkorten för att snara räv och ripa i april och klarade teoriprovet för alla viltklasser den 12:e maj. Den 11:e juni gick jag jaktstigen med avståndsbedömning och vapenhantering och sköt samtidigt upp för alla viltklasser med väl godkänt rakt igenom och är därmed godkänd att fällfånga, snara och skjuta allt lovligt vilt i vårt avlånga land.
Jag känner att det är på sin plats att tacka de som gjorde det möjligt på ett eller annat sätt.
Vi kan börja med farfar som gav mig mitt första luftgevär och en obegränsad tillgång på ammunition. Utan denna ovärderliga övning sedan barnsben skulle det här blivit betydligt dyrare eftersom man betalar extra för omskjutningar som jag inte behövde göra några.
Min mor och andra far ska ha en eloge för att de aldrig rädes att släppa ut mig i skogen på egen hand under min uppväxt.
Hela den närmaste familjen ska ha ett stort tack. Både levande och några inte längre levande för att man har fått en sund uppväxt som till större delen präglats av djur och natur.
Sist men inte minst ska den biologiska farsan och "Buller" ha ett stort tack för deras hjälp med att lösa hagelgevärets mysterier åt mig på ett lättfattligt vis och för sponsringen med ammunition och lerduvor.
Varför jag inte gjort det här redan för tretton år sedan har jag lite svårt att förstå faktiskt. Det känns som det viktigaste jag gjort sen jag tog det första körkortet och helt klart det roligaste och mest användbara. Jag hade tveklöst kunnat göra nåt mycket meningslösare med både pengarna och tiden. Men det är väl som det alltid varit, för många intressen och för lite tid så man har blivit tvungen att prioritera.
Men hur som helst, jag fixade det och det känns väldigt skönt men som vanligt lite tomt när man uppnått ett mål...
Så jag gled in på länsstyrelsen! Och skaffade körkortstillstånd för A (tung motorcykel) och BE (tungt släp) så jag har något att se fram emot även i framtiden. Haha! Man är sig lik.
Detta medför då att jag har en hel del upplägg till inlägg i minnets arkiv. Vi får se hur många jag hinner och orkar nedteckna just nu. Orsaken till att jag har tid är nämligen att jag är hemma sjuk med hög feber annars skulle jag varit i full färd med att frakta fyllon, detta ärofyllda uppdrag, i skrivande stund.
Vi kan börja med en allmän lägesuppdatering. Som jag tidigare skrivit om så påbörjade jag ju under förra året ett projekt för att försöka bygga upp ett rejält magsår.
Det hela gick ut på att jag skulle arbeta heltid och vara skyddsombud på en av sveriges mest säkerhetsföraktande arbetsplatser samtidigt som jag skulle ta taxi-legitimation för att säkra en framtida inkomst i livet efter varslen och ta jägarexamen så jag skulle kunna decimera den fästingbärande och/eller husdjursätande faunan hos min ömma moder. Plus att jag alltid älskat att ströva i skogarna med ett gevär på axeln, simple as that. Det blir dessutom lite mer på riktigt när man får ha krut istället för komprimerad luft bakom projektilen.
Detta är utan tvekan vad man kallar en livslång passion då jag hittat bildbevis så långt tillbaka som till när jag var fem år och sprang runt i Lainio med luftgeväret i högsta hugg för att skjuta råttor. Min farfar hatar råttor mer än nåt annat i hela världen vilket inte säger lite då han är en man som inte tycker om speciellt många saker när det kommer till kritan. Så han gav mig mitt första El Gamo luftgevär och sponsrade med så mycket ammunition jag bara kunde tänkas vilja ha.
Farfar tycker om mig iaf.
Nåväl, för att återgå till kärnan i ämnet, så är det ju som så att som ingen missat så hade jag satt upp ett mål och det var taxi-leg och jägarexamen innan juni månad var slut om det så skulle knäcka mig på kuppen.
Jag fixade det med god marginal. Taxi har jag nu kört sen mitten av mars. Jag fixade fångstkorten för att snara räv och ripa i april och klarade teoriprovet för alla viltklasser den 12:e maj. Den 11:e juni gick jag jaktstigen med avståndsbedömning och vapenhantering och sköt samtidigt upp för alla viltklasser med väl godkänt rakt igenom och är därmed godkänd att fällfånga, snara och skjuta allt lovligt vilt i vårt avlånga land.
Jag känner att det är på sin plats att tacka de som gjorde det möjligt på ett eller annat sätt.
Vi kan börja med farfar som gav mig mitt första luftgevär och en obegränsad tillgång på ammunition. Utan denna ovärderliga övning sedan barnsben skulle det här blivit betydligt dyrare eftersom man betalar extra för omskjutningar som jag inte behövde göra några.
Min mor och andra far ska ha en eloge för att de aldrig rädes att släppa ut mig i skogen på egen hand under min uppväxt.
Hela den närmaste familjen ska ha ett stort tack. Både levande och några inte längre levande för att man har fått en sund uppväxt som till större delen präglats av djur och natur.
Sist men inte minst ska den biologiska farsan och "Buller" ha ett stort tack för deras hjälp med att lösa hagelgevärets mysterier åt mig på ett lättfattligt vis och för sponsringen med ammunition och lerduvor.
Varför jag inte gjort det här redan för tretton år sedan har jag lite svårt att förstå faktiskt. Det känns som det viktigaste jag gjort sen jag tog det första körkortet och helt klart det roligaste och mest användbara. Jag hade tveklöst kunnat göra nåt mycket meningslösare med både pengarna och tiden. Men det är väl som det alltid varit, för många intressen och för lite tid så man har blivit tvungen att prioritera.
Men hur som helst, jag fixade det och det känns väldigt skönt men som vanligt lite tomt när man uppnått ett mål...
Så jag gled in på länsstyrelsen! Och skaffade körkortstillstånd för A (tung motorcykel) och BE (tungt släp) så jag har något att se fram emot även i framtiden. Haha! Man är sig lik.
