hostmorker

"Den kosmiska njutningen i skräp" är ett citat av min vän Magnus apropå hur mitt hem brukar se ut. Hans tanke var väl att jag hade nån form av pervers sexuell böjning åt detta med att leva i smuts. Han är nog inte heller den enda som tänkt tanken skulle jag tro. Städning har aldrig riktigt varit min grej trots att jag faktiskt arbetat som lokalvårdare i flera omgångar genom åren. Jag kan alltså städa men jag väljer att låta bli. Typ.

Nu är det dock så att för andra gången på mycket kort tid är mitt hem nystädat vilket förvisso är skönt. Tro det eller ej ni som känner mig och mitt hem, jag tycker faktiskt om att ha städat runt omkring mig. Det är bara inte så ofta det inträffar.

 Nystädat hem bär nämligen med sig ett problem för mig som jag vet att jag dessutom har med mig genetiskt. Jag får djup ångest, hjärtklappning, synrubbningar och andnöd vid anblicken av minsta hårstrå eller dammtuss som finns på mitt nyskurade golv. Det låter som ett skämt men det är dagens sanning. Jag känner hur magen bara knyter sig och magsåret gnuggar händerna när det är kliniskt rent förutom ett mikroskopiskt katthår i ett mörkt hörn av huset som bara jag och ingen annan ser.

Jag förstår att det ter sig fullständigt otroligt för er som vet med vilken lust och glädje jag annars vadar genom knähöga arméer av dammråttor och vältrar mig i drivor av reklam och andra papper som egentligen ska förpassas till pappersåtervinningen. Men faktiskt, det är alldeles sant. Det har aldrig varit meningen att ljuga för er eller mig själv men det har liksom aldrig känts riktigt rätt att säga det rakt ut...

Mor, far, alla ni syskon och vänner som läser det här. Förlåt för att jag levt i en lögn alla dessa år men nu är det slut. Nu kommer jag ut ur garderoben och erkänner... Jag är pedant (med inslag av hysterisk kontrollfreak).

Så länge jag kan minnas har jag i hemlighet organiserat saker i snörräta led, indelat mina kläder i kategorier, ordnat datorns mappar i finurliga system, arkiverat papper enligt mycket exakta kategorier i mappar och bara i största allmänhet fått magsår för att jag inte kunnat åstadkomma en 110%:ig ordning på allt i livet.

Och det var där mitt liv i lögn startade. Jag blev så fruktansvärt stressad och magont-ig att jag till slut kom till en punkt i livet där jag blev tvungen att göra nåt eller bli utbränd. Så jag övertalade mig själv att släppa allt och inte bry mig. Tvingade mig själv att låta ordningen förfalla utan att få hjärtklappning och andnöd. Och det hjälpte faktiskt.

Från att ha varit ett sönderstressat vrak som ställde klockan två minuter före (så man alltid skulle vara i tid), schemalade mina dagar veckor i förväg på minuten exakt, hade gångtider mellan olika punkter exakt memorerade (även med variationerna för olika väglag och väder) och fick vredesutbrott och känslor av illamående när någon, för mig opåverkbar, händelse i vardagen rubbade mina cirklar blev jag en sorglös slarver av rang. Men jag mådde mycket bättre mentalt när jag inte brydde mig. För det går aldrig att åstadkomma total och fullkomlig ordning på allt, livet är föränderligt och följer inte alltid de rutiner jag satt upp. Så istället för att låta mig styras och brytas ner av jakten på perfektion tar jag det piano och rycker på axlarna åt dammråttorna som nafsar mig i hälarna, ger blanka fan i att sammanställa räkningarna inpå öret exakt så fort de dyker upp utan betalar dem på sista betalningsdag och får se slutsumman i samma stund som de betalas, inte innan och jag mår faktiskt bättre av det. 

Dock påminns jag om det då och då när jag plötsligt upptäcker att jag sitter och ordnar in papper i en pärm och får ont i magen över att arkivbladen som följer med bara har tio kategori-flikar att fylla i och det är inte på långa vägar tillräckligt!!! Då är det bara att röra ihop alla papper i en stor hög och kasta pärmen i öppna spisen annars går det mig illa. Eller när jag, som nu, har nystädat och känner hur magsåret bubblar så fort jag upptäcker missade dammkorn och katthår. Det har inträffat att jag gått och handplockat sånt tills jag fått ont i ryggen. På riktigt. Då är det bara att ta sig själv i kragen och intala sig själv att släppa det. Det är ett hem, inte en steril miljö och det kommer alltid finnas dammkorn som är missade om jag inte ägnar all min vakna tid åt att handplocka dammkorn. Ett annat tragiskt exempel är när jag vikt in tvätt i garderoben, omedvetet med perfekt inordnade kategorier, och sen får lättare ångestanfall över att behöva ta ut något plagg och förstöra den perfekta ordningen! Det brukar sluta med att jag river ut allting och mosar ner det i en enda röra i tvättkorgen istället för att riskera min mentala hälsa. Att lägga allt i en stor hög på sängen är också en favorit som säkert flera läsare känner igen. 

Jag har även en misstanke om att föregående inläggs sängbäddning kan vara en produkt av att jag var väldigt trött och glömde bort att undertrycka mina sjuka begär. Bara en tanke som slog mig efter att jag skrivit det och sen utan att tänka efter gått framåtböjd och plockat dammkorn i en kvart...

Det borde inte komma som nån överraskning för familjen iaf. då de som är gamla nog att minnas min mors farfar har sett det förut. Han är den enda människa jag vet som lyckats nöta ut en bordsdammsugare fullständigt i sitt aldrig upphörande krig mot hårstråna och dammkornen. Mitt vanligaste minne av honom är just hur han har sin bordsdammsugare i högsta hugg, alltid redo att mumsa i sig nåt ondskefullt dammkorn som försöker göra en framryckning. Utåt sett tedde han sig dock i övrigt som en stor slarver, kanske den största slarvern av alla, men jag tror jag har genomskådat fasaden. Oredan som vi andra såg var i själva verket en noggrant uträknad täckmantel för att dölja det faktum att han alltid låg på gränsen till magsår över att inte kunna organisera och styra tillvaron fullt ut. Och liksom mig hade han järnkoll på vart allt fanns även i "oredan" som vanligt folk utan vårt problem såg. Jag är övertygad om att det var så iaf. Han avslöjade sig så att säga med bordsdammsugaren som aldrig lämnade hans sida under dygnets vakna timmar i hemmet...