hostmorker

Av olika orsaker. Men nu ska jag försöka uppdatera med större regelbundenhet. Imponerad över att bloggen faktiskt fanns kvar efter så många år i träda.

Lyssnar rätt mycket på radio under arbetstid och slås av det faktum att media har gjort en jättestor nyhet på gränsen till skandal av att läkemedelsverket ska tillåta en MS-medicin som har cannabis sativa som ingrediens. Varje heltimme får man höra experter uttala sig om än det ena än det andra om cannabis, marijuana och THC. Mellan ekots utsändningar diskuteras det dessutom i de ordinarie radioprogrammen också bara för att förstärka känslan av årets skandal nummer ett.

Med tanke på att man använt marijuana och andra THC-preparat som läkemedel i resten av världen rätt länge ser jag inte riktigt det stora nyhetsvärdet i sammanhanget själv?

Och i ärlighetens namn, om det nu är för att cannabis och marijuana normalt sett (i Sverige) bara nämns i knarksammanhang så ska jag komma med en liten ögonöppnare och ett litet tips till media om de vill ha en ännu större skandal att frossa i.

Håll i er nu... läkare... skriver ut narkotikklassade preparat dagligen! Visst kan ni se krigsrubrikerna fylla upp kvällspressens löpsedlar?
"Chefsöverläkaren talar ut om knarket i exklusiv intervju"
"SÄPO utreder den legala droghandeln"
"Vickan drogpåverkad under förlossning"
"Apotekschefen avgår efter avslöjanden om omfattande knarkhandel"

Tror ni mig inte? Betänk då detta. Cocillana etyfin tex. har nog de flesta svenskar fått ordinerat en eller flera gånger under sitt liv. Det verkningssamma preparatet där heter etylmorfinhydroklorid.
För er som inte läser FASS som toalettlitteratur ska jag förklara vart jag vill komma: etyfin är en förkortning av etylmorfin dvs. en syntetiskt framställd variant av morfin som verkar hostdämpande. Citerar här FASS för att förtydliga lite om etylmorfinets egenskaper och nackdelar "Du ska inte använda Cocillana-Etyfin för långtidsbehandling därför att det finns en viss risk för beroendeutveckling vid höga doser och långvarigt bruk." Till vanliga biverkningar hör förutom förhöjda levervärden hallucinationer och dåsighet vilket de flesta som har provat kan intyga. Man sover tungt och drömmer konstigt på Cocillana etyfin.

Ett annat inom sjukvården vanligt läkemedel är ju förstås morfin som är en ännu tyngre opiat som används som akut smärtstillande vid tex. benbrott. Tror inte det behöver presenteras desto mer.

Föv. är de tunga pundarnas favorit, heroin, ett morfinderivat precis som etylmorfinet jag nämnde tidigare. Heroin och etylmorfin är med andra ord inte ens så långt ifrån varandra som kusiner, de är halvsyskon med gemensam mor.

Något som också blivit populärt på senare år när vi ända pratar knark är att skriva ut olika amfetaminbaserade läkemedel till personer med ADD eller ADHD eftersom amfetamin bla. höjer koncentrationsförmågan. Som Aron Flam påpekade i sin dumhetskrönika "här hoppar man över det som vanligen kallas inkörsporten till tunga droger, cannabis, och går direkt på det tunga tjacket".
Vill man ha något att skriva spaltmetrar om så tycker jag en tung drog som amfetamin borde slå högre än, i sammanhanget, beskedliga marijuana men det är ju bara jag.

Å andra sidan så är jag även mäkta ointresserad av prins Daniel och kronprinsessan Victorias utsvävningar i sänghalmen också men media verkar inte hålla med mig där heller. Näst efter marijuanamedicinen är det just när och var de egentligen har lekt "gömma korven" som tar mest plats i radion idag. Svältkatastrofer i Somalia och sånt där oväsentligt tjafs får agera lite utfyllnad i slutet av nyhetsinslagen och får ingen plats i de ordinarie programmen där man istället spekulerar vilt i huruvida man blir hög på munspray och om Danne och Vickan kopulerat i Tyskland eller Sverige. Var de månne pårökta när lusten att odla en bäbis föll på? Vem vet, morgondagens löpsedlar kanske lyder "Medlemmar ur kungahuset har haft sex drogpåverkade" följt av åtta helsidesuppslag där Knugen och Silvia talar ut om det vilda 70-talets utsvävningar med vilda hostmedicinsorgier som resulterade i Vickan.?

Den som inte har för höga levervärden får se.

Glömde ju bort det dagliga inlägget igår. Ungefär så händelserikt var det också. 89 kilo men samma midja, en meter blankt.

Intet nytt under himlen. 90 kilo och 101 centimeter runt midjan. Vecka två startar imorgon.

Och för att förtydliga mitt ignorerande av kommentarer om mitt nikotinbruk. Nej, jag tänker inte sluta snusa just nu.

Ärligt talat så blir jag bara irriterad varje gång nån säger "hon slutade efter att ha rökt 200 cigg om dagen i 90 år och hade inga problem" eller "han slutade minsann snusa utan att blinka efter 25 år med en halv dosa under läppen från morgon till kväll och märkte knappt av det". Det var väl trevligt för dem då, men, vad har det med mig att göra? Uttrycket "kan de så kan du" är bara ett hån i sammanhanget eftersom det inte funkar så med nikotin.

En sak behöver klargöras här. Nikotin är ett mycket kraftigt beroendeframkallande gift. Det är så beroendeframkallande att vissa människor väljer att amputera sina ben istället för att sluta röka. Jag har träffat döende kol-patienter som använder den lilla ork de har till att gå ut från sjukhuset för att röka. Det finns folk som tappar sina tänder av att snusa, bultar fast nya tänder i käken vilket är smärtsamt och kostar tiotusentals kronor och sen fortsätter snusa tills köpeständerna lossnar. Nikotin får allt rationellt tänkande att åka ut genom fönstret för vissa.

Sen finns det förstås de som röker 3 paket om dagen i 40 år för att plötsligt kasta bort cigaretterna och sen aldrig röka mer. Det finns de som snusat upp två dosor per dag i halva sitt liv och sen en dag kommer de på att de inte tycker det är värt pengarna och plötsligt slutar de bara med en axelryckning utan att sakna det alls.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med exempel på hur folk förhåller sig till sitt nikotin och alla historier skulle vara olika. För att komma till poängen, nikotinberoende är något individuellt som inte kan generaliseras. Forskare har till och med kunnat hitta ett samband mellan krafigt nikotinberoende och en viss gen som bara vissa människor har. De som kan ge upp nikotin med en klackspark saknar den genen. Alla har inte samma förutsättningar helt enkelt.

Om detta med att kombinera fasta och nikotinstopp då. Om statistik eller forskning säger att tex. 3 av 5 personer har lätt att sluta med nikotin samtidigt som de fastar innebär det trots allt att 2 av 5 eller 40% misslyckas med det.
Nu vet jag inga exakta siffror men jag förutsätter att det är ganska långt ifrån 100% för annars hade ju varenda någorlunda funtad nikotinberoende fastat och passat på att sluta om det var ett garanterat sätt att lägga av. Nicotinell och liknande hjälpmedel hade inte haft nån marknad överhuvudtaget om en sån hemlighet kom ut till allmänheten.

Och om vi nu ändå ska titta på forskning så visar erfarenheten att både fasta och nikotinstopp fungerar bäst om man gör det av egen fri vilja istället för tack vare tjat. Finns det något som fungerar bäst med tjat egentligen?

Varför inte ändå försöka passa på att sluta snusa i samband med fastan då kan man ju undra? Tanken har slagit mig om jag ska vara ärlig. Men, jag har faktiskt prövat att sluta ett antal gånger och därmed vet jag vad som väntar den dag jag bestämmer mig för att lägga av för gott och det är inget roligt kan jag lova. Jag gratulerar de som kan lägga av när som helst utan att blinka men empirisk erfarenhet säger att jag inte hör till deras välsignade skara.

Jag hör till de som kräks upp inälvorna, blir sängliggandes i en vecka och sen går runt som ett åskmoln och fräser åt folk tills nån stoppar en snusdosa i näven på mig för att jag ska gå att umgås med.
Att kombinera den pärsen med att förvägra kroppen näring är ungefär lika smart som att släcka eld med bensin. Även om det inte ger några fysiska mén, vilket det mycket väl skulle kunna göra om man stressar kroppen för mycket, så är det ett mer eller mindre garanterat sätt att misslyckas med båda sakerna istället för att lyckas med det ena och ta det andra nån annan gång när motivationen och fokusen finns.

Jag förstår att det är omtanke om mig som ligger bakom förslagen men nu säger jag ifrån innan det blir för stor fokus på nikotinet och treåringen i mig kommer fram. Jag vet att det inte är bra för kroppen, jag är inte korkad, men just nu har jag inga planer på att sluta snusa och så var det med den saken, slutdiskuterat.

En rätt lugn dag på alla fronter bortsett från att Hjärtat varit magsjuk så det har mestadels handlat om att få i henne vätska för att motverka uttorkning. Inte så bra när man är gravid.
Själv verkar jag vara immun mot allt vad magsjuka heter. Och även om det är ett enkelt sätt att tappa vikt  så är det ju inte speciellt behagligt och definitivt inte kompatibelt med att fasta.

Viktminskningen går åt rätt håll fortfarande iaf.  91 kilo och 103 centimeter midja. Yey! Nu är jag "bara" överviktig, inte sjukligt fet, enligt BMI-skalan. Bara 12 kilo kvar till vad BMI hävdar är idealvikt och 9 centimeter till en hälsosam midja. Nu är ju det bara vaga riktlinjer förvisso men alltid bra om man har nåt konkret att sikta mot. I ärlighetens namn vill jag inte försvinna helt och hållet så jag skulle tro att jag kommer vara nöjd tidigare än så. Målet är ju trots allt lite halvdiffusa att "komma i gamla kläder".

Idag var det faktiskt jobbigt. Det är fredag, en dag som mer än nåt förknippas med både en god lunch och en god middag och sen kanske lite snacks i TV-soffan på kvällen. Rent mentalt känns det jobbigt att veta att allt sånt uteblir.

Inga större nyheter annars. Vikt och buk fortsätter att minska, 92 kilo och 105 centimeter midja.

Nu börjar faktiskt mat ta upp mer tankar men fortfarande är det inte speciellt störande. Jag undrar när det ska börja bli riktigt jobbigt? Inga andra komplikationer att tala om faktiskt, tror jag hört för många skräckhistorier om fasta helt enkelt.

Vågen säger 92,5 kilo i alla fall och magen är på 107 centimeter. Rätt håll med stormsteg.

Nu börjar jag faktiskt känna mig lite hungrig och tankarna kretsar marginellt mer runt mat. Behovet av att pissa har också ökat radikalt. Ändå måste jag säga att det är långt under förväntan.

Jag trodde att jag vid det här laget skulle dagdrömma om hamburgare och pizza eller försöka ta en tugga av katten. Än så länge är det inte ens nära...
Mina förväntningar var att det skulle vara lite mer som att sluta med nikotin vilket jag försökt ett antal gånger med humörsvängningar, koncentrationssvårigheter, ilamående och huvudvärk som följd. För att inte tala om det ständiga suuuget. Jämfört med det är detta ingenting.

Däremot så zappade "mitt hjärtas sol" runt på tv´n och stannade på "Den nakna kocken" samtidigt som hon frågade, utan nån som helst ironi, om jag ville se det eller om hon skulle zappa vidare. Hahaha! Man ska nog inte utmana ödet.

Hur som helst, midjan mäter 108 centimeter och vågen säger knappa 94 kilo. Det går helt klart åt rätt håll, om den här takten håller i sig länge till tror jag att jag ger mig tidigare än tänkt. Tanken var ju 30-40 dagar men då räknade jag med en genomsnittlig viktminskning av 0,5 kilo per dygn dvs. 15-20 kilo maximalt. Tappar jag mer per dygn innebär det mao. att det blir färre dygn att fasta. Målet är ju att kunna knyta skorna och ta sig i gamla kläder, inte se ut som att jag semestrat i Auschwitz.

Rimligtvis kommer ju viktminskningen per dygn att avta ju längre jag fastar men jag hade ändå inte förutsett att det skulle vara så drastiskt i början. Antar att det, som med så mycket annat, är individuellt och svårt att förutse när man aldrig gjort det förut. Sen tidigare vet jag ju också att min kropp gärna både tappar och tar upp vikt fortare än vad som kan anses vara normalt. Vid toppnoteringen 103 kilo gick jag ner till 72kilo på mindre än sex månader. När jag var och touchade hundringen igen för några veckor sedan gick jag tydligen ner 4kilo vid blotta tanken på att jag skulle göra slag i saken och fasta. Åt andra hållet sopade jag på mig 18 kilo på två månader för några år sedan. Tappade 16 av de kilona lika fort varav nio av dem på en enda vecka. Utan en tanke på att banta eller lägga om kost dessutom. Min äldsta lillebror klagade högljutt om hur orättvist livet var med utdelningen av gener.

Jag vet även att jag inte är ensam om det. Både min morbror och min mor har samma goda/dåliga förutsättningar även om min mor inte äter skräp i samma utsträckning som jag och min morbror vilket jag tror är orsaken till att man så sällan sett henne lägga på sig vikt, bara tappa den. Även deras far, min morfar (duh!), är en jojobantare av rang som jag under hela min uppväxt sett gå upp och ner i stora vikthopp. Det är föv. han som inspirerat till att just fasta eftersom jag minns från när jag var liten och min morfar hade en jättemage och sen helt plötsligt försvann han nästan efter en 40 dagars fasta. En kvalificerad gissning säger att det är därifrån vi fått de genetiska förutsättningarna från första början. Antagligen bra om man skulle vilja gå i ide över vintern. Lägga på sig 30 kilo på hösten och sen leva på dem fram till våren. Säkert jättebra för hjärtat också... eller inte.

Imorgon är en annan dag.

Än så länge är det inte så illa som jag trodde. Har varit lite trött och lite sugen på mat men inget farligt alls.
Kom att tänka på att jag faktiskt alltid haft väldigt milda hungerkänslor. Ibland har jag trott mig vara hungrig men det har oftast bara varit blodsockerfall. Brukar normalt sett inte känna mig hungrig förrän jag börjar äta men då kan jag som bekant äta en hel ko bara man tar bort horn och svans.

Vid närmare eftertanke så har jag nog haft det så sen jag var liten. Kan komma på flera tillfällen då jag glömt bort att äta en hel dag och sen käkat upp en hel långfranska och en liter mjölk som kvällsfika.
Hur som helst så gör den här förmågan troligen att det här blir lite enklare.

Lite saltsug har jag dock känt av så jag gjorde lite grönsaksbuljong till lunch och det gjorde susen. För tillfället sitter jag och läppjar på en mugg grönt thé och filosoferar över om det är så att man blir blåst av thé-tillverkarna som hävdar att det ska smaka ditten eller datten när det i själva verket mest smakar kokt papper? Ett fall för Plus kanske? "Är det så här det ska va? Är det så? Är det så?"

Hur som helst så har jag, mot vad jag faktiskt trodde på när jag gjorde research om viktnedgångsfasta, tappat lite mer än ett kilo det första dygnet. Troligtvis mest vätska. Bra motivation i vilket fall. 95kg alltså men bukomfånget är detsamma fortfarande, inte så mycket vätska i bukvävnaden kanske?

Nåväl, bara att blicka framåt mot dag tre.

Verkar ha problem med att publicera inlägg... En aning irriterande att ligga en dag efter med inläggen.

En relativt händelselös dag med inte jättemycket sug efter mat även om det blixtrat till några gånger men det har inte varit ständiga funderingar över mat. Alltid något.

Möjligen har jag känt mig lite trött men inte värre än vanligt, man blir trött när man inte sover så mycket, konstigare än så är det nog inte. Får se hur illa kaffesuget kommer att bli, det är vad som oroar mig mest just nu i alla fall.

Bukomfånget ligger på 109 centimeter och vikten på morgonen var 96kg. Grovt räknat så säger man att ett midjemått över 102 centimeter på en normalstor karl är liktydigt med en allvarlig risk för diabetes typ 2, högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdomar. Optimalt är att ligga under 94 centimeter.
Mitt BMI (som förvisso är en fullständigt opålitlig måttskala men jag använder den för att åtminstone få en fingervisning om vart det barkar) är på fantastiska 31,3 vilket är lika med fetma deluxe och jag tror nog det stämmer i mitt fall.

Utifrån BMI-skalan skulle min optimala vikt vara 76 kilo. Jag tror att min trivselvikt bör vara några kilo till men vi kan konstatera att 96kg i strumplästen på morgonen är mer än vad som är optimalt om extravikten sitter som fläsk runt midjan istället för i stora muskler.

När man fastar för att sluta vara ett mysigt fetto men inte gör det hardcore som Jesus och övriga hårdingar från den gamla onda tiden som praktiserade religiös fasta på enbart vatten är det viktigt att försöka dricka juicer och andra vätskor som tillför näring och vitaminer mot tandlossningen.
En första ögonöppnare för mig har varit att slå ihjäl myten om att halvfabrikat är dyrare än hemkört.

Glad i hågen rultade det blivande ickefettot iväg till Ica Maxi och fyllde en kundvagn med frukter och en juicepress i äkta plast för att göra färskpressad juice och spara några kronor i processen. Ack så han bedrog sig. Vid närmare genomgång med miniräknaren efter en timme av att ha pressat apelsiner kan kallt konstateras att den dyraste färskpressade färdigjuicen kostar 29:-/liter men min hempressade juice på Icas billigaste apelsiner kostade 35:-/liter och då har jag inte räknat in varken arbetet eller juicepressen för 49,90:-.

Kontentan av dag ett är alltså, färskpressad juice är dyr men hempressad juice är dyrare och än så länge känns det rätt ok att inte äta.

Så då är det slutligen dags då. Tanken har funnits länge men nu har jag slutligen fått nog.

Jag har alltid trivts bra med att inte vara en spinkis och har alltid haft en ganska låg förståelse för bantare men på senare tid har jag börjat se nackdelarna av att vara ett förstaklassens fetto.
Magen är i vägen hela tiden, den enda riktigt bekväma ställningen är halvliggandes för ligger jag ner helt trycker svullomagen ihop lungorna så man blir andfådd och så måste man lägga sig på sidan men då får man slagsida och trillar framåt av vikten. Epitomet av o-kul helt enkelt, att inte vara bekväm i sin kropp längre...

Vidare så har man inga kläder som passar längre eftersom man inte alltid sett ut så här utan det är nåt som eskalerat de senaste åren och köpa en helt ny garderob är väl... inte min grej. Diplomatiskt uttryckt.

Att ta på sig skorna innebär att man kväver sig själv genom att magen trycks upp i lungorna. Alla byxor med stel midja (dvs. allt utom mjukisbrallor) skär in och ger skavsår. Un-fun.

Mitt liv som tjockis har helt enkelt visat sig vara långt under förväntan så nu får det vara nog. I morgon är den första dagen i mitt nya liv utan 25-30 extra myskilon.

Hur nå dit då? Jo, en hederlig gammal fasteperiod. Bara vätska i 30-40 dar bör göra susen på mer än ett sätt.

Hur det artar sig tänkte jag redogöra för här på bloggen med en form av fasteblogg. Inte så mycket för er skull som för min egen eftersom jag misstänker att det kan bli en ganska jobbig upplevelse för nån som har ett bottenlöst hål till mage som kan ta emot kilovis av mumsig mat utan att bli obehagligt mätt. Så när jag sen börjar se tillbaka på den här perioden i mitt liv med den selektiva glömskans glansiga ögon så kan jag gå tillbaka och läsa hur verkligenheten, den som är på riktigt, såg ut.

Ville jag mörda folk från det jag steg upp tills jag la mig? Blev jag trött, fick jag ont i huvudet, hallucinerade jag om pizza och hamburgare eller var det helt enkelt en ren barnlek? Den som läser får se. Följ kampen mot buken från och med imorgon, exklusivt på Höstmörkers blogg!

Ingen kan ha missat den ofantliga och djupt tragiska katastrofen i Japan som fortfarande utvecklas till värre och värre proportioner i skrivande stund. Framförallt kärnkraftverket Fukushimas haveri förvärras timme för timme.

På aftonbladets hemsida kan man skriva kommentarer i realtid och diskutera utvecklingen i Japan och där återfinns en skrämmande stor andel sk. riskpuckon som tycker kärnkraft är det häftigaste sen Jesus och att Fukushimakatastrofen är det bästa argumentet för utbyggnad av kärnkraften sen man insåg att kolkraftverk inte var det mest miljövänliga alternativet för elproduktion. Argumentationen lyder i korthet att man nu ser hur små proportioner en så allvarlig olycka ändå får och pekar på hur fantastiskt bra säkerheten fungerar överallt annars, tex. hemma i lilla Svedala, jämfört med nämnda Fukushima.

Och jag kan inte annat än ta mig för pannan och konstatera att den sista idioten uppenbarligen inte är född än...

Det känns som att många missat den springande punkten i sammanhanget. Debatten fokuseras helt mot att det "bara" är farligt inom 30 kilometer från verken i nuläget och att worst case scenario knappast kommer att påverka mer än Japan och möjligen bitar av syd-Korea. Hallå?! Är det ingen som har läst grundskolegeografi? Och framförallt, om vi glömmer bort själva ytan, Japan är ett av världens mest tätbefolkade länder. Hur kommer den flyktingvågen att se ut om Japan och delar av syd-Korea blir en radioaktiv zon? Nästa sak som glöms bort är väder och vind. Radioaktivt nedfall far dit vinden tar det. Tjernobylkatastrofen fick den spridning den hade tack vare vindarna som förde partiklar ända till oss. Vindarna blåser ut över havet nu men om de vänder in mot Tokyo då? Det verkar ingen fatta...

Och en annan detalj som verkar gå kärnkraftsivrarna förbi är att oavsett vad som händer från och med nu så är Fukushima 1 havererat och kommer, precis som Tjernobyl, att vara centrum i en död zon minst en mansålder framåt. En härdsmälta är en härdsmälta och det är inget som är reversibelt på något vis. När det väl har hänt är det kört och det är kört för en väldigt lång tid framåt. Experterna tror på en halveringstid runt 50k år för uttjänt kärnbränsle men eftersom tekniken är förhållandevis ny (knappa 60 år är nytt och obeprövat i sammanhanget även om det låter länge) är det ingen som med säkerhet vet hur länge det kommer dröja innan området runt en total härdsmälta är säkert för levande organismer igen. Tjernobyl "firar" 25 år och fortfarande är området runt den stora betongsarkofagen farliga att vistas i. Såg att vissa förståsigpåare pratar om att man har turistresor dit men det är ju inte riktigt sant. Det finns guidade turer i området runt Tjernobylverket med det är fortfarande ingen som släpper turister in i den döda zonen. Forskare och andra med specellt tillstånd får ta sig dit på egen risk, gemene man kan få se betongsarkofagen från helikopter på väldigt långt håll...

Att det är "säkrare" reaktorbyggnader än i Tjernobyl som i princip bara var ett plåtskjul runt reaktorn har ingen betydelse för nåt annat än hur stor spridning de radioaktiva partiklarna kommer att få. Det är ändå ett väldigt stort område som blir obeboeligt. Vi kan jämföra dessa 30 kilometer runt verket mot Svenska förhållanden. Om OKG skulle ha en evakueringszon på 30 kilometer innebär det att Oskarshamn och kringliggande samhällen får utrymmas. Haveri i Forsmark skulle tömma Östhammars kommun helt. En katastrof i Ringhals skulle tömma hela Varberg och tveklöst påverka stora delar av Göteborgsområdet. Barsebäck togs ur drift 2005 men har fortfarande kärnbränsle som ligger och svalnar.
En större olycka i vilket svenskt kärnkraftverk som helst skulle i förlängningen innebära att alla får evakueras till Norrbotten. En sjua på Ines-skalan i Ringhals skulle tex. innebära att den direkta påverkan skulle sträcka sig ovanför Umeå om vi bara tittar inom landets gränser.

Och varför man tror att Sverige skulle vara bättre på att förutse säkerhetsrisker och hålla ordning på torpet än andra länder där det gått illa kan jag för mitt liv inte förstå?

Sverige har haft allvarliga tillbud med säkerhetssystemen på kärnkraftverken vid ett flertal tillfällen. Tillbud som skulle kunnat gett Tjernobyleffekter om man inte haft turen att upptäcka dem innan de behövde användas. Bla. så hade man ett så allvarligt fel på nödkylsystemen att man fick akutstänga alla reaktorer av den typen i Sverige eftersom ett användande av systemen skulle slagit ut dem och släppt kärnklyvningen i reaktorerna fritt med härdsmälta som följd. Den första av dessa reaktorer togs i drift 1972. 1992, 20(!!!) år senare, upptäckte man att nödkylsystemet inte skulle ha fungerat vid ett haveri. Jo, visst har vi koll på läget i Sverige... hrm.

Det faktum att man fortfarande inte vet vad man ska göra av det förbrukade kärnbränslet är ju också nåt som borde få folk att fundera lite extra. Vi har haft kärnkraft i Sverige sen 1950-talet men fortfarande har ingen kommit på en godtagbar lösning för slutförvaring av uttjänt bränsle som har en halveringstid på 50000 år. Fantastiskt va?
Fukushima hade ju vad de trodde var en schysst lösning med att ha uttjänt bränsle i gamla reaktorbassänger för nedkylningen som tar runt 40 år... om inte bassängerna då råkar tappa kylningen förstås.

Iofs. så förstår jag till viss del hur folk kan bli så tröga eftersom jag själv bott i den svenska kärnkraftens Mecka, Oskarshamn (ironiskt nog var Oskarshamns energi ett av de dyraste elbolagen i Sverige på den tiden, vet inte hur det ser ut nu dock). Graden av kärnkraftspropaganda man utsätts för där är ofattbar om man inte upplevt det själv. Och efter 39 år med en tickande bomb runt hörnet är folk där självklart mer än avtrubbade, visst är det så.
Men ändå, jag förstår inte hur man kan bortse från enkla fakta på det sätt som kärnkraftsvännerna gör. De kan tom. använda de bästa argumenten mot kärnkraft som delar av sin argumentation så det handlar inte om förnekelse på något vis. De är medvetna om de stora problemen men de väljer att helt enkelt bara skita i dem. Mitt favoritargument för kärnkraften är tveklöst "det finns ingen teknik idag för att lösa problemen men det kommer att finnas i framtiden". Aha! Inte nog med att kärnkraftskramarna är hjärntvättade, de är även synska! Coolt va? Sån kan man bli om man bor granne med ett kärnkraftverk. Pluspoäng för framtidstro iaf...

Fantastiskt också att man sen försöker svartmåla folk som inser allvaret som de tyska politiker som beslutat att fasa ut kärnkraften inom landets gränser. Klokt val säger jag! Populistiskt spel för gallerierna -säger kärnkraftens vänner...

Sist men inte minst måste jag få säga åt dem som skriker över att elen kommer bli så dyr om man tar bort kärnkraftverken. Är det verkligen så? För idag passar ju Vattenfall ändå alltid på att renovera kärnkraftsparken varje vinter när elförbrukningen är som högst. Så nån större skillnad lär det ju knappast bli i praktiken, eller hur?

Nä, Fukushima bör vara androm till varnagel. Fasa bort de "smutsiga bomberna" innan de gör alltför stor skada och lägg pengarna på mindre farliga och mer långsiktigt  hållbara alternativ som redan i dagsläget har tekniken för att städa efter sig själv (istället för att hoppas på att framtiden ska bära med sig science fiction-teknologi).

Ibland blir man imponerad över vilka paragrafryttare som finns inom myndigheterna. Följande är ett (lätt redigerat för att undvika onödiga utpekanden) brev jag skickat till en kommunal myndighet som handhar parkeringsböter apropå den mest idiotiska p-bot jag nånsin hört talas om. Och då har jag ändå blivit p-botad av parkeringsväktare som uppträtt på gränsen till efterblivet i sin nitiskhet. Enjoy!

"ORT 2010-10-07

Angående bestridande av parkeringsanmärkning nr:0666*****

Parkeringsanmärkningen utfärdades av parkeringsvakt  *** på Storgatan 51A i Umeå 2010-10-01 för tiden 16:40-16:47 och fordonet ******t (TAXI)och bestrids på grund av dess extrema orimlighet eftersom p-avgift erlagts med svenska kronor: 20 genom sms.

Min anställde, NN, hade parkerat i enlighet med uppsatta markeringar och vägmärken och skickat sms-avgiften till för ändamålet utsatt telefonnummer varpå 20 SEK drogs från hans kontantkort. Kort därpå hade han noterat att, vad han trodde, det sedvanliga svars-smset om att avgiften var erlagd  kom men han kontrollerade det inte eftersom han stod i en kassa för att betala.

När han sedermera kom ut till bilen igen möter han er parkeringsvakt som är i full färd med att skriva ut en p-bot. Självklart ifrågasätter han rimligheten i det hela men får ett högst nonchalant och otrevligt svar som i korthet beskriver att han har missat mellanslaget mellan parkeringszonen och registreringsnumret på bilen och därför är det inte giltigt! Då noterar han att vad han trodde var svaret om erlagd avgift i själva verket var ett påpekande om att mellanslaget saknades. Något varken han eller någon annan skulle ha antagit eftersom det inte på något sätt  frångår den normala rutinen att det dyker upp ett sms som svar på det man skickat själv...

Grunderna på varför vi då bestrider parkeringsanmärkningen är alltså följande:

1.       Parkeringsavgiften var erlagd till fullo eftersom 20SEK dragits från kontantkortet och har inte till dags dato återbetalats på något vis.

2.       Uppenbarligen kände er parkeringsvakt till vilken bil det gällde eftersom hon direkt kunde förklara att felet var det saknade mellanslaget i smset istället för att helt och hållet hävda att avgiften bara inte var erlagd.

3.       Att man skulle få en parkeringsanmärkning över en sån petitess när man i själva verket försökt att följa rådande regler till punkt och pricka är ju fullständigt absurt och allt igenom kontraproduktivt i sammanhanget då det endast tjänar till att öka allmänhetens förakt gentemot parkeringsvakter och parkeringsbestämmelser! Det är ju som att uppmana till att felparkera eftersom man ändå kan få en parkeringsanmärkning oavsett om man betalat för sig eller inte och det kan ju rimligtvis inte vara myndighetens avsikt?

Vidare skulle jag också uppskatta att ni påpekar åt parkeringsvakt nr:*** att ett lite trevligare bemötande gentemot människor i hennes yrkesmässiga vardag  troligen skulle underlätta inte bara hennes utan alla parkeringsväktares värv då ett otrevligt och övernitiskt  bemötande bara ytterligare späder på allmänhetens ovilja gentemot yrkeskåren som helhet. Alla har vi ett jobb att utföra men det finns ingen orsak till att inte sköta det på ett snyggt sätt så långt det är möjligt.

Då betalning av parkeringsanmärkningen redan skett enligt uppmaning så skall beloppet 350SEK återbetalas till konto i Swedbank tillhörande NN.

 

Bifogar även en kopia av parkeringsanmärkningen för att undanröja möjligheter till missförstånd.

Med Vänliga Hälsningar                                  Höstmörker, Styrelseordförande, NN AB"

1991 var jag tio år gammal och redan hyfsat intresserad av politik. Då var partiet på allas läppar "Greven och Betjäntens" lilla missnöjesprojekt Ny Demokrati som gick till val på att vilja vända upp och ner på den politiska bilden som rådde i Sverige då. Bla. förespråkade de en skärpt invandringspolitik inte helt olik den som Sverigedemokraterna vill föra idag. Med 6,7 procent av rösterna tog de sig in i riksdagen på bekostnad av miljöpartiet som blev det första partiet att åka ur riksdagen på 70 år. Resultatet blev en form av politisk cirkus där Bert och Ian spelade Allan och i slutändan inte åstadkom något av vikt alls. Det var föv. en borgerlig regering då också under ledning av Carl Bildt som vid regeringsskiftet 1994 lämnade Sverige i sämre skick än det varit på länge tack vare den dåliga effekten en borgerlig politik alltid har på ett lands långsiktiga ekonomi. Ny Demokrati fick endast 1,4 procent av rösterna i valet 1994 och har sen dess inte synts till i riksdagen igen.

Nu sitter Sverige i en politiskt dålig sits där man har gett ett brunskjorteparti plats i riksdagen igen.
Troligen mycket pga. att media och politiker hanterat situationen fel. Censur är aldrig rätt väg att gå. Så enkelt är det. Man borde ha mött dem i ordentliga öppna debatter istället och gett dem repet att hänga sig själva i.

För säga vad man vill om de som röstat brunt men jag tror faktiskt att de flesta av dem inte är såna som på fullt allvar tyckte att Hitler hade en bra grej på gång. Många är troligen unga och har ingen koll på vad SD egentligen står för och ser dem mest som ett martyrparti som alla spottar på. En del av deras väljare är antagligen främst missnöjda med de andra partiernas politik snarare än nöjda med Sverigedemokraternas politik som egentligen bara handlar om en enda fråga nämligen att minska invandringen med 90% (och de som fortfarande hävdar att de inte är främlingsfientliga efter att ha hört Jimmy Åkessons uttalanden efter valvakan bör ju tvätta öronen en gång till).

Vi som var med(vetna) 1994 minns att det inte gick speciellt bra för Sverige med både borgerlig regering och främligsfientliga vågmästare i tre år som var brukligt då. Efter valet var sossarna tillbaka vid rodret tillsammans med miljöfascisterna och partiet som bestod av folk som "aldrigvaritkommunistertrotsattdevarittillSovjetunionenpåflerastudiebesök" som ivriga sidekicks. Ut åkte Ny Demokrati med en skräll och många medlemmar och anhängare sökte sig till andra partier som tex.  Sverigedemokraterna.

Då (1991) som nu höll Sverige på att ta sig ur en djup ekonomisk kris med hög arbetslöshet och ett växande missnöje med sakernas tillstånd som troligen banade väg för ett sånt parti som Ny Demokrati som slog an rätt strängar hos väljarna. Ska man se det ur ett globalt och större historiskt perspektiv så har den typen av omständigheter ofta banat väg för extremister som lovat ändring av rådande ordning. Mest känt i såna sammanhang torde väl vara när Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei gick till det tyska riksdagsvalet 1932 med löften om att få ordning på massarbetslösheten, åtgärda orättvisorna i kapitulationsvillkoren efter första världskriget och blev största parti med 37,3 procent, något de inte lyckats med under valet 1930 då de valdes in i riksdagen men då bara som näst största parti.

Även andra europeiska länder har också släppt in brunskjortor i regeringen och i allmänhet har det varit som ett uttryck för väljarnas missnöje med de etablerade partiernas politik. En syndabock är alltid bra att ha och det funkar alltid att vädja till människans lägsta instinkter och då främst den inbyggda rädslan för och misstänksamheten gentemot främlingar. Sen är det ju heller inte speciellt långsökt att folk ifrågasätter att man ska föda och ge jobb åt utomstående när de infödda har dåligt med pengar och arbete som det är. Inte för att det är så det funkar men retoriken är simpel nog för att framstå som fullständigt logisk och tilltala mindre upplysta individer med rösträtt.

Dock tycker man ju att i ett Sverige som just genomgått en mandatperiod med borgerligt skräckvälde borde nöja sig med att sparka ut Reinfeldt och hans pack men med ett så misslyckat alliansförsök som den rödgröna röran stod för kändes väl inte heller det helt naturligt.
Att sossarna lierade sig med dels ett parti styrt av en obstinat "jag gör väl som jag vill"-tomte och ett annat parti som tyckte att det var en god idé att gå till val på att pissa på i princip samtliga väljare bosatta utanför landets storstadsregioner var väl att karaktärisera såsom ett "bad career move".
Jag minns alltför väl hur jag själv svor över att valet var kört när jag såg Maria Wetterstrands smått rabiata blick mot reportern som med all rätt ifrågasatte det kloka i att ha en två kronors bensinskattehöjning som vallöfte. Ni vet den där blicken som verkligen säger "Hur vågar du ifrågasätta mig ditt inskränkta pucko?! Är du dum på riktigt eller har du gått kurs?!"?
Att de lyckades öka från förra valet till nu är på sätt och vis ett mysterium men kan antagligen förklaras på samma sätt som SD's ökning. Folk är leds på de stora partierna och flyr sina vanliga partier i en missnöjesyttring.

En vild gissning som jag tror kommer att bevisas framöver är att ökningen i fråga inte kom från väljare på landsbygden som är beroende av sina bilar för att kunna bo kvar utan från körkortslösa väljare i  storstadsregionerna. Att sossarna och vänstern lyckades tona ner  det hela till 49 öre över hela mandatperioden hjälpte kanske lite också men ändå?! Det var bland det sämsta drag jag sett i en valrörelse sen Mona Sahlin köpte toblerone med fel kontokort. Och då var Sahlin-affären ändå nåt som slår en tia på den femgradiga skalan för hur korkad man får vara i egenskap av politiker.

Hade inte Maria Wetterstrand varit så skrämmande övermodig hade de istället kunnat lova att införa feta subventioneringar vid köp av miljöbilar finansierat genom ordentliga skattehöjningar för alla med stora förmögenheter och årsinkomster på sjusiffriga belopp. Det hade de kunnat vinna ett val på! Men icket, nej. De ska spotta på en majoritet av de potentiella väljarna (historiskt sett är majoriteten av de röda väljarna hemmahörande i glesbygdsregionera som ju inte är kända främst för sin väl utbyggda kollektivtrafik) och istället förklara att de medelst skattesmällar ska tvinga fram en övergång till bränslesnålare bilar som folk inte har råd att köpa ändå för att pengarna de skulle sparat till handpenningen på en Toyota Prius gick åt till att mata deras gamla 240 med svindyr soppa för att de överhuvudtaget skulle ta sig till jobbet i buss och tunnelbanelöst land...

Dåligt taktiskt och ansvarslöst mot oss som hoppades på att få byta regering och slippa ha en högerextrem vågmästare i riksdagen. Fy dig Maria! Och fy dig Mona! Du kunde väntat till efter valet med att erkänna att ni skulle samarbeta med dem. Herregud! Förstår sig inte politiker på att handskas ovarsamt med sanningen längre? Jag trodde det var ett anställningskrav att man skulle veta när man ska föra pöbeln bakom ljuset och när man bör vara ärlig? Ett litet tips så här alldeles försent. Samarbetet med Miljöpartiet efter att de släppt bomben om att chockhöja bensinskatten trots att socialdemokratiska väljare av tradition bor i glesbygd och är beroende av sina bilar... Var inte det läge ni skulle varit ärliga i.

Men nu är det som det är och inget att göra åt. Man kan alltid hoppas på nyval men det är inte särskilt troligt och skulle antagligen bara gagna SD i deras martyrposition. Det bästa man kan göra är väl bara att bita ihop, hoppas på att Mona Sahlin byts ut mot någon mer trovärdig partiledare innan nästa val och att borgarna inte hinner göra så mycket skada som de lovat.

Jag håller tummarna så knogarna vitnar och somnar med vetskapen att jag gjort mitt bästa men att det inte räckte ända fram...

Idag firar vi den yngsta av mina bonusdöttrar, Jasmine. Hon passar på att begå femårsdag idag så det är baluns i Pengsjö må ni tro. Med förhoppningar om många fler år med god hälsa och mycken lycka. Hon leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!

Det är lustigt hur man påverkas av sin uppväxt, på gott och ont. Just här tänkte jag dock fokusera på det goda (nåja).

Till att börja med så har vi "trygga" ljud och lukter från barndomen.
Ni vet såna förnimmelser av de svunna tiderna innan man lärde sig fula ord såsom amortering, restskatt och platt-tv och var fullständigt obrydd om allt annat än att äta, sova, skita och leka?
Såna bekanta retningar av sinnena som kan få en att känna sig fullständigt säker och tillfreds med tillvaron när de skymtar förbi i vardagsvimlet. Ni vet säkert vad jag pratar om, det kan vara lukten av en piptobak som en älskad morfar brukade röka, doften av kokkaffe som en gammelfarmor tillredde på vedspisen när hon fick besök eller ljudet av en likadan skogstraktor som ens pappa körde när man var liten. Ofta är det ganska konstiga saker det handlar om men det får vara lukten av gödsel om det vill, det har ändå samma effekt varje gång. För en tusendels sekund är man fem år igen och sitter hopkurad i mammas trygga famn där inget kan göra en ledsen eller på något vis skada en just där och då.

Mina personliga tryckpunkter är tex. lukten av röd Prince som min pappa rökte när jag var liten. Det är egentligen en rätt obehaglig doft men när jag känner den så blir jag helt i synk med kosmos för en millisekund. Likaså blir jag lite euforisk till doften av färskt Ettans lössnus (som sticker i näsan lika mjukt och behagligt som ammoniak ungefär) som min bonusfarbror konsumerade lådvis av när han bodde en våning under oss i min barndoms glansdagar. Doften av både bensin och diesel är också tidsmaskiner jag stöter på i vardagen. Misstänker att det främst är min morfar som är orsak till det. Haha! Sist men inte minst har jag två ljud och en doft som jag vet att jag delar med min näst äldsta syster, Ishav, nämligen ljudet av volymstora och förgasarmatade detroitmotorer,  knackandet från gamla dieselmotorer och den speciella doften som ackompanjerade de sistnämnda innan man hade uppfunnit katalysatorer och annat tjafs som pajade upplevelsen. För det kan vi tacka både mor, far och morfar. "Oj, nu blev det visst raggarstyrning på Valianten!" är en fras signerad min kära bonuspappa Bråddjup som jag minns med glädje och tidigare nämnda känsla av trygghet som bara en liten knodd kan känna i sällskap av sina närmaste familjemedlemmar.

Men nu till kärnan i mina betraktelser... Vädret till ära har jag nämligen tagit tummen ur, pysslat med mina många bilar och som klimax på en perfekt dag dragit igång Stora Grå dvs. min -61 Oldsmobile Ninetyeight sport sedan för att göra ett kort namn långt. Den har fått stå i nästan två år i väntan på bättre tider eftersom jag sällan har för mycket fritid och aldrig mer pengar än att jag precis klarar mig. Självklart är det exakt de två saker som man behöver överflöd av om man ska hålla på med gamla bilar. Men nu är det gjort iaf. Och det är så fantastiskt hur det fungerar varje gång. En stadig slurk med bensin rakt ner i den enorma förgasaren och startkablar på batteriet så frustar de åtta överdimensionerade cylindrarna igång och en snart trettio år gammal, allmänt bitter och trött Höstmörker, spricker upp i ett fånigt léende och förflyttas 25 år bakåt i tiden som genom ett trollslag.

Just där i startögonblicket fladdrar det förbi minnesbilder ömsom från barndomens Valiant med raggarstyrning och den Kiruanska Berlinmuren som susar förbi utanför sidorutan i tidig skymning en sen vårkväll i hemstaden ackompanjerat av det taktfasta dunkandet från sex cylindrar på rak. Ömsom kommer bilden av en blå-flakead  instrumentbräda med "Bel Air" i kromad skrivstil och en röd Prince-doftande pappa bredvid mig som försöker säga något jag inte hör för att ljudet av den mäktiga v-åttan uppfyller mina öron helt och trollbinder mig med sitt gurglande "vloffvloffvloffvloffvloffvloffvloffvloff".

Där och då förtränger jag att vi har en borgerlig regering, att jag kör taxi fast jag egentligen hellre vill svetsa eller tatuera, att bensinen inte har kostat under tio kronor sen jag tog mitt körkort och att det finns många ondskefulla miljöfascister där ute som tror att deras Toyota Prius är mer miljövänlig än mina landsvägskryssare bara för att de delvis kör på el och därför vill pungslå mig och alla andra bilnyttjare till döds... Just i den sekunden uppnår jag nirvana hopkurad i mammas trygga famn och absolut inget bekommer mig det minsta. 

Nån timme senare vevade jag igång min dieselpråm och återigen skymtar minnen av sorglösa tider förbi där man satt i baksätet på morfars dieselpeugeot och åkte runt planlöst för att man skulle somna. Just ventilernas  metalliska knackande i kombination med doften av otillräckligt förbränd diesel och gammal motorolja är som valium för min själ och jag måste ständigt ifrågasätta mitt eget omdöme som har dessa ungdomens källor ståendes på min egen tomt utan att utnyttja dem i den utsträckning de förtjänar.

Nåt annat som också förflyttar mig bakåt i tiden är tyvärr tråkiga nyheter men tack och lov inget som miljöfascisterna kan straffskatta ihjäl riktigt ännu. Det jag pratar om är självklart min andra passion i livet- musik.

På kort tid har musikvärlden berövats två stora musiker alldeles för tidigt. Först Brooklyns stolthet Petrus T. Ratajczyk (mer känd som Pete Steele, frontman för Type O Negative) den 14.de april som dog av hjärtsvikt vid föga imponerande 48 års ålder och den 16:de maj "den lille mannen med stora rösten", min absolut första och största förebild vad gäller sång inom den hårda rockens skola, Ronald James Padavona (känd som Ronnie James Dio, sångare i bla. Rainbow, Black Sabbath, Dio och Heaven and Hell) som avled av magcancer vid 67 års ålder.

Två män med ett otroligt tryck i pipan fast varandras motsatser i mycket. Pete var en bit över två meter lång och sjöng med en kraftfull baryton/bas och Ronnie sjöng en minst lika kraftfull tenor trots att han med knapp nöd nådde upp till Petes midja. Ronnie var en levnadsglad skämtare som gärna drev med bla. musikerkollegan Gene Simmons så fort tillfälle gavs men Pete var en grubblare med mycket mörk galghumor som var djupt deprimerad i långa perioder och bla. la ut ett falskt meddelande om sin egen död på bandets hemsida några år innan det faktiskt var skarpt läge.

Tyvärr har det ju varit med dessa ungdomskärlekar som med bilarna. De har nyttjats för sällan på senare år men de ger mig fortfarande ett stort léende på läpparna varje gång de avlyssnas dels för att de gjorde riktigt bra musik men också för att de förknippas med lyckliga stunder från en svunnen tid. Rainbow var det första hårdrocksband jag riktigt fastnade för tack vare min fantastiska faders välsorterade skivsamling som innehöll Rainbows första alster med Ronnie James Dio på sång. Fortfarande så här 20+ år senare blir jag fullständigt golvad av trycket i låtar som Man on the silver mountain eller 16th century greensleeves. För en liten parvel som tyckte Elvis och och Carola var hårdkokt blev Rainbow ett rejält uppvaknande och öppnade dörren till en helt ny värld som har tagit mig till den plats i tillvaron som jag ockuperar idag.
Tack kära far och mor för att ni öppnade mina ögon för Rainbow, Deep Purple, Thin Lizzy och alla andra ypperliga orkestrar som gjorde sjuttiotalet värt att minnas. Hade ni inte gjort det hade jag antagligen haft vattenkammat hår, Armanikostym och lyssnat till hissmusik på extra låg volym idag.

Type O Negative med Pete i spetsen upptäckte jag helt själv genom Headbangers ball under en period i mitt liv när jag eskalerade i min musiksmak mot brutalare och brutalare akter som growlade istället för att sjunga och såsom ungar är så tyckte man självklart att allt annat var fjolligt men Type O Negative slog an en sträng inom mig ändå. Fast jag vid den tiden tyckte att all form av ren sång var för mesar så kunde jag inte annat än erkänna att Petes djuuupa basröst var helt otroligt bra och för nån som faktiskt har studerat sångteknik var det väldigt uppenbart att den här mannen visste exakt vad han pysslade med varenda gång han tog ett andetag. Och att Type O Negative aldrig behövde kulsprutesmattrande baskaggar och avgrundsgurgel för att biffa upp sin musik var så emot min dåvarande syn på bra musik att jag nästan skämdes över att erkänna hur mycket jag älskade skivor som Bloody Kisses eller October Rust. Idag är man ju lite mognare i skallen så man kan erkänna att man gillar allt från Elvis och Anastacia till Cannibal Corpse och Meshuggah men då var det något stort över att tillåta sig att gilla ett band som inte grymtade och skrek. Och det var till 90% Pete Steeles förtjänst.

Så för att hylla och minnas de fallna hjältarna har jag här grävt fram lite örongodis på youtube som ni alla kan avnjuta på extra hög volym. Lyssna och njut...

Som de flesta vet så är ju jag till yrket taxichaufför. Ett yrke som gör även de de mest öppensinnade och harmoniska personer till sämre människor av en mängd olika orsaker. Dels är det ofta väldigt långa och obekväma skift, kundkretsen tillhör i alltför många fall vad man skulle kunna kategorisera som samhällets bottenskrap (åtminstone mentalt och oftast självvalt genom överdrivet alkoholintag) och timlönen är löjligt låg. Aldrig tidigare har jag arbetat så många timmar för så lite pengar om man säger så.

Nu har ju jag aktivt tagit tag i åtminstone några av problemen i sammanhanget genom att byta både taxibolag och åkeri vilket faktiskt gjort mig mer än bara lite nöjdare och kanhända kanske även gjort mig till en lite bättre människa än jag var för två månader sedan. Tyvärr kommer jag nog aldrig att kunna återfå den godhjärtade och empatiska inställning till mänskligheten som jag hade innan jag mötte verkligheten bakom ratten i en taxi men jag är åtminstone inte längre fylld av djupt och ingrott hat mot allt och alla. Och! För första gången på ett år är jag inte arg när jag kommer hem från jobbet, jag känner att jag kompenseras lite bättre för min arbetsinsats än tidigare och mina skift har blivit mänskliga så att man kan ha ett liv utöver att bara arbeta, sova och äta 24/7. Dessutom har jag fått en mycket trivsammare chef vilket självklart är ett stort plus i kanten.

Dock finns det något i min yrkesmässiga vardag som jag inte kan påverka genom att byta arbetsgivare och det är kontakten med de fullt nyktra, (åtminstone i juridisk mening)mentalt tillräkneliga och vuxna, människor som färdas till fots eller på de apokalypsens frustande fålar som i dagligt tal kallas för cyklar. Med en liten ordlek kan vi lägga in dem i facket "Risk-puckon" dvs. människor som tar onödiga och framförallt korkade risker i sin vardag.

Det är nämligen så att jag flera gånger per arbetsdag förundras över hur genuint dumma i hela huvudet vissa är när de rör sig bland bilarna i trafiken. Mycket av denna idioti beror på den urbota genomkorkade lagen om att fotgängare har företräde mot fordon vid obevakade övergångsställen vilket får fotgängare att med dödsförakt i blicken kasta sig ut på övergångsställena utan att titta om det kanske är en bil i närheten som inte hinner bromsa för att den helt enkelt inte vet att det finns en flanör bakom den två meter höga snödrivan. Varför? Jo, för att de både kan och får göra det om man tolkar lagen väldigt frimodigt.

Om möjligt värre är sen kategorin småbarnsföräldrar med barnvagn som kastar fram sin barnvagn som en buffert mellan sig och trafiken innan de själva springer efter, återigen utan att vrida huvudet åt något håll för att förvissa sig om att de inte knuffar ut sitt ättelägg framför en lastbil.

Cyklisterna är dock de som slår flest dumhetsrekord om dagen. För cyklister har faktiskt inte företräde som fotgängare (de räknas som fordon och har alltså inte rätt att gå före bilar bara för att det finns en herr Gårman-skylt utan trafikljus i närheten). Detta verkar de flesta cyklister dock inte ha förstått utan cyklar så fort de bara mäktar med, helst utan att titta åt något håll annat än spikrakt framåt, rakt ut på övergångsställen så ofta de bara hinner och orkar. För bästa effekt ser de till att inte ha varken lysen eller reflexer som skulle kunna ge åtminstone en minimal förvarning åt den intet ont anande bilisten som får en cyklande student utsmetad över vindrutan under sin färd till jobbet.

Sist men inte minst har vi "övrigt-kategorin". Fotgängare som går i mörka kläder och utan reflexer på bilvägar i mörkret. Människor som springer ut bakom backande bilar, folk som kliver ut vid bussens främre del och rakt ut i körfältet skymda från övriga bilister av just bussen och alla andra oskyddade idioter som intet hellre verkar önska än att få sluta sina dagar som en blodig kylarprydnad åt valfritt motorfordon.

Och när jag gång efter annan tvärnitar för att rädda livhanken på alla de här nötterna som uppenbarligen inte borde få vistas utomhus utan vårdare så funderar jag vart allt gick så fel?

För när jag växte upp lärde föräldrar sina barn att man skulle titta åt båda hållen INNAN man gick över vägen. En gång om året kom det dessutom en trafikpolis till våran skola som berättade om hur viktigt det var att använda reflexer både på sina kläder och på sin cykel och att vara uppmärksam på bilarna i trafiken för, som han sa, "barn är mjuka och bilar är hårda" (om inte minnet sviker hade även barndomsidolen Bamse det som slagord ett tag?). Dessutom fick vi lära oss (främst de som åkte med skolbussen varje dag) att när man kliver ut ur bussen går man ut vid den bakre delen när man ska korsa vägen så att bilister som passerar bussen kan se en i tid och slipper köra över en för att man helt plötsligt ploppar upp som en svamp vid bussens front.

Och den devisen har jag levt efter sedan dess. För jag vet, utan att ha behövt testa, att klampar jag ut framför en bil så blir jag bara en blöt fläck i någons vindruta och hur roligt är det på en skala egentligen? Går jag ute på natten har jag reflex så att bilister ser mig innan jag är en permanent del av bilens front och cyklar jag så tittar jag mig över axeln och ger handtecken innan jag svänger. För det fick jag lära mig var ett bra och enkelt sätt att överleva ute i trafiken. För tro det eller ej, man kan faktiskt dö om man är oförsiktig i trafiken. Jag lovar, det är alldeles sant...
För får man en bil i famnen blir man kall om arslet och får träffa sankte Per alldeles för mycket i förtid. I värsta fall alltså. Har man riktigt flyt istället så överlever man och får tillbringa resten av sitt liv i en rullstol, käka genom en slang i magen och ha som största höjdpunkt på dagen när den personliga assistenten byter stomipåse. Och varför då? Jo, för att man inte klarade av att utföra den motoriskt enkla manövern att vrida på huvudet en gång åt vardera hållet. Det är oomkullrunkeliga fakta.

Så därför undrar jag bara, varför tror så många andra oskyddade trafikanter att bilar är sfäriska, har ungefär samma vikt som balsaträ, gjuts fram i silikongummi och, som pricken över i... att deras biologiska far egentligen hemlighållts av deras mödrar och lystrar till aliaset Clark Kent? För så fruktansvärt gammal är jag inte att jag är den sista av min generation som kommer ihåg trafikpolisens goda råd och lever efter dem än idag. Så kan det bara inte vara! Eller?

Undertecknad satt häromdagen och ögnade igenom kvällspressens online-varianter när mitt öga fångades av en rubrik. "Nathalie tipsar om hur man känner igen ett psyko". På nåt sätt insåg jag att det där är värt att kollas upp av rent komiska orsaker då bilden som ackompanjerade länken inte direkt antydde att det var en psykiatriutbildad människa som dolde sig bakom namnet. Jag dömde hunden efter håren helt enkelt... Och fick rätt! Ni kan se själv...


Jag skulle vilja göra några tillägg till vår aspirerande nästa "Mat-Tina/Dr Phil"s utläggning.
Jag citerar här sanningssägaren Wikipedia som hade en bra svensk översättning av mer tillförlitliga källor än Wikipedia i sig kan anses vara." Psykopati (från grekiskans psyche "själ", "liv" och pathos "lidande") är en personlighetsstörning som karaktäriseras av en brist eller total avsaknad av grundläggande sociala känslor, som medkänsla och empati. Personer som lider av psykopati är utpräglat egoistiska."

Exempel på kända psykopater är Charles Manson (sektledare/dömd massmördare), Ted Bundy (dömd seriemördare), John Wayne Gacy (dömd seriemördare och även den man som var den första att öppna den moderna rättspsykiatrins ögon för det faktum att fenomenet psykopati kunde ha en koppling till bla. seriemördare) och Dennis Rader (dömd seriemördare mest känd som BTK-mördaren) för att bara nämna ett fåtal.

Utifall Nathalie känner att hon behöver lite mer fakta för att utöka sin videoblogg om att känna igen psykon så erbjuder jag härmed min hjälp.

Och låter härmed också henne figurera som mitt första exempel på rikspuckon i vad jag tänkt mig kanske blir en hel blogg-serie då ämnet är mer eller mindre outtömligt. Enligt min egen definition: "Rikspucko (från svenskans Riks (epitet för en nationell företeelse) och pucko (idiot, korkad och eller inkompetent person) Person :er som gör sig till offentligt åtlöje över hela landet genom uttalanden och eller handlingar som kan anses vara mindre genomtänkta.

En gång i tiden läste jag faktiskt Rudolf Höss` dagbok där jag fick förklarat för mig vad hans tanke med den ökända (och tydligen stöldbegärliga) skylten som ramade in porten till dödslägret Auschwitz egentligen var. Han menade på att utifrån hans egna iakttagelser av fångarna så verkade de som hade arbeten att utföra i lägret må bättre rent psykiskt än de som inte hade något att göra. I hans mening verkade det som att arbetet gav fångarna en form av inre "frihet" trots att de var inspärrade i väntan på döden.
Så hans idé gick ut på att skylten skulle kunna vara lite peppande för de som passerade porten i boskapsvagnarna (utan fönster). Inte speciellt skärpt kille, Rudolf.

Men jag rekommenderar ändå att man läser boken. Min mor har alltid sagt att man ska vara källkritisk och just när det kommer till krig brukar det infinna sig ett stort moment 22, nämligen det faktum att historieböckerna skrivs av den som vinner kriget. Man får alltså en väldigt ensidig bild av vem som gjorde vad och vilka som var elaka och ondskefulla kontra snälla och hjältemodiga.

Rudolf fick dock möjlighet att skriva ner sin sida av saker och ting medans han väntade på sin avrättning, dömd för några av de grymmaste krigsförbrytelser som begåtts i historisk tid. Det faktum att han trots egenskapen av förlorare tilläts belysa sin sida av sakerna är också det enda som gör hans biografi intressant. Som författare var han knappast mer än medioker. Missuppfatta mig rätt, det är en bok jag rekommenderar men det är snarare pga. den lövtunna möjligheten till källkritik angående det stora kriget och tyska folkets inneboende ondska som den representerar snarare än den litterära höjdpunkten som den inte är.

För när man läser så inser man att Rudolf, som representerar en medelmåttig och führer-trogen nazist, nog inte var ond från grunden. Snarare finner man en vanlig man som just blivit abrupt väckt ur en masspsykos. Så tyngd av samvetskval över sina fruktansvärda gärningar i det tredje rikets namn att han försöker fabricera och efterkonstruera förklaringar och omständigheter för att om inte annat döva sitt samvete inför sig själv och känna sig åtminstone lite mindre vidrig i sina egna ögon även om han inte lyckas lura nån annan. Han nekar aldrig till att ha gjort det han anklagas för men han vill inte heller riktigt ta sitt fulla ansvar utan skyller ifrån sig och försöker förklara och ursäkta på de mest långsökta vis.
Se den lilla parentesen om skylten som ett bra exempel där han försöker rättfärdiga och ursäkta sina gärningar inför sig själv.

Men nog om det, det var inte veckans boktips jag tänkte förmedla här. Ni kan se ovanstående inledning som en fotnot till grundämnet som är arbete och dess påverkan på psyket. Rudolf hade nämligen en poäng med sin skylt även om den inte var adekvat i det sammanhang han åsyftade. Att ha ett jobb är bättre för psyket än att inte ha ett jobb om man är arbetsför. Något som är smärtsamt aktuellt i denna tid av lågkonjunktur. Som en parentes kan nämnas att en stor del av Hitlers politiska framgångar hade sin grund just i det att tyskarna led av en djup lågkonjunktur tack vare de höga krigsskadestånden från första världskriget. Ett gott exempel på hur djupt in i människans psyke en lågkonjunktur med hög arbetslöshet kan tränga och åsamka skada.

Något som däremot diskuteras alldeles för sällan är hur man påverkas av att ha ett arbete man inte trivs med. Kanske för att det är ett mångfacetterat problem. Möjligheten att trivas med sitt arbete bygger på så många olika faktorer. Lön, arbetsuppgifter, arbetskamrater och ledningen. Har man en oskälig lön kan man ändå trivas om man istället har roliga arbetsuppgifter och trevliga arbetskamrater. Tråkiga arbetsuppgifter och låg lön kan helt uppvägas av en bra chef och goda arbetskamrater osv.

Något som däremot aldrig kan uppvägas av något annat är en riktigt dålig chef. Kombinerar man det med dålig lön och kanske rentav lägger till pissiga arbetsuppgifter på det kan man få en mycket negativ effekt på psyket. Från att ha haft frihetskänslan och tryggheten av att ha ett arbete, en mening i tillvaron och känna sig behövd någonstans kan det bli ett mentalt fängelse istället. Något som man inte vill annat än ta sig ur och fly från.

Och då har arbetet gått från att ge mental frihet till att stjäla den och bryta ner människan istället. I det läget är det bättre att inte ha något arbete alls. Därför stör jag mig omåttligt på uttrycket "man ska vara glad att man har ett jobb i dessa tider". Det är nämligen inte otvetydigt så att ett skitjobb är bättre än inget jobb alls. Det är ofta bättre för privatekonomin, visst är det så, men det är inte bättre för psyket.

Sånt här har jag alltså suttit och funderat över mycket den senaste tiden. Jag har ju haft ynnesten att få se mig om lite i arbetslivet och testa olika varianter så att jag har en bas att jämföra mot. Jag har haft jättebra chefer, intellektuellt stimulerande arbetsuppgifter, världens bästa arbetskamrater och hög lön på ena sidan av spektrat och jag har provat på den raka motsatsen också som referens åt andra hållet. Med allt detta i bakhuvudet kom jag fram till beslutet att säga upp mig från en fast anställning med relativt hög trygghetsfaktor.

Livet är helt enkelt för kort för att sitta och vara bitter om man inte måste. Och jag har varit väldigt bitter över många saker på sista tiden så när jag fick ett erbjudande om en mer otrygg anställning men med färre faktorer att vara bitter över så tvekade jag först. En fast anställning hos en stor arbetsgivare med många långtidskontrakt som garanterar verksamheten för åratal framåt är ju tryggare än en hos en liten arbetsgivare utan garantier för sin egen fortsatta existens. Det inser ju vem som helst. Och så tänkte jag också först. Men då hade jag inte tagit med alla faktorer i beräkningen.

Efter noggrant övervägande kom jag så fram till beslutet om att inte vara kvar hos min stora, trygga arbetsgivare utan istället gå över till en liten otrygg arbetsgivare som däremot ger mig bättre och stabilare arbetstider, lite mer lön för mödan och en mer socialt kompetent chef. Och så här långt verkar det som att det enda jag lär sakna från min förra arbetsgivare är arbetskamraterna. Framtiden får utvisa om den första känslan kommer att vara bestående och om arbete kommer att ge mig frihet.