hostmorker

...tror jag kommer att bli en bra titel för mina memoarer.

För det är inte bara skönhet som ligger i betraktarens öga. Även innebörden hos ord ligger i lyssnarens öra i allra högsta grad. Något som jag blir påmind om med jämna mellanrum.

Jag är ju som bekant ganska förtjust i ljudet av min egen röst vilket innebär att jag pratar ganska mycket, ofta om sånt som är totalt meningslöst men bara för att det känns bra att motionera stämbanden så gör jag det i alla fall. Det är hur som helst inte så många som orkar lyssna hela tiden ändå så...

Att skriva tycker jag också om och ofta skriver jag nästan lika mycket som jag pratar. Ibland om meningslösheter, ibland om allvarligare saker. Oftast tänker jag bara i skrift vilket kan bli både bra och dåligt. Av det som ni läser här kan ni kallt räkna med att jag har skrivit tre gånger så mycket egentligen men aldrig publicerat det. Jag har lätt för att komma bort från ämnet och associerar ibland iväg så mycket att inte ens jag själv kan följa tråden. För att undvika att göra just det så ska jag nu gå direkt på dagens fundering. Innebörden i ord.

På en av mina armar har jag en fruktansvärt ful tatuering (ok jag har flera stycken men nu pratar vi om en specifik) som är mig väldigt kär. Ibland har jag funderat på att fixa till den så den inte ser ut som att den är gjord under ett drogrus på ett fängelse men jag brukar ändra mig rätt fort när jag börjar tänka efter. Den gjordes under en period i mitt liv när jag var väldigt nöjd med tillvaron och den gjordes av en god vän med de obefintliga kunskaperna vi hade då om hur man tatuerade. Skulle jag fixa till den av ren fåfänga känns det som att en del av magin bakom den skulle försvinna och det vill jag inte.

Tatueringen är i old school stil och föreställer en gammaldags bomb med nästan helt nedbrunnen stubin som har änglavingar. Under spektaklet sitter det en vimpel där det står BAD ASS. Symboliken är så mycket mig så jag nästan rörs till tårar och det låg mycket eftertanke bakom den. Mycket mer än det ser ut. Hahaha!

Bomben med vingarna och den nästan nedbrunna stubinen symboliserar min personlighet. Vingarna står för min fria syn på livet där jag aldrig är rädd för att pröva nya saker, flytta till nya platser eller lära känna nya intressanta personer. De symboliserar också min kärlek till frihet. Frihet att göra som jag vill utan att bry mig om vad någon annan tycker. Det är en väldigt viktig sak för mig. 

Den nästan nedbrunna stubinen på bomben står för mitt temperament där jag kan gå från fullständigt lugn och harmoni till fullt raseri på ingen tid alls. Vingarna och bomben hänger också ihop då en väldigt vanlig orsak till att jag blir arg är just när min frihet att göra som jag vill ifrågasätts. 

Stämplad på bomben är en dödskalle som sig bör, en bomb är ju ganska hälsovådlig. Vad som skiljer den här dödskallen från mängden är att den skrattar vilket också är en referens till mig som person. För jag är i normalläge ganska gladlynt och har alltid nära till ett skratt. Tills någon eller något får bomben att brisera såklart.

Slutligen har vi texten BAD ASS som är både ett konstaterande och ett internt skämt. Ungefär som när man pratar om att en person har mojo, stake eller utstrålning så har jag och en musikervän en teori om att det är viktigare att man har ett stänk av "bad ass" över sig än att man är en musikalisk virtuos när man skapar musik. Teorin grundar sig på att många av de stora musikikonerna för oss består av ganska medelmåttiga musiker. Såna som inte studerat musik eller orkat lära sig skalor utan istället tar de fram sitt instrument, kliver upp på en scen och bara är "bad ass" för hela slanten. Något som får deras musik att bli mycket kraftfullare och mer intressant än många av deras virtuosa kollegor. Motörhead, AC/DC, Slayer eller Max Cavalera för att nämna bara några exempel.

Många som har sett tatueringen hänger upp sig just på den lilla textstumpen och kommenterar den såsom töntig och/eller övertydlig. Här kommer vi in på definitionsfrågan. På svenska är ju bad ass ungefär "hårding" och där tänker många annorlunda än mig. Jag förstår deras tanke men jag håller inte med dem. Många ser en "hårding" som en sån där neandertalare som har rakat huvud, armarna täckta av stora svarta tribal-tatueringar, alldeles för många öl innanför västen och som har som sitt enda helgnöje att provocera fram slagsmål med personer som är hälften så stora som dem. De vill ju inte riskera att åka på stryk själva.

Men! Det är där jag anser att de har fel. För mig är en hårding en mentalt stark person som aldrig backar för något oavsett vad det kan få för konsekvenser. En person som vågar vara ärlig även då det är till deras nackdel. En person som är principfast. En person som aldrig ger upp oavsett hur mycket som går emot dem. Det är en riktig hårding. Ett tvättäkta bad ass. 
Den felaktiga definitionen är ju raka motsatsen, en fegis med mindervärdeskomplex som måste hävda sig själv hela tiden. En person som springer iväg med svansen mellan benen så fort nån vågar sätta sig upp emot dem och berätta att de inte är rädd för honom.

Därför kan jag ha det på min arm utan att skämmas det minsta över det. För jag är, både i mina egna ögon och andras, en riktig hårding. Jag backar aldrig för något eller någon. Jag är alltid, om än stundvis brutalt, ärlig. När jag säger något så menar jag det och man behöver inte läsa mellan raderna. Slutligen så vet jag inte hur man gör för att ge upp, jag har aldrig prövat det helt enkelt. "Det omöjliga tar bara lite längre tid" är mitt livsmotto och jag följer det fullt ut i allt jag tar mig för.

Att vara en hårding behöver inte heller utesluta att man kan vara en mjuk och snäll person som vissa verkar tro. En hårding kan vara barnkär, gråta till sorgliga filmer och ringa sin mamma på mors dag bara för att berätta hur mycket han älskar henne. Det går alldeles utmärkt även om man är en hårding för en riktig hårding vet att så fort han/hon kliver in i ett rum blir automatiskt alla andra tvåa. En hårding vet exakt hur benhård han är och behöver inte demonstrera det varje vaken minut av dygnet. För en äkta hårding är säker i sig själv och bryr sig inte om vad andra tycker ändå.

Hmm... Nu blev det mycket bad ass för hela slanten. Det var ju egentligen bara en definitionsfråga jag tänkte ta upp bland många egentligen. Men här ser vi ett exempel på hur jag kan svamla iväg. Och nu har jag inte tid att skriva mer helt enkelt. Kanske återupptar resonemanget nån annan gång.

Om inte annat så får ni läsa om det i mina memoarer.