"How long must we sing this song?"
Efter ett tag fick jag fram en text till melodin men jag förstod ändå inte vilken låt det var jag sjöng på.
"Broken bottles under childrens feet
Bodies strewn across the dead end street"
Ni vet hur irriterande det är när man har nåt "på tungan" men inte kan få fram det? Så var det medans jag sjöng samma fras om och om igen tills det slutligen släppte och jag kom på hur den fortsätter-
"But I wont heed the battle call
It puts my back up
Puts my back up against the wall
Sunday bloody sunday"!
En av världens bästa rocklåtar genom tiderna. En fruktansvärt kraftfull låt som känns djupt inombords när man hör den. Ni vet en sån där låt som känns som en riktigt saftig hårdrocksdänga med en stor vägg av förstärkare som är så hårt distade att de håller på att förångas trots att soundet i sig egentligen är väldigt soft och o-rått. Det finns några få såna låtar som kan frammana all den styrka och råa urkraft som jag älskar min brutal-metal för men utan att behöva alla dess överdrivna attribut med smattrande baskaggar, avgrundsvox och überdistade gitarrer i tusental för att skapa en kompakt ljudmatta av ren kraft!
"Sunday bloody sunday" är ett skolboksexempel på en sån låt. En virveltrumma och en stadig baskagge som ackompanjeras av en nästintill odistad gitarr och på det en mjuk, rytmisk basgång och Bonos mjuka röst på halvfart. Det borde inte funka för mig som oftast föredrar ovan nämnda attribut i kubik men det spelar ingen roll, U2 gör det omöjliga möjligt. Otroligt mäktigt!
Som om det inte vore nog har sången också ett väldigt allvarligt budskap som är precis lika angeläget idag som det var den 30 januari 1972. Ett datum mest känt som den blodiga söndagen. Beroende på humör rörs jag ibland nästan till tårar när jag lyssnar på låten och tänker på vad den faktiskt handlar om. Ibland är det ju lätt att glömma bort att även trallvänlig popmusik ofta har ett budskap och inte bara är en vacker fasad. För hur ofta sjunger man inte med i en text utan att för fem sekunder tänka igenom vad det är man sjunger egentligen? Jag gör det väldigt ofta iaf.
Men det här är en låt värd att reflektera över. Och tyvärr är nog svaret på frågan i rubriken- för tid och evighet. Världen har om möjligt bara blivit ännu mer våldsam och förtryckt av både paranoida regeringar och terrorister sen detta var en radioplåga så behovet av att sjunga den tror jag aldrig kommer försvinna. Människor kommer behöva påminnas om hur allt stundvis är på väg utför med hög fart. För även om man kan acceptera, förlåta eller bearbeta historiska övergrepp så får man aldrig någonsin glömma. För den dag man glömmer bort såna saker som kristallnatten, studenterna på himmelska fridens torg eller den blodiga söndagen i Irländska Derry riskerar man att historien får en möjlighet att upprepa sig...
det här var första gången jag grinade till denna låten. på riktigt. jag har alltid blivit rörd. men denna versionen och videon fick tårarna att strömma.. usch.
Jag har lyssnat på den här låten hur mycket som helst förra månaden, innan min mp3 gick paj.!!! Hur asbästig som helst.!
Jag kan berätta att jag är ett stort fan tack vare dig och att du en gång sade att det här är den bästa låt som någonsin skrivits. Var så klart tvungen att ta reda på hur den lät och så gick det som jag gick. Nu är jag för andra gången på väg att göra mig fattig på att få gå på deras konsert.
Hur som helst, har du sett filmen om händelsen i Derry? Vi har den, om du vill se den, den är vansinnigt bra.
Jag såg den inte på bio, men har hört att när U2:s låt spelas över eftertexterna och de så småningom tar slut och duken blir svart och endast musiken hördes, då satt många kvar och grät tills låten var slut.
