hostmorker

Den sista tiden har vi kunnat läsa i olika media om hur konstfackstudenter genomför sina examensprojekt med en aning udda medel. En student filmade sig själv när han klottrade och vandaliserade med förevändningen att det skulle vara konst. Själv tyckte jag mest det var konstigt jag.

En annan student lyckades uppträda lite konstigare än vanligt så att farbror polisen blev tvungna att  ta hand om henne och låsa in henne på ett ställe där man förvarade andra konstiga individer. Där tycker man ju att hon borde ha trivts enligt principen "lika barn leka bäst" men dagen efter fick hon komma ut igen så att hon kunde skörda frukten av sitt examensarbete. Vad det gick ut på förtalte inte tidningarna men det var ju troligen nåt konstigt.

Förra året kunde även vi här i mina trakter njuta av lite konstighet som länets kulturansvariga hade beställt från en fjärran plats. För såna konstigheter trodde man inte gick att uppbringa lokalt. Där hade man dock fel. Den lokala konstighetseliten bjöd nämligen på en helt överlägesen nivå i sammanhanget. Konststycket var nämligen att en konstnärska inför publik lättade sin blåsa ståendes mitt på golvet. Något jag trodde kategoriserades som fetishpornografi men där hade jag tydligen fel. Nåväl, hur det nu än var så ville en lokal konstnär överträffa det hela så mitt under pågående konstighet kastade han sig fram med en tillbringare och lyckades fånga upp några droppar av konstverket som han sen drack upp och utropade "det smakar konst!" inför en förbluffad skara journalister och konstälskare. Att dricka urin var ju alldeles förträffligt jättekonstigt.

Hade man kontaktat mig som konstighetskonsult så hade jag tipsat förståsipåarna om att de under vilken lördagskväll som helst hade kunnat ragga upp en del talangfulla konstnärer utanför stadens krogar för bra mycket mindre pengar än 10000 svenska riksdaler plus moms som ovan nämnda konstnärinna fick i arvode. Och det var väl hit nånstans jag ville komma.

Konst sitter liksom skönheten i betraktarens öga så det blir väldigt svårdefinierat vad som är konstigt nog för att vara verkligt konstigt. Det kan jag acceptera. Vad är konst? Det tror jag bara konstnären själv vet och det må väl få vara. Jag är såpass öppensinnad och pysslar själv med en del saker som för vissa är konst (bla. för mig själv såklart) och för andra är svammel. Jag kan även acceptera att det är så, alla har rätt till sin åsikt, så är det ju. Vad jag däremot har svårt för att acceptera är när man i überkonstighetens namn använder mina och andras skattepengar till att utöva mycket konstig konst. För ärligt talat, jag ser det konstiga i att pissa inför publik, spela galen så att man blir tvångsintagen på psyket eller slå sönder en tunnelbanevagn samtidigt som man filmar sig själv men jag ser inte det konstnärliga värdet om man kan definiera ett sånt.

Vad jag däremot ser är att konsten verkar gå från att innehålla ett konstnärligt värde till att innehålla ett chockvärde. Kanske har konsten alltid innehållit ett sådant, vad vet jag? Troligen blev både en och annan samhällsmedborgare upprörd när Picasso introducerade kubismen eller Dali lät sina klockor rinna ut i nån form av droginspirerad hallucination på sin kanvas. Konst har i alla tider både upprört och fascinerat, så är det nog. Frågan är bara, har den påverkat andra människor negativt tidigare? För i min egen lilla värld får jag för mig att konst skall vara positiv även när den är negativ. Jag ska kunna läsa ett mörkt poem om att dö och ändå glädjas över det vackra sätt man skrivit den på. Jag ska kunna finna det vackra i djupet hos en oljemålning föreställande en demon eller fascineras över detaljerna i en förvriden skulptur med det föga upplyftande namnet "ångest". Är det inte det som är konst? Och är det inte där vi hittar det konstnärliga värdet? Att man skall kunna finna kraft, inspiration och glädje genom upplevelsen av konsten?

På nåt sätt hittar jag inte det i framförallt de två första exemplena. Vari hittar jag kraft i att veta att en fullt frisk (eller möjligen inte men åtminstone en person utan behov av akut tvångsvård) människa lurar sig till att bli omhändertagen av poliser som kanske kunde räddat ett liv någon annanstans?
Vart är glädjen i vetskapen om att hon dessutom tagit upp en vårdplats i vår redan pressade psykvård? En plats som kanske kunde upplåtits åt någon verkligt sjuk som istället legat hemma med sin ångest eller till och med tagit sitt eget liv för att den inte fick samma vård som simulanten lurade till sig.
Var hittar jag inspiration i att veta om att en tunnelbanevagn vandaliserats och därmed behöver rustas upp för skattepengar som kanske kunde gått till något annat istället? Kanske kunde man ha förbättrat arbetsmiljön för en tunneltågsförare istället?

Och faktiskt, även om det inte i samma grad slår på någon annan (utom den underbetalda städerskan som får svabba golvet med klorin efteråt) så finner jag inte nåt konstnärligt värde i att pissa offentligt heller. Jag försökte i det öppna sinnets helgade namn finna nån form av viktigt budskap i det hela och trodde mig ha funnit det. Hon stod ju upp när hon gjorde det! "Såklart!" tänkte jag. "Det handlar ju om kvinnlig frigörelse!"
Jo just det... När jag sedermera läste mer detaljerat så framgick det att konstinstallationen avslutades med att hon torkade upp efter sig med en trasa. Så mycket för att vända på könsrollerna... Hur hon tänkte själv vet jag inte men i mina ögon försvann allt i och med att hon städade efter sig. Hade hon velat vända på könsrollerna hade hon låtit en karlakarl i förkläde städa upp efteråt. Tycker jag iaf. men hur som helst fann jag inget konstnärligt värde i det, bara en kostnad utan kulturell vinst för kommunen och därmed dess skattebetalare.

Ett annat fenomen som slagit mig är också det faktum att humor av idag inte är vad den varit. Den har blivit rå och elak istället för rolig. Inget är längre heligt på nåt sätt. Chockvärde är den springande punkten. Syns du inte finns du inte så ståuppkomikerna försöker överträffa varandra i elakheter, rasism, svineri och allmänt effektsökeri. Och jag ska erkänna att jag skrattar åt det rent spontant. Men i efterhand blir jag upprörd över mig själv. Bla. skrattade jag åt en kvinna på TV som i princip byggt upp hela sitt ståupp-gig på att håna publiken på de mest vidriga vis. Men i efterhand slog det mig, om jag hade suttit där och hon hade dragit den typen av skämt om någon i mitt sällskap hade jag troligtvis helt sonika bara klängt upp på scenen och slagit henne med mikrofonen tills hon krupit av scenen. I tyskland hade hon dessutom fått sitta på kåken då många av hennes påhopp var av grovt rasistisk natur. Men vi som publik accepterar det hela eftersom det är kultur eller konst. Konstigt det där.


Då uppstår ju också frågan. Kan man rättfärdiga vad för dårskap som helst genom att kalla det för konst? Blir vad som helst tillåtet för att det ligger under kulturens skyddande vingar?
Jag tycker att det inte borde vara så. Man ska inte kunna rättfärdiga vad som helst i konstens eller kulturens namn. Allt är inte ok bara för att man lägger in det i ett speciellt fack för normalt sett förkastliga saker som ändå får dispens under rätt omständigheter. En höna blir inte en gris för att man låter den picka i svinstian helt enkelt.

Och om vi stillatigande sitter och accepterar konstfackstudenternas nuvarande tilltag för att det är konst, vad blir då nästa steg? Vad gör nästa års avgångselever för att toppa sina föregångare? Går de ut i Stockholm om nätterna och slår ihjäl uteliggare samtidigt som de filmar? Går de ut och bränner ner slumkvarter för att få dit ambulans och brandkår? Kommer de att filma sig själva när de skjuter heroin?

Vad kan de tänkas göra för att behålla chockvärdet i konsten? För publiken blir avtrubbad, accepterar vi det här nu kommer ingen höja ett ögonbryn om samma sak händer nästa år, det är gårdagens nyheter. Och framförallt, eftersom det är konst och kultur så är det ok. Så vad nästa års konststudenter och ståuppkomiker ska hitta på för att höja sig över mängden det är litegrann upp till oss och hur mycket vi är villiga att tolerera i konstens och kulturens namn.

Tänk på det nästa gång ni konsumerar kultur...