hostmorker

Sådärja, då satt man här igen. En stund iaf. För som min kära mor kommenterade så är det ju på det viset att om jag inte har tid att skriva här så betyder det ju att jag gör nåt annat, antagligen viktigare, istället. Hur man än vrider och vänder på det hela så är ju bloggandet något jag gör som en form av hobby och det, som man säger, "föder inga barn".

Orsaken till att jag inte haft så mycket tid till sånt här är som ni säkert förstått just det att jag varit upptagen med att skaffa mig en Taxiförarlegitimation. Bland allt annat som jag roar och o-roar mig med. I torsdags eftermiddag gick det också vägen till slut så nu sitter jag bara och väntar på att få brev från Transportstyrelsen om att de vill ha in en signerad idolbild på mig och en bunt pengar.

Det var dock ingen dans på rosor ska jag medge. Det var mycket info att ta in på mycket kort tid samtidigt som jag har jobbat heltid och pluggat Umeå stadskarta och jägarexamen parallellt. Jantelagen kan gå och självdö i nåt hörn nånstans för jag är faktiskt stolt över mig själv. Det här gjorde jag riktigt bra och närhelst jag nån gång känner att tillvaron rör sig trögt av nån orsak så ska jag tänka tillbaka på den här tiden, ge mig själv en klapp på axeln och säga: Ingen fara! Det löser sig, du tog ju taxikortet, eller hur?

Den stora nackdelen med det här är att det har prövat mina redan slitna finanser men eftersom jag vet att med det här får jag jobba, utan det får jag gå på a-kassa så har valet varit lätt. Pröjsa och le som en fotomodell. Bland annat mindre akut och nödvändigt jag kunde köpt för pengarna var inträdet till den lokala hårdrocksfestivalen House of Metal nästa helg.

Jag gillar hårdrocksfestivaler skarpt och de är lite av höjdpunkterna på mina somrar då jag hellre snubblar runt på en leråker i hällregn skrikandes på valfri Motörhead-låt tillsammans med 80 000 hårdrocks- bröder och systrar än jag åker till Thailand och bygger upp en stadig släng av hudcancer vid en swimming-pöl på min semester. Att säga att jag lever för hårdrocksfestivalerna är nog att ta i men det är definitivt till stor hjälp att se fram emot dem när jag kämpar mig igenom Kaamos om vintrarna.



Dock är det ju så att finanskrisen slog till och gjorde mig arbetslös från den 31:a mars. Ett datum som först och främst är en vågbrytare för semesterdagarna som man tjänar ihop under året. Från och med 1:a april börjar man tjäna ihop för nästa semester. Jag har hamnat i denna skymningszon tidigare och vet att om jag börjar på ett nytt arbete första april eller senare så har jag ingen intjänad semester hos den nya arbetsgivaren förrän året därpå. Att "låna" semester som vissa företag erbjuder har jag aldrig sett som ett alternativ heller då det faktiskt händer att livet gör en u-sväng nånstans som gör att man kanske inte blir kvar hos den arbetsgivaren fram till pension. Må det vara finanskriser, personliga motsättningar med arbetsgivaren, sjukdom eller vad som helst. Och då vill jag ha möjligheten att bara ta mitt pick och pack och dra utan att behöva känna att jag måste gräva fram pengar till att betala tillbaka den lånade semestern som i regel inte avskrivs förrän efter fem år. Fem år är längre än jag någonsin varit kvar på samma heltidsjobb. Mitt medel ligger nog runt 18 månader snarare.

Alltså var det andra jag tänkte på när varslet kom (det första var, har jag råd att bo kvar i huset?) att "jaha, då kan jag skrota min planerade festivalsommar direkt då." Låt mig förklara hur jag tänkte där. Eftersom det självklara svaret på fråga ett var: "det löser sig eftersom jag skaffar ett annat jobb". så slog det mig att jag då inte skulle ha nån betald semester som så många gånger tidigare. Jag jämför alltså inte en förlorad semester med att bli arbetslös, det var bara det att jag inte hade för avsikt att bli arbetslös. 
Hur som helst så var det faktiskt en aning ledsamt då jag brukar börja planera och se fram emot festivalerna ungefär samtidigt som jag kommer hem från dem och nu var det bortkastat eftersom jag inte skulle ha nån semester 2009. Lösningen på det såg jag som att jag istället skulle passa på att bevista en massa musikevenemang nu i vår med största höjdpunkt just House of Metal här i Umeå. Det blir ingen lera och inget tältande men det blir två dygn av hårdrock och jag får träffa en massa polare som rest hit för ändamålet. Det fick duga helt enkelt när jag inte kan åka till Sweden Rock Festival eller Wacken Open Air i Tyskland.



Sen dök möjligheten till taxijobbet upp med årets sämsta timing och jag fick inse att jag fick välja, House of Metal eller vägverkets provavgifter. All work and no fun eller play now, pay later. Ni som känner mig vet att jag inte tvekade onödigt länge. 10000 vuxenpoäng till mig! Men då tänkte jag att jag kanske kunde få ihop till inträdet ändå genom att fixa lite kroppskonst som jag nu faktiskt har tid att göra eftersom taxikortet nu är taget. Briljant idé och jodå, nog skulle jag med minsta möjliga marginal hinna fixa det nu under helgen.

Men som vi vet är man ju född i uppförsbacke. Med kronisk motvind. Varför skulle det få vara lätt? Murphy har ju en fast bokad husvagnsparkering året om på min gård så han aldrig ska missa ett tillfälle att försura min tillvaro. Bara för att jag kände för att unna mig nåt litet som belöning för att jag faktiskt nött mig till taxikortet trots att oddsen var emot mig. Bara därför inträffar det som bara inte inträffar. Sånt som bara inte händer. Eller ja, sånt händer bara inte för andra. Hemma hos mig är det mer av vardagsslentrian känns det som ibland.

Ni är fortfarande med va? Jag har fixat taxikort och därmed försakat biljetten som jag innerligt gärna ville ha för att kompensera att jag inte får nån musiksemester i år men det finns en liten möjlighet kvar för att jag ändå ska kunna gå och det är att jag under helgen hinner få ihop pengarna. Nu tycker nån att jag väl kunde ha lånat pengarna, det är ju ändå lön snart? Enkelt uttryckt är det mot mina principer att låna pengar till nöjen, det gör man bara inte. Man arbetar ihop dem själv eller sitter hemma och surar, inga andra alternativ är tillgängliga när det gäller nöjen.

Men hur som helst så visade det sig att jag hade en stadig pungspark kvar att inkassera från Murphy. När jag kom hem från läkarundersökningen som var det sista steget mot Taxikortet hade det blivit fruktansvärt kallt hemma i byn. När jag kom in insåg jag att huset höll på att frysa ihop vilket jag tyckte var underligt. Även om pannan slocknat, vilket den gärna gör vid väldigt tvära kast i yttertemperaturen, så har jag en elpatron som går in och håller huset över frysning om tempen sjunker för lågt. Problemet visade sig vara att det gått en bunt med säkringar, bla. till elpatronen och husets huvudsäkringar. Jag bytte alla proppar eftersom jag antog att det bara var det att elpatronen överbelastats när det blev så tvärkallt och sen slog jag på huvudströmmen igen vilket gav en magnifik uppvisning från proppskåpet. Nyårsafton är en bra liknelse för det brann säkringar så det stod härliga till. Då drog jag ut alla elförbrukare i kåken, slog av elpatronen och allt sånt och provade igen med samma resultat. Något som jag inte kunde påverka genom att slå av en kontakt eller dra ur en sladd hade alltså kortslutit nåt som var säkrat tillsammans med huvudmatningen till kåken. O-bra för att uttrycka sig väldigt milt.

I vilket fall så hade jag iaf. lyckan av att just de faser som påverkade kyl, frys och värmepannan var hela så jag har haft värme i huset och kyla åt maten plus att jag haft lyse i några enstaka rum i huset. Ännu turligare är att jag har en vän som är behörig elektriker och inte nog med det, han har en gammal jänkare med bromsproblem och turligt nog så är ju det min expertis. Tjänster och gentjänster "is teh shit". Nåväl, en isärplockad elcentral senare kunde vi konstatera att vi hittat kortslutningen. Vi kopplade bort den matningen och allt fungerade igen. Orsaken till kortslutningen var dock högst oklar så vi gick ut för att se vad som felade. Och det här är nästan för otroligt. På utsidan av huset gick matningen som kortat och mot ytterväggen stod två stuprännor som blivit över från nån renovering uppställda. Dessa rännor har alltså stått mot den väggen så länge jag ägt huset och antagligen mycket längre än så också. Det har liksom aldrig funnits nån orsak att flytta dem då de är över och dessutom för långa för att förvaras inomhus. Så de har stått mot väggen i godan ro. Fram tills nämnda köldknäpp då, som vi kunde klura ut det, tjälen höjt marknivån högst försvarbart så att rännorna glidit upp längs väggen tills de stött på matarkabeln och slutligen kapat den. Notera att detta inte är den första köldknäppen som varit här heller och uttaget som matningen ledde till har jag använt på regelbunden basis utan problem så länge jag haft huset. En sån grej händer helt enkelt inte, andra än mig alltså.

Nåja, slutet gott allting gott kan tyckas. Jag är skyldig en bromsrenovering till våren vilket är en mer än skälig taxa för det jobb som utförts och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har goda vänner med användbara yrkeskompetenser.
Tyvärr gjorde ju det här att jag inte hunnit slita ihop till pengarna jag behövde för att kunna få mig lite levande hårdrock till livs. Hela helgen gick till att leta elfel istället och jag hade precis förlikat mig med att mitt öde inte var att bevista några hårdrocksfestivaler alls under 2009. Kategoriseras in under "veckans I-landsprolem" förvisso men lite ledsen var jag nog ändå trots allt.

Så just när jag konstaterat att det var kört, alla tåg hade gått och jag stod kvar på perrongen och vinkade eftersom jag inte hade råd att lösa biljett fick jag ett sms från en av mina bästa vänner som var införstådd i mitt trångmål. Det stod "Ring NN direkt, han har en friplåt till House of Metal som du skulle få om du ringer honom direkt!". Så det gjorde jag och jodå, jag fick den. Jag får gå på festival. När jag förstod det så släppte plötsligt allt för mig.

I flera månader har jag gått på högspänn för all skit på jobbet, oroat mig för framtiden, grämt mig över att jag varit sjuk så länge, pluggat teori istället för att sova, snurrat runt i Umeå med bilen mil efter mil för att öva in en korrekt körteknik, nånstans även klämt in jägarexamenspluggandet och i allmänhet varit ett vrak som gått på adrenalin och kaffe och som grädde på moset så havererar huset och allt sånt onödigt bara för att toppa av allt lite snitsigt.
 
Men jag har gjort som vanligt, tagit det med en klackspark och tänkt på hur stolt jag ska vara över mig själv när det är maj, allt svammel på mitt nuvarande jobb är någon annans problem, jag kör taxi, är rehabiliterad från min arbetsskada, har klarat av min jägarexamen och allt trots  den mesta motståndets lag som har förföljt mig på sistone. För mitt motto är ju som vanligt att det omöjliga bara tar lite längre tid. Att jag inte skulle hitta ett nytt jobb eller att jag inte skulle klara av taxibehörigheten eller jägarexamen har aldrig varit ett alternativ. Jag kommer att klara av det och så är det bara. Men hur som helst så har det tydligen, trots min hakuna matata-attityd, varit väldigt stressande även om jag inte erkänt det för mig själv.

För när jag lagt på telefonen och fått veta att jag trots allt skulle få se levande hårdrock på hemmaplan ändå så stod jag en stund och bara tittade på telefonen som om jag inte kände igen den och sen började jag bara gråta och skratta hysteriskt. Det var som att dra ur badkarspluggen för all stress jag byggt upp ända sedan jag kom tillbaka från semestern. Slurp! sa det bara så kom allt på en gång. För denna lilla trivialitet. Jag har nog gått på högvarv lite för länge.

Men oj så stolt jag ska vara över mig själv till sommaren när allt det här är över och jag kan andas ut igen...