En hyllning till världens bästa morföräldrar.
Min mormor och morfar alltså. Är inte de världens bästa morföräldrar så vet jag inte vilka som skulle vara det. I min egen lilla värld (där jag känner alla och känner mig trygg) är de bäst iaf. sen får ni andra tycka precis vad ni vill.
Under hela mitt vuxna liv har de alltid funnits till hands när det har krisat ihop sig för mig (ja, för alla sina barn och barnbarn faktiskt men nu är det min personliga hyllning vi håller på med, de andra får skriva en egen om de vill). Man har aldrig behövt be om hjälp, de har bara kommit med den när den behövts som allra bäst. Och tro mig, jag är en svår person att hjälpa för jag ber endast om hjälp när det verkligen, verkligen är totalkört. När smöret är sålt, pengarna stulna, vägen hem från marknaden (där man sålt smöret) har regnat bort i århundradets värsta storm och man är nästan helt ihjälfrusen kanske, notera det kanske, jag under pistolhot mumlar fram nåt om att "det här kanske inte gick helt glimrande, jag kanske eventuellt skulle möjligen behöva yttepyttelite hjälp". Antagligen bottnar det i nåt så dumt som stolthet men jag har alltid lagt en mycket stor vikt vid att jag klarar mig själv även om det ibland är riktigt tufft. Dock är det ju inte alltid så att man bara klarar sig genom Deus ex machina eller ren envishet utan ibland går det bara inte. Det är där mina morföräldrar brukar kliva in och rädda dagen.
Jag är ju som bekant envisare än döden och att be om hjälp är ju nästan samma sak som att ge upp vilket jag inte gör oavsett vad. Och det vet min mormor och morfar om. Så de frågar inte om jag vill ha hjälp, de bara hjälper till ändå. Även om det innebär att de själva får äta bark och rötter i en månad så ser de till att jag aldrig behöver gå hungrig. Om de så själva ska frysa ihjäl så ser de till att jag har det varmt och de gör det utan att klaga. För jag vet att de inte har det så fett alla gånger. De har båda varit vanliga knegare utan översvullna bankkonton i hela deras liv och nu är de bägge folkpensionärer med ännu mindre svullna bankkonton. Men det rör dem inte i ryggen när det kommer till att hjälpa när det är kris.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har min bruksbil i en ohelig union med djävulens högra hand- Vattenfall utarmat min ekonomi men jag kanske inte riktigt erkände den fulla vidden av problemet. I min värld är det nämligen så här... Räkningarna skall alltid betalas i första hand, sen kommer allt utöver. I min värld väljer jag inte att äta och tar en betalningsanmärkning eller två istället utan jag betalar räkningarna och matar katterna (de har ju ingen valmöjlighet utan är beroende av att jag ger dem käk) först och allt annat sedan om det är pengar kvar.
Faktum är att det inte bara var min resa hemöver och julklapparna som blev inställda, matinköp kommande månad blev också bortrationaliserade. Något jag iofs. inte gärna skulle erkänna. Jag har överlevt utan pengar förut och min tanke var att göra det ännu en gång. Det fanns lite älgkött i frysen och pantar man lite flaskor får man ihop till en påse ris. Fattigt, men det funkar, jag har provat det med fullgott resultat flera gånger. Några vändor utan att dessutom ha sån lyx som kött till riset. Och mig veterligt har det bara gjort mig mer ödmjuk inför tillvaron i stort. Det finns folk som överlever under bra mycket sämre omständigheter än så också och kan de så varför skulle jag vara finare i kanten än dem?
Nu behövdes inte det iaf. för mina underbara morföräldrar meddelade att eftersom jag inte kommer upp så kommer de ner, 45 mil enkel väg, för att leverera mina julklappar. Väl här konstaterade de att "vi handlar mat för en månad åt dig i julklapp för vi vet att du har sämre med pengar än du erkänner". Så nu har jag en överfylld frys, kyl och skafferi. En bättre julklapp kunde jag inte fått för den här julklappen behövdes verkligen. Det var inte en tändstickstavla föreställande Bodens fästning eller en flaska Aqua Vera herrparfym utan det här var något som verkligen kommer att förgylla min julafton. Icket att ringakta varaktigare julklappar som man har kvar längre än maten kommer att räcka, jag har aldrig nedvärderat något som jag fått i gåva någonsin, men den här gåvan kommer utan tvekan vara den nödvändigaste i år och minnet av den här julklappen kommer jag alltid att ha kvar oavsett vad. Får jag egna barn och barnbarn kommer jag att berätta om den åt dem så de också får veta vilka godhjärtade morföräldrar jag hade som gav en så fin julklapp åt mig julen 2008. Det går inte att tacka dem nog helt enkelt.
För de gav inte bara bort en julklapp, de gav mig en riktigt GOD jul.
Jag har tackat dem ordentligt flera gånger men på nåt sätt känns det inte som att de till fullo förstår hur mycket det här betydde för mig. Vilket kanske inte är så konstigt för jag finner inte ord för att beskriva det själv heller. Så jag nöjer mig med ett enkelt: Tack för att ni finns mormor och morfar. Ni är bäst.
Under hela mitt vuxna liv har de alltid funnits till hands när det har krisat ihop sig för mig (ja, för alla sina barn och barnbarn faktiskt men nu är det min personliga hyllning vi håller på med, de andra får skriva en egen om de vill). Man har aldrig behövt be om hjälp, de har bara kommit med den när den behövts som allra bäst. Och tro mig, jag är en svår person att hjälpa för jag ber endast om hjälp när det verkligen, verkligen är totalkört. När smöret är sålt, pengarna stulna, vägen hem från marknaden (där man sålt smöret) har regnat bort i århundradets värsta storm och man är nästan helt ihjälfrusen kanske, notera det kanske, jag under pistolhot mumlar fram nåt om att "det här kanske inte gick helt glimrande, jag kanske eventuellt skulle möjligen behöva yttepyttelite hjälp". Antagligen bottnar det i nåt så dumt som stolthet men jag har alltid lagt en mycket stor vikt vid att jag klarar mig själv även om det ibland är riktigt tufft. Dock är det ju inte alltid så att man bara klarar sig genom Deus ex machina eller ren envishet utan ibland går det bara inte. Det är där mina morföräldrar brukar kliva in och rädda dagen.
Jag är ju som bekant envisare än döden och att be om hjälp är ju nästan samma sak som att ge upp vilket jag inte gör oavsett vad. Och det vet min mormor och morfar om. Så de frågar inte om jag vill ha hjälp, de bara hjälper till ändå. Även om det innebär att de själva får äta bark och rötter i en månad så ser de till att jag aldrig behöver gå hungrig. Om de så själva ska frysa ihjäl så ser de till att jag har det varmt och de gör det utan att klaga. För jag vet att de inte har det så fett alla gånger. De har båda varit vanliga knegare utan översvullna bankkonton i hela deras liv och nu är de bägge folkpensionärer med ännu mindre svullna bankkonton. Men det rör dem inte i ryggen när det kommer till att hjälpa när det är kris.
Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så har min bruksbil i en ohelig union med djävulens högra hand- Vattenfall utarmat min ekonomi men jag kanske inte riktigt erkände den fulla vidden av problemet. I min värld är det nämligen så här... Räkningarna skall alltid betalas i första hand, sen kommer allt utöver. I min värld väljer jag inte att äta och tar en betalningsanmärkning eller två istället utan jag betalar räkningarna och matar katterna (de har ju ingen valmöjlighet utan är beroende av att jag ger dem käk) först och allt annat sedan om det är pengar kvar.
Faktum är att det inte bara var min resa hemöver och julklapparna som blev inställda, matinköp kommande månad blev också bortrationaliserade. Något jag iofs. inte gärna skulle erkänna. Jag har överlevt utan pengar förut och min tanke var att göra det ännu en gång. Det fanns lite älgkött i frysen och pantar man lite flaskor får man ihop till en påse ris. Fattigt, men det funkar, jag har provat det med fullgott resultat flera gånger. Några vändor utan att dessutom ha sån lyx som kött till riset. Och mig veterligt har det bara gjort mig mer ödmjuk inför tillvaron i stort. Det finns folk som överlever under bra mycket sämre omständigheter än så också och kan de så varför skulle jag vara finare i kanten än dem?
Nu behövdes inte det iaf. för mina underbara morföräldrar meddelade att eftersom jag inte kommer upp så kommer de ner, 45 mil enkel väg, för att leverera mina julklappar. Väl här konstaterade de att "vi handlar mat för en månad åt dig i julklapp för vi vet att du har sämre med pengar än du erkänner". Så nu har jag en överfylld frys, kyl och skafferi. En bättre julklapp kunde jag inte fått för den här julklappen behövdes verkligen. Det var inte en tändstickstavla föreställande Bodens fästning eller en flaska Aqua Vera herrparfym utan det här var något som verkligen kommer att förgylla min julafton. Icket att ringakta varaktigare julklappar som man har kvar längre än maten kommer att räcka, jag har aldrig nedvärderat något som jag fått i gåva någonsin, men den här gåvan kommer utan tvekan vara den nödvändigaste i år och minnet av den här julklappen kommer jag alltid att ha kvar oavsett vad. Får jag egna barn och barnbarn kommer jag att berätta om den åt dem så de också får veta vilka godhjärtade morföräldrar jag hade som gav en så fin julklapp åt mig julen 2008. Det går inte att tacka dem nog helt enkelt.
För de gav inte bara bort en julklapp, de gav mig en riktigt GOD jul.
Jag har tackat dem ordentligt flera gånger men på nåt sätt känns det inte som att de till fullo förstår hur mycket det här betydde för mig. Vilket kanske inte är så konstigt för jag finner inte ord för att beskriva det själv heller. Så jag nöjer mig med ett enkelt: Tack för att ni finns mormor och morfar. Ni är bäst.
Kommentarer
Trackback
