hostmorker

Glömde ju bort det dagliga inlägget igår. Ungefär så händelserikt var det också. 89 kilo men samma midja, en meter blankt.

Intet nytt under himlen. 90 kilo och 101 centimeter runt midjan. Vecka två startar imorgon.

Och för att förtydliga mitt ignorerande av kommentarer om mitt nikotinbruk. Nej, jag tänker inte sluta snusa just nu.

Ärligt talat så blir jag bara irriterad varje gång nån säger "hon slutade efter att ha rökt 200 cigg om dagen i 90 år och hade inga problem" eller "han slutade minsann snusa utan att blinka efter 25 år med en halv dosa under läppen från morgon till kväll och märkte knappt av det". Det var väl trevligt för dem då, men, vad har det med mig att göra? Uttrycket "kan de så kan du" är bara ett hån i sammanhanget eftersom det inte funkar så med nikotin.

En sak behöver klargöras här. Nikotin är ett mycket kraftigt beroendeframkallande gift. Det är så beroendeframkallande att vissa människor väljer att amputera sina ben istället för att sluta röka. Jag har träffat döende kol-patienter som använder den lilla ork de har till att gå ut från sjukhuset för att röka. Det finns folk som tappar sina tänder av att snusa, bultar fast nya tänder i käken vilket är smärtsamt och kostar tiotusentals kronor och sen fortsätter snusa tills köpeständerna lossnar. Nikotin får allt rationellt tänkande att åka ut genom fönstret för vissa.

Sen finns det förstås de som röker 3 paket om dagen i 40 år för att plötsligt kasta bort cigaretterna och sen aldrig röka mer. Det finns de som snusat upp två dosor per dag i halva sitt liv och sen en dag kommer de på att de inte tycker det är värt pengarna och plötsligt slutar de bara med en axelryckning utan att sakna det alls.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst med exempel på hur folk förhåller sig till sitt nikotin och alla historier skulle vara olika. För att komma till poängen, nikotinberoende är något individuellt som inte kan generaliseras. Forskare har till och med kunnat hitta ett samband mellan krafigt nikotinberoende och en viss gen som bara vissa människor har. De som kan ge upp nikotin med en klackspark saknar den genen. Alla har inte samma förutsättningar helt enkelt.

Om detta med att kombinera fasta och nikotinstopp då. Om statistik eller forskning säger att tex. 3 av 5 personer har lätt att sluta med nikotin samtidigt som de fastar innebär det trots allt att 2 av 5 eller 40% misslyckas med det.
Nu vet jag inga exakta siffror men jag förutsätter att det är ganska långt ifrån 100% för annars hade ju varenda någorlunda funtad nikotinberoende fastat och passat på att sluta om det var ett garanterat sätt att lägga av. Nicotinell och liknande hjälpmedel hade inte haft nån marknad överhuvudtaget om en sån hemlighet kom ut till allmänheten.

Och om vi nu ändå ska titta på forskning så visar erfarenheten att både fasta och nikotinstopp fungerar bäst om man gör det av egen fri vilja istället för tack vare tjat. Finns det något som fungerar bäst med tjat egentligen?

Varför inte ändå försöka passa på att sluta snusa i samband med fastan då kan man ju undra? Tanken har slagit mig om jag ska vara ärlig. Men, jag har faktiskt prövat att sluta ett antal gånger och därmed vet jag vad som väntar den dag jag bestämmer mig för att lägga av för gott och det är inget roligt kan jag lova. Jag gratulerar de som kan lägga av när som helst utan att blinka men empirisk erfarenhet säger att jag inte hör till deras välsignade skara.

Jag hör till de som kräks upp inälvorna, blir sängliggandes i en vecka och sen går runt som ett åskmoln och fräser åt folk tills nån stoppar en snusdosa i näven på mig för att jag ska gå att umgås med.
Att kombinera den pärsen med att förvägra kroppen näring är ungefär lika smart som att släcka eld med bensin. Även om det inte ger några fysiska mén, vilket det mycket väl skulle kunna göra om man stressar kroppen för mycket, så är det ett mer eller mindre garanterat sätt att misslyckas med båda sakerna istället för att lyckas med det ena och ta det andra nån annan gång när motivationen och fokusen finns.

Jag förstår att det är omtanke om mig som ligger bakom förslagen men nu säger jag ifrån innan det blir för stor fokus på nikotinet och treåringen i mig kommer fram. Jag vet att det inte är bra för kroppen, jag är inte korkad, men just nu har jag inga planer på att sluta snusa och så var det med den saken, slutdiskuterat.

En rätt lugn dag på alla fronter bortsett från att Hjärtat varit magsjuk så det har mestadels handlat om att få i henne vätska för att motverka uttorkning. Inte så bra när man är gravid.
Själv verkar jag vara immun mot allt vad magsjuka heter. Och även om det är ett enkelt sätt att tappa vikt  så är det ju inte speciellt behagligt och definitivt inte kompatibelt med att fasta.

Viktminskningen går åt rätt håll fortfarande iaf.  91 kilo och 103 centimeter midja. Yey! Nu är jag "bara" överviktig, inte sjukligt fet, enligt BMI-skalan. Bara 12 kilo kvar till vad BMI hävdar är idealvikt och 9 centimeter till en hälsosam midja. Nu är ju det bara vaga riktlinjer förvisso men alltid bra om man har nåt konkret att sikta mot. I ärlighetens namn vill jag inte försvinna helt och hållet så jag skulle tro att jag kommer vara nöjd tidigare än så. Målet är ju trots allt lite halvdiffusa att "komma i gamla kläder".

Idag var det faktiskt jobbigt. Det är fredag, en dag som mer än nåt förknippas med både en god lunch och en god middag och sen kanske lite snacks i TV-soffan på kvällen. Rent mentalt känns det jobbigt att veta att allt sånt uteblir.

Inga större nyheter annars. Vikt och buk fortsätter att minska, 92 kilo och 105 centimeter midja.

Nu börjar faktiskt mat ta upp mer tankar men fortfarande är det inte speciellt störande. Jag undrar när det ska börja bli riktigt jobbigt? Inga andra komplikationer att tala om faktiskt, tror jag hört för många skräckhistorier om fasta helt enkelt.

Vågen säger 92,5 kilo i alla fall och magen är på 107 centimeter. Rätt håll med stormsteg.

Nu börjar jag faktiskt känna mig lite hungrig och tankarna kretsar marginellt mer runt mat. Behovet av att pissa har också ökat radikalt. Ändå måste jag säga att det är långt under förväntan.

Jag trodde att jag vid det här laget skulle dagdrömma om hamburgare och pizza eller försöka ta en tugga av katten. Än så länge är det inte ens nära...
Mina förväntningar var att det skulle vara lite mer som att sluta med nikotin vilket jag försökt ett antal gånger med humörsvängningar, koncentrationssvårigheter, ilamående och huvudvärk som följd. För att inte tala om det ständiga suuuget. Jämfört med det är detta ingenting.

Däremot så zappade "mitt hjärtas sol" runt på tv´n och stannade på "Den nakna kocken" samtidigt som hon frågade, utan nån som helst ironi, om jag ville se det eller om hon skulle zappa vidare. Hahaha! Man ska nog inte utmana ödet.

Hur som helst, midjan mäter 108 centimeter och vågen säger knappa 94 kilo. Det går helt klart åt rätt håll, om den här takten håller i sig länge till tror jag att jag ger mig tidigare än tänkt. Tanken var ju 30-40 dagar men då räknade jag med en genomsnittlig viktminskning av 0,5 kilo per dygn dvs. 15-20 kilo maximalt. Tappar jag mer per dygn innebär det mao. att det blir färre dygn att fasta. Målet är ju att kunna knyta skorna och ta sig i gamla kläder, inte se ut som att jag semestrat i Auschwitz.

Rimligtvis kommer ju viktminskningen per dygn att avta ju längre jag fastar men jag hade ändå inte förutsett att det skulle vara så drastiskt i början. Antar att det, som med så mycket annat, är individuellt och svårt att förutse när man aldrig gjort det förut. Sen tidigare vet jag ju också att min kropp gärna både tappar och tar upp vikt fortare än vad som kan anses vara normalt. Vid toppnoteringen 103 kilo gick jag ner till 72kilo på mindre än sex månader. När jag var och touchade hundringen igen för några veckor sedan gick jag tydligen ner 4kilo vid blotta tanken på att jag skulle göra slag i saken och fasta. Åt andra hållet sopade jag på mig 18 kilo på två månader för några år sedan. Tappade 16 av de kilona lika fort varav nio av dem på en enda vecka. Utan en tanke på att banta eller lägga om kost dessutom. Min äldsta lillebror klagade högljutt om hur orättvist livet var med utdelningen av gener.

Jag vet även att jag inte är ensam om det. Både min morbror och min mor har samma goda/dåliga förutsättningar även om min mor inte äter skräp i samma utsträckning som jag och min morbror vilket jag tror är orsaken till att man så sällan sett henne lägga på sig vikt, bara tappa den. Även deras far, min morfar (duh!), är en jojobantare av rang som jag under hela min uppväxt sett gå upp och ner i stora vikthopp. Det är föv. han som inspirerat till att just fasta eftersom jag minns från när jag var liten och min morfar hade en jättemage och sen helt plötsligt försvann han nästan efter en 40 dagars fasta. En kvalificerad gissning säger att det är därifrån vi fått de genetiska förutsättningarna från första början. Antagligen bra om man skulle vilja gå i ide över vintern. Lägga på sig 30 kilo på hösten och sen leva på dem fram till våren. Säkert jättebra för hjärtat också... eller inte.

Imorgon är en annan dag.

Än så länge är det inte så illa som jag trodde. Har varit lite trött och lite sugen på mat men inget farligt alls.
Kom att tänka på att jag faktiskt alltid haft väldigt milda hungerkänslor. Ibland har jag trott mig vara hungrig men det har oftast bara varit blodsockerfall. Brukar normalt sett inte känna mig hungrig förrän jag börjar äta men då kan jag som bekant äta en hel ko bara man tar bort horn och svans.

Vid närmare eftertanke så har jag nog haft det så sen jag var liten. Kan komma på flera tillfällen då jag glömt bort att äta en hel dag och sen käkat upp en hel långfranska och en liter mjölk som kvällsfika.
Hur som helst så gör den här förmågan troligen att det här blir lite enklare.

Lite saltsug har jag dock känt av så jag gjorde lite grönsaksbuljong till lunch och det gjorde susen. För tillfället sitter jag och läppjar på en mugg grönt thé och filosoferar över om det är så att man blir blåst av thé-tillverkarna som hävdar att det ska smaka ditten eller datten när det i själva verket mest smakar kokt papper? Ett fall för Plus kanske? "Är det så här det ska va? Är det så? Är det så?"

Hur som helst så har jag, mot vad jag faktiskt trodde på när jag gjorde research om viktnedgångsfasta, tappat lite mer än ett kilo det första dygnet. Troligtvis mest vätska. Bra motivation i vilket fall. 95kg alltså men bukomfånget är detsamma fortfarande, inte så mycket vätska i bukvävnaden kanske?

Nåväl, bara att blicka framåt mot dag tre.

Verkar ha problem med att publicera inlägg... En aning irriterande att ligga en dag efter med inläggen.

En relativt händelselös dag med inte jättemycket sug efter mat även om det blixtrat till några gånger men det har inte varit ständiga funderingar över mat. Alltid något.

Möjligen har jag känt mig lite trött men inte värre än vanligt, man blir trött när man inte sover så mycket, konstigare än så är det nog inte. Får se hur illa kaffesuget kommer att bli, det är vad som oroar mig mest just nu i alla fall.

Bukomfånget ligger på 109 centimeter och vikten på morgonen var 96kg. Grovt räknat så säger man att ett midjemått över 102 centimeter på en normalstor karl är liktydigt med en allvarlig risk för diabetes typ 2, högt blodtryck och hjärt-kärlsjukdomar. Optimalt är att ligga under 94 centimeter.
Mitt BMI (som förvisso är en fullständigt opålitlig måttskala men jag använder den för att åtminstone få en fingervisning om vart det barkar) är på fantastiska 31,3 vilket är lika med fetma deluxe och jag tror nog det stämmer i mitt fall.

Utifrån BMI-skalan skulle min optimala vikt vara 76 kilo. Jag tror att min trivselvikt bör vara några kilo till men vi kan konstatera att 96kg i strumplästen på morgonen är mer än vad som är optimalt om extravikten sitter som fläsk runt midjan istället för i stora muskler.

När man fastar för att sluta vara ett mysigt fetto men inte gör det hardcore som Jesus och övriga hårdingar från den gamla onda tiden som praktiserade religiös fasta på enbart vatten är det viktigt att försöka dricka juicer och andra vätskor som tillför näring och vitaminer mot tandlossningen.
En första ögonöppnare för mig har varit att slå ihjäl myten om att halvfabrikat är dyrare än hemkört.

Glad i hågen rultade det blivande ickefettot iväg till Ica Maxi och fyllde en kundvagn med frukter och en juicepress i äkta plast för att göra färskpressad juice och spara några kronor i processen. Ack så han bedrog sig. Vid närmare genomgång med miniräknaren efter en timme av att ha pressat apelsiner kan kallt konstateras att den dyraste färskpressade färdigjuicen kostar 29:-/liter men min hempressade juice på Icas billigaste apelsiner kostade 35:-/liter och då har jag inte räknat in varken arbetet eller juicepressen för 49,90:-.

Kontentan av dag ett är alltså, färskpressad juice är dyr men hempressad juice är dyrare och än så länge känns det rätt ok att inte äta.

Så då är det slutligen dags då. Tanken har funnits länge men nu har jag slutligen fått nog.

Jag har alltid trivts bra med att inte vara en spinkis och har alltid haft en ganska låg förståelse för bantare men på senare tid har jag börjat se nackdelarna av att vara ett förstaklassens fetto.
Magen är i vägen hela tiden, den enda riktigt bekväma ställningen är halvliggandes för ligger jag ner helt trycker svullomagen ihop lungorna så man blir andfådd och så måste man lägga sig på sidan men då får man slagsida och trillar framåt av vikten. Epitomet av o-kul helt enkelt, att inte vara bekväm i sin kropp längre...

Vidare så har man inga kläder som passar längre eftersom man inte alltid sett ut så här utan det är nåt som eskalerat de senaste åren och köpa en helt ny garderob är väl... inte min grej. Diplomatiskt uttryckt.

Att ta på sig skorna innebär att man kväver sig själv genom att magen trycks upp i lungorna. Alla byxor med stel midja (dvs. allt utom mjukisbrallor) skär in och ger skavsår. Un-fun.

Mitt liv som tjockis har helt enkelt visat sig vara långt under förväntan så nu får det vara nog. I morgon är den första dagen i mitt nya liv utan 25-30 extra myskilon.

Hur nå dit då? Jo, en hederlig gammal fasteperiod. Bara vätska i 30-40 dar bör göra susen på mer än ett sätt.

Hur det artar sig tänkte jag redogöra för här på bloggen med en form av fasteblogg. Inte så mycket för er skull som för min egen eftersom jag misstänker att det kan bli en ganska jobbig upplevelse för nån som har ett bottenlöst hål till mage som kan ta emot kilovis av mumsig mat utan att bli obehagligt mätt. Så när jag sen börjar se tillbaka på den här perioden i mitt liv med den selektiva glömskans glansiga ögon så kan jag gå tillbaka och läsa hur verkligenheten, den som är på riktigt, såg ut.

Ville jag mörda folk från det jag steg upp tills jag la mig? Blev jag trött, fick jag ont i huvudet, hallucinerade jag om pizza och hamburgare eller var det helt enkelt en ren barnlek? Den som läser får se. Följ kampen mot buken från och med imorgon, exklusivt på Höstmörkers blogg!