hostmorker

I vanlig ordning är jag upprörd, förbannad, heltokig och rasande. Allt på samma gång. För sån är ju jag, jag håller inte tillbaka i onödan när nåt är snett ur min synvinkel. Egentligen hade jag tänkt låta bli att röra i dessa ämnen eftersom jag vet precis hur mycket mitt blodtryck ökar bara jag tänker på allt. Men nu är måttet ändå rågat...

Till att börja med har vi vår trendiga "storebror ser dig"-lag kallad FRA-lagen. Tack vare att jag använde ordet revolution i rubriken lär grabbarna på försvarets radioanstalt sälla sig till mina fans här på bloggen. Men de ska ju också göra nåt för att förtjäna sina löner så då kan de ju lika gärna läsa min blogg som skumma igenom sms innehållande liknande nyckelord. Förhoppningsvis har min blogg iaf. ett större underhållningsvärde än det genomsnittliga sms:et.

Som ni säkert förstår tycker jag inte att denna lag är nåt att skriva hem till mamma om. Jag kan till och med gå så långt som att påstå att den är integritetskränkande, medeltida och fascistoid (ännu ett ord grabbarna lär gilla) på ett sätt som inte borde vara tillämpligt i en demokratisk stat på 2000-talet.

Å andra sidan så är det ju inte vilket demokratiskt land som helst vi talar om heller, det är ju "gamla goda Sverjetunion, den sista riktiga öststaten" som någon uttryckte det. Väl sagt säger jag. För faktiskt, det är inte många demokratier i världen som kan mäta sig med oss när det kommer till statligt överförmynderi. Så här på rak arm kan jag inte komma på ett enda land med ungefär vår befolkningsstorlek iaf. Varför ser jag till befolkningen just? Jo, därför att vi är såpass få svenska medborgare så det behövs förhållandevis få röstberättigade för att ge ett politiskt genomslag. Jämför med ett annat land som ofta anklagas för överförmynderi (och lika ofta för motsatsen), USA. Där skulle det inte göra mycket om nio miljoner tjurade till och sa ifrån eftersom det bara är 0,3 promille av den totala befolkningen, här skulle det motsvara ~100 procent!

Att vi är så få borde också kunna innebära att vi höll ihop och hade lättare för att vara solidariska med varandra än ett jätteland som, återigen, USA. Ju färre kockar desto bättre soppa för att vända på uttrycket. Gör vi det då? Näe. Uppenbarligen inte eftersom det enda som hände när FRA-lagen röstades igenom av vår mysiga regering, som inte fick min röst, var att några bloggare skällde lite och en del riksmedia ondgjorde sig över det hela. Fort gick "folkstormen" över också och snart hade man tappat lusten att klaga så det hela rann ut i sanden.

Vad som däremot inte hände var att lokala bönder täckte riksdagshusets trapp med gödsel. Ingen satte eld på någonting. Inga större vägar blockerades av traktorer eller lastbilar. Ingen gick man ur huse och tvingade regeringen att avgå. Inga adelsmän eller politker blev schavotterade och sist men inte minst, ingen lyfte ett finger värt nånting för att åtminstone få till en folkomröstning i denna uppenbart kontroversiella fråga. Kort sagt så hände inte detta i Frankrike... Ett land där man sällan stillatigande bara viker sig för politikers vilja eftersom man fortfarande har en fana som hålls högt till minne av fornstora dar då folket gick man ur huse och visade att nu fick det vara nog! 

Såna gånger skäms jag över att vara svensk. Faktiskt. Jag vet att vi på många sätt är priviligierade som haft turen att födas på rätt ställe men samtidigt ser jag inte varför man ska nöja sig med det? Visst, vi har det bättre än många andra men inget är perfekt. Så varför är vi så rädda för att försöka förbättra det här landet så att Sverige blir världens bästa land på alla sätt och vis?  

Kanske beror det på att vi blivit bekväma? Vi finner oss i att vara toppstyrda och lydiga medborgare för att det är enkelt. Att tjura ihop och faktiskt göra nåt som kunde tukta våra folkvalda till underkastelse skulle ju innebära att vi var tvungna att resa oss upp ur tv-soffan, skjuta vår smaklösa portion av micromat åt sidan och missa den dagliga dosen av förnedringstelevison. Därigenom skulle man kanske aldrig få veta vem som faktiskt var smaklös nog att vilja dejta veckans riksslampa!

Nä, nu överdrev jag lite, man skulle kunna läsa valfri kvällstidning dagen efter och få reda på det i stora krigsrubriker på sju helsidesuppslag (cirka trettio sidor före den lilla hörn-notisen om att det dör tusentals barn i AIDS dagligen) även om man varit ute och demonstrerat.

Visst låter det enkelt? Så varför är det ingen som lyfter på arslet och gör något då? Varför sitter vi bara framför vår dator och bloggar ur oss vår ilska istället för att stå utanför riksdagshuset och ropa efter nyval? Är vi så fullkomligt utan cojones i det här landet att vi måste förlita oss till alkoholister med skjutvapen och psykotiska knivmördare för att omvälva våra sittande regeringar? Notera att jag inte efterfrågar våld mot politiska ledare, jag konstaterar bara att de enda vanliga knegare som i modern tid gjort något med egentligt genomslag i svensk politik var ett fyllo och en knäppskalle. Visst är det ganska tragiskt?

För som jag redan sagt så skulle vi, det svenska folket, med lätthet kunna dressera våra politiker bättre om vi bara orkade göra oss omaket att reagera högljutt och med en röst ute på gator och torg istället för att bara knyta näven i fickan och gnälla ikapp i fikarummet på arbetsplatsen. Enade vi stå och söndrade vi falla. Så enkelt skulle det vara att få en sån generaldumhet som FRA-lagen skrotad.

Nästa sak som upprört en hel drös med bloggare inklusive mig själv men som genererat i princip noll verkliga manifestationer av någon vikt är IPRED-lagen. Också ett särdeles idiotiskt påfund som sparkar undan fötterna för både rättssäkerheten och den personliga integriteten till förmån för... ja, vilka då? Inte för de små artisterna och kreatörerna iaf. Jag skrev ett långt inlägg om IPRED tidigare och där går jag djupare in på ämnet än jag tänker göra här (för då skulle det här blogginlägget bokstavligt bli spaltmetrar långt och ta ett dygn att läsa från början till slut) men kontentan är till syvende och sist att det uteslutande är de största och äldsta av de utrotningshotade dinosaurierna som har vinning av IPRED och det på bekostnad av små och oetablerade artister, förläggare, skivbolag och kreatörer.

I media sägs det att en hel generation tycker att IPRED är förkastligt på de flesta tänkbara vis. Jag skulle vilja veta vilken generation det är och varför de inte står och tömmer traktorflak med koskit på riksdagshusets trappa? För om de verkligen brydde sig skulle de väl kunna komma på nåt mer kreativt och framförallt mer verkningsfullt sätt att visa sitt missnöje än att hacka IFPIS hemsida? Eller inte. Det var ju det där med att fysiskt gå ut i den verkliga världen som satte käppar i hjulet. Tänk om det är nån man känner som råkar visa sin strumpbyxprydda bak i rikstelevision just när man står på torget och viftar med en fackla?! Ack skammen och vanäran över att ha missat ett sånt historiskt viktigt ögonblick och bli tvungen att se det flera timmar efter alla andra på youtube i dålig upplösning... Den risken kan man ju inte ta.

Lite stolt blev jag iofs. när valresultatet från EU-parlamentsvalet var klart. Helt uppenbart hade några dragit sig upp ur tv-soffan och visat sitt missnöje genom att rösta på det enda "seriösa" alternativet Piratpartiet. Bra gjort! Nästan hela näven kom upp ur byxfickan! Men det luktar fortfarande inte gödsel utanför Rosenbad...

En annan sak som fick mig att gå i taket var när den verkställande direktören för ett av våra äldsta och tveklöst största företag inom transportfordonsbranschen grät ut inför sina underställda om att man var dum mot honom i riksmedia.

I ordalag som verkligen målade upp hur han hulkande satt på sitt kontor och författade nämnda brev samtidigt som han försökte hålla tillbaka  storgråten berättade han hur orättvist och fel man uttryckte sig om hans ekonomi i media. Det var nämligen så att man sa att han hade fått en "bonus" på 15,8 miljoner. Det som nästan fick überführern att gråta offentligt var att det faktiskt inte var en bonus i ordets rätta mening utan bara den rörliga delen av hans lön (vad är skillnaden egentligen undrar vän av ordning?) och den berodde helt på företagets totala vinst/förlust eftersom den var en procentsats på vinst och kassaflöde för hela koncernen.

För att sätta det hela i perspektiv (något han borde ha gjort själv innan han tryckte iväg detta öppna e-brev till alla anställda inom hela koncernen) så pratar vi alltså om en kille som har en fast månadslön på 1,8 miljoner kronor oavsett hur det går för firman och sen får han en rörlig bon... förlåt, lönedel som en klumpsumma när årsbokslutet dyker upp.

Detta fick man också förstå var en stor tragik och ett försök från hans sida att berätta hur hårt krisen slagit även mot honom, inte bara mot alla tusentals anställda som han varit tvungen att avskeda pga. de dåliga tiderna. Det var nämligen så att året innan hade hans rörliga lönedel uppgått till 22 miljoner och som sagt, "bara" 15,8 miljoner denna gång då.
Visst, 6,2 miljoner mindre svider säkert på nåt vis. Men samtidigt, hans månadslön minus det rörliga motsvarar 4,5 årslöner för de på fabriksgolvet som han säger upp och idioten sitter och vädjar om sympati från arbetarna för att media är så elaka och inte skiljer på bonus och rörlig, resultatbaserad lön?!

Mitt öppna svar till den mannen får bli att citera West Coast Chopper ikonen Jesse James från en av hans bättre stunder. "Why don´t you just shoot yourself?"

Efter nån knapp timme försvann brevet från den interna servern då jag antar att nån mer än jag förstått hur sinnessjukt det hela tedde sig i kölvattnet av 6000+ uppsägningar.

Och den typen av verklighetsfrånvända block-mongon är vad man kallar för "eliten" i det här landet, de som styr bakom kulisserna eller är de kanske den moderna adeln utan släktvapen på väggen men med feta aktieportföljer på banken istället.

På den tiden när folk fortfarande föddes med testiklar i det här landet hade samma människor antingen fått bistå med huvuden att pryda pålar med eller suttit inspärrade i kalla källarhålor i väntan på att pryglas offentligt av en arbetarklass som ledsnat på att uttnyttjas och hunsas av dem.

Men den tiden var ju för länge sedan så jag får väl fortsätta att utnyttja den mer komiska biten med FRA-lagen och se till att inleda alla samtal med att prata om bomber, jihad och terrorism för att sedan ingående och detaljerat fortsätta med en lång uttläggning om koprofagi så grabbarna i bunkern får nåt att fundera över.

Även IPRED-lagen har ju sina ljusa sidor. Ska bli kul om herr Ponten eller Fjärt Karlsson vill prata med mig om den myckna nedladdningen av upphovsrättskyddat material som förekommit genom min trådlösa router utan lösenordsskydd. Det ska bli mig ett nöje.